Magic Bounty (PRS)

"Förvånansvärt nog så har jag faktiskt det", svarade Peter med ett leende och smuttade på kaffet. Han slukade sin tredje macka och höll tillbaka en rapning.
Sedan suckade han belåtet. "Jag har inte ätit något så här gott på flera år", sade han och lutade sig tillbaka i stolen för att titta på Anna. Hon var nyduschad och bar fina kläder. Till och med hennes hy verkade glänsa.
"Du är väldigt vacker." Peter kunde inte hjälpa det. Det bara slank ur honom. Genast blev han röd om kinderna och tittade bort. Vad var det med honom? Först hade han visat sig i bara kalsongerna och nu sade han att hon var vacker? Han skämde bara ut sig.

Anna log mot honom och satte sig ner. Hon visste inte riktigt vad de skulle göra, eller vad de inte borde göra. Hon ville bara att Peter skulle gå fri. Förhoppningsvis skulle inte polisen hitta honom, de måste ha märkt att han var borta nu.
"Va?". Hon stirrade på honom och hon kände hur hennes ansikte blev rött då han kallade henne vacker. Hon såg ner i bordet. "T-tack...". Hon log generat och stod upp igen för att plocka undan kopparna och mackorna som var kvar. "Så...Så vad borde vi göra nu? Ligga lågt?".

Peter blev lättad när hon bytte samtalsämne och skyndade sig att svara. "Jag antar det. Fast jag lär bli galen om jag inte kan gå ut. Jag vet bara inte hur jag skulle göra det utan att bli upptäckt. Jag vet att du kan använda din magi, men det verkar ansträngande och jag vill inte göra något som kan skada dig", sade han och stirrade ner i bordet.
"Jag kan fortfarande inte förstå att du hjälper mig. Inte efter allt som jag..." Han avbröt sig.
Han rufsade om sitt svarta hår och kliade sig på näsan. Herregud, tänkte han, jag håller på att bli kär i henne.

Anna nickade till honom. "Jag förstår dig. Men du måste vara här inne några få dagar, så vi hinner komma på något bra. Men du måste nog komma ut ur staden på något sätt. Kanske". Hon fick en ide och sken upp som en sol.
"Om du vill så kan jag ta med dig till min hemby. Jag kan förklara att du bara vill leva i fred, och att du inte förtjänar fängelse, jag är säker på att de låter dig flytta in där!". Hon log stort mot honom. "Såklart jag hjälper dig! Du må ha kidnappat mig, men du tog mig tillbaka...".

"Allvarligt?" utropade Peter och flög upp från stolen.
"Det är genialt! Regeringen har ju ett avtal med trollkarlar! Inga människor kan gå in i deras by utan deras samtycke. Om de låter mig stanna kan ingen människa hitta mig!" sade han med ett skratt och kramade om Anna. Han lyfte upp henne i luften och snurrade runt ett varv innan han släppte ner henne och kysste henne på kinden. "Du är en livräddare Anna!" sade han och flängde ut i vardagsrummet.
"När ska vi ge oss av? Hur långt är det dit? Hur många bor där?" frågade han samtidigt som han upphetsat såg på henne.

Anna blev förvånad över hur väl hennes ide mottogs. Hon nickade till honom. "Ja, och om någon ändå skulle försöka finns det förhäxningar runt om som skulle hindra folk som inte är välkomna att komma in. Det är totalt säkert". Hon flämtade då han plötsligt lyfte upp henne och snurrade runt henne. Hon var lätt yr då han satte ner henne igen och rodnade då han kysste henne på kinden.
"Vi kan ge oss iväg idag om du vill. Men det är flera dagar att resa...En vecka högst nog. Och runt hundra bor där, det är ganska stort ändå" sa hon med ett leende. "Så om vi packar mat och andra resurser så kan vi ge oss av".

"Vad väntar vi på då? Kom igen!" sade Peter ivrigt och skyndade in i hennes sovrum för att sätta på sig ett bälte och sedan ut i köket igen där han tog en av köksknivarna och stack ner den i det. Sedan blev han fundersam.
"Det vore nog bra om vi köpte riktig utrustning den här gången. Finns här någon affär som säljer mat och sovsäckar och sådant? Vi måste nog använda oss av avloppet igen", sade han och rynkade pannan. "Fast om vi ska köpa något måste du betala själv. De tog mina pengar när jag arresterades...", sade han skamset och såg upp på henne.

Anna började öppna skåp och luckor. Hon hade en hel del mat, men det var mest färskvaror. De skulle behöva torkat kött, bröd och frukt till resan. Och vattenflaskor. Hon hade några rejäla väskor i alla fall som de kunde använda, och filtar och kläder. Byn låg norrut så de behövde varmare kläder.
"Det finns säkert någon som säljer sovsäckar och mat...Men jag får gå och leta efter det. De kommer känna igen dig direkt annars. Och oroa dig inte för pengar. Jag har inte så mycket, men det bör räckas till det här" log hon och gick ut i hallen och tog på sig sina skor och sin jacka. "Jag går ut och ser vad jag hittar".

"Okej, vi ses sedan då", sade Peter och vinkade sorgset åt henne. Vid det tillfället såg han lite ut som en bortglömd hundvalp.
Han gick och satte sig i soffan och glodde ut i intet medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka så att de kunde resa.
Inte förrän då insåg han vad han gjorde mot henne. Hon hade äntligen kommit hem igen och nu drog han med henne på ännu en lång vandring. Och hur skulle hon göra när hon skulle hem igen? Tänk om hon blev skadad på hemvägen och han inte kunde hjälpa henne? Dessutom... Ville han inte att hon skulle hem igen. Han ville att hon skulle stanna med honom i hennes hemby, men samtidigt ville han inte att hon skulle ge upp allt för honom. "Aaah... Vad det är komplicerat!" stönade han för sig själv. Han antog att alla kände så när de var kära.

Anna vinkade tillbaka till honom och låste dörren innan hon gick ut ur huset. Hon ville inte lämna honom ensam när hon såg uttrycket han hade, men hon var tvungen. Hon kom efter en stund in i en liten butik som sålde allt möjligt från sporttillbehör till campingsaker. Hon hittade två rejäla sovsäckar och betalde för dem och hittade också påsar med torkat kött och också torkad frukt. Hon köpte så många påsar som hon hade råd med innan hon begav sig hem. Då hade hon varit borta en timma nog nästan.
"Jag är tillbaka!" ropade hon då hon kom hem igen. Hon släppte ner sakerna på golvet och låste dörren innan hon sträckte på armarna. "De var tunga...Men nu har vi rejäla saker, men jag hoppas det här räcker, jag har inga pengar kvar...".