Prs med Wolf

Flera timmar senare öppnade Anaid försiktigt ögonen. Men stängde dem snabbt igen då hon fick rök i ögonen.
Rök?
Försiktigt kisade hon åt det håll röken kom från. Det var en brasa. En stor och varm brasa.
Anaid ville förtvivlat gärna kravla dit och värma sig, men hon orkade inte Hon låg kvar en stud och bara andades.
Så flyttade hon lite på ena armen men ångrade sig direkt då en svidande smärta bubblade upp i kroppen.
Så mindes hon såret på ryggen och på armen. Försiktigt kände hon om armen.
Någon hade lagt om såret och placerat en läkande växt under förbanden. Anaid kände på sin rygg och kved. Det gjorde väldigt ont på ryggen, men någon hade förbundit såret där också.
Anaid log för sig själv. Ryggen var hon tacksam över att någon tagit hand om, men armen var egentligen inte nödvändigt, där räckte hennes egen magi till för att läka.
Så gled hennes tankar över till Rascal. Var var han nu? Hur mådde han?
Utan att tänka sig för satte sig Anaid käpp rakt upp i gräset.
Kvidande föll hon tillbaka till marken igen. Såret i ryggen bultade.
Anaid knep ihop ögonen och munnen och gjorde ett nytt försök att sätta sig upp. Den här gången lyckades hon med stor möda ta sig upp i en säckig ställning.
Hon hostade av rök i lungorna. Försiktigt makade hon sig en bit ifrån rökmolnet så att hon kunde andas ordentligt.
I början var det svårt att se men efter en stund vande sig ögonen och Anaid såg sig om.
Anaid rykte till när hon såg en hamnskiftar kvinna sitta på andra sidan elden och iakta henne.

Aimil ryckte till när Anaid plötsligt flög upp.
Hon stirrade på henne medan hon flyttade på sig och väntade på att hon skulle upptäcka henne.
När hon gjorde det sade hon mjukt: "Välkommen tillbaka. Jag hoppas att du inte tar illa upp av att jag förband dina skador. Sham sade att du inte tyckte om när någon ser eller rör vissa delar av din kropp, men jag var tvungen att klä av dig på överkroppen för att se över såret på ryggen."
Hon makade sig närmare Anaid. "Mitt namn är Aimil, jag är Shams äldre syster. Vi blev förvisade tidigare när vi försökte hjälpa dig och Rascal. Apropå Rascal, han vaknade lite tidigare och gick med Sham för att tvätta bort blodet. Jag bad dem tvätta kläderna jag tog av dig också. Säg till om du fryser, jag antar att människor inte brukar gå bara."

En bit bort från de båda kvinnorna var Sham i färd med att doppa Anaids kläder i en grund flod medan han muttrade för sig själv. Rascal satt några meter bort efter att ha badat. Trots att hamnskiftare sällan frös hade vattnet varit kallt och solen hade gått ner, så Rascal huttrade.
Hans axel var tydligen ur led, men Aimil hade vridit tillbaka den och knutit en bit bandage runt hans nacke så att den vilade i en vagga. Han hade förlorat en bit av sitt öra och hade små sår efter bett över halsen och bröstet och till vilken nytta? Anaids slott hade ändå stormats och allt han lyckats åstadkomma var att få sig själv, sin bästa vän och hennes syster utvisade.

Anaid såg ner på sin bara kropp. Hon rodnade och drog med stor möda upp knäna till hakan. Sedan såg hon på Aimil igen.
"Det selar ingen roll om en kvinna rör vid mig, men en man är en annan sak, för oss människor brukar inte visa oss nakna inför varandra" det känndes lite obevämt att sitta där spritt språngande naken framför en kvinna Anaid aldrig hade träffat förut, "Män kan gå bar bröstade, men det är mest bland bönder och soldater, kvinnor däremot måste täcka sin barm"
Anaid fick gåshud över hela kroppen då en kylig bris svepte över hennes kropp.
Hennes tankar gled över på Rascal igen.
"Hur mår Rascal? Senast jag såg honom låg han avsvimmad med allt för många skador över hela kroppen"
Sedan kom Anaid på hur ohövlig hon var. Hon bara klagade och klagade, den här kvinnan hade riskerat sitt liv för att hjälpa Anaid.
"Aimil, tack för att du tagit hand om mig" Sedan log hon lite busigt, "Och Rascal"

Aimil lyssnade intresserat på Anaid när hon berättade om människornas vanor. "Jag förstår. Så det var därför Sham plötslig bar byxor. Han brukar inte göra det", sade hon och log med stängda ögon. "Rascal är okej, hamnskiftare läker snabbare än människor så han kommer att vara fullt återställd om några dagar." Hon lade på lite mer trä på elden och fick en glans i ögonen när den knastrade.
Hon tittade upp när Anaid tackade henne. "Inga problem. Jag är van vid att sköta om skadade soldater i lägret, de brukar alltid komma till mig med skador och klagande...", sade hon och skrattade lågt. Men leendet slocknade snart. "Eller de brukade, men nu lär de ju inte göra det längre..."

Sham vred ur kläderna och slängde dem över axeln.
"Ditt hår är jätteblött", sade han och pekade på Rascals långa hår. "Du ser ut som en dränkt valp."
Rascal tog sin fria hand och vred ur håret så gott han kunde. Sedan reste han sig upp. "Jag är hungrig...", mumlade han och gick bort till Sham. "Aimil fångade en kanin innan. Vi kan äta när vi kommer tillbaka", sade han och började gå tillbaka genom skogen med Rascal tätt bakom sig.

Anaid kände det som en kniv i hjärtat när Aimil sade dem sista orden. Hon hade så otroligt dåligt samvete.
Att Aimil, Rascal och Sham inte kunde återvända hem, eller träffa sina vänner och familj kändes så hemskt orättvist. Och inte nog med det, det var hennes fel.
Anaid sänkte blicken. Hon önskade så mycket att hon kunde göra något.
Det fick henne bara att tänka på att om hon hade handlat annorlunda hade inget av detta behövt hända.
Men vad skulle hon ha gjort?
Att undvika Rascal var uteslutet. Det var något speciellt med honom, något Anaid inte riktigt kunde sätta fingret på.
Men Anaid kom inte på något annat som kunnat stoppa allt.
Hon suckade djupt och såg på Aimil igen.
"Aimil" Anaid gjorde en krot paus, "Jag är ledsen, vi skulle inte blandat in dig och Sham i det här, jag......Förlåt mig"

Aimil tittade upp på Anaid med varma ögon.
Hon skakade lätt på huvudet och log. "Du har inget att be om ursäkt för. Du hade inte kunnat hindra det här. Om du inte hade träffat oss hade du inte vetat om anfallet. Fler människor hade dött, kanske även du. Jag vet att en kvinna sprang in i skogen och hon luktade av dig. Du måste ha varnat henne. Dessutom såg jag en annan ung kvinna springa iväg samtidigt som vi efter att vi räddat er. De lever tack vare dig", sade Aimil och placerade en hand på Anaid, ovanför brösten. "Det här gör hamnskiftare mot sina vänner. Du har kanske sett Rascal och Sham göra det. Det betyder att vi är där för varandra. Om du vill vara där för mig kan du göra likadant", sade hon och pekade på sig själv med andra handen.

Anaid lade sin hand på samma sätt som Aimil. Det kändes ganska konstigt att sitta naken och ta på en anan kvinnas nyckelben. Men om Aimil sade att det var ett täcken på vänskap hade Anaid ingenting emot det.
Så gled tankarna över på något annat.
"Jag gissar att den första kvinnan du såg var en av mina hovdamer, Astrid, men den andra, vem var det?" Anaid var förbryllad, "Hur såg hon ut? Hade hon långt brunt hår? uppsatt i två flätor? Var hon ung eller gammal?"
Sedan plötsligt bytte tankarna plats igen och hon tänkte på Rascal och hur länge dem kunnat vara borta.
"Hur länge sov jag? Och hur länge har Rascal och Sham varit borta?"
Nu började huvudet klarna och Anaid kom att tänka på massor med saker som borde göras och inte. Men hon samlade sig och såg på Aimil.

Aimil log och drog tillbaka sin hand. Sedan satte hon ett finger över läpparna och såg ut att fundera.
"Hon hade brunt hår och det var uppsatt i en knut tror jag... Hon hade en lång klänning. Hon såg ut att vara i din ålder", svarade hon till slut och kliade sig bakom ena örat.
"Du sov inte så länge. Några timmar bara. Pojkarna gick iväg för en timme sedan. De borde vara tillbaka snart." Mycket riktigt klev de in i gläntan i nästan samma stund Aimil slutade prata. Sham slängde de blöta kläderna på en sten och sjönk ner i mossan med ett stönande.
Aimil blängde surt på sin bror och började klaga över hans ohövlighet. Men Rascal kastade inte ens en blick på dem. Han såg bara på Anaid, tills han insåg att hon hade bart bröst och han såg genast bort. Han satte sig en bit ifrån henne, noga med att inte titta, och sade lågt: "Är du okej?"

Anaid blev väldigt generad när Rascal och Sham kom tillbaka. Hon drog snabbt till sig de blöta kläderna och drog dem på sig. Hon brydde sig inte om att de var blöta, hon ville bara få på sig dem så fort som möjligt så att hon kunde prata med Rascal.
Det sved i ryggen när överdelen drogs över såret.
Hon hasade sig närmare Rascal.
"Jag mår bra, men hur är det med dig? Du var långt mycket mer skadad än jag!" Anaid skulle precis ta Rascals hand då hon såg mitellan, "Åh nej! Hur gick det? Jag hade alldeles glömt!"
Hon tog tag i Rascals friska hand och kramade den hårt, men vänligt.

Rascal lyfte prövande på armen. Det gjorde lite ont, men han kunde redan känna hur den börjat läka.
"Jag mår bra. Smärta brukar inte påverka mig särskilt mycket. Aimil är bra med växter, hon dämpade smärtan." Han kramade Anaids hand tillbaka och skulle just säga något när Sham utropade: "Jag är så hungrig! Aimil, var är maten?" Aimil reste sig upp och sparkade till Sham så att han föll på rygg. "Jag hängde den i trädet din byracka!" sade hon ilsket och vände sig till Anaid. "Jag antar att du inte äter kött rått och du vill nog inte se oss slita i det heller. Om du vill kan vi grilla kaninen, det brukar ändå smaka bäst", sade hon. "Vi kan låta Sham ta hand om förberedelserna en bit bort, så att du slipper se det", fortsatte hon och ignorerade Shams högljudda protester.