Dör för dig - A Wolfstar Story

Man säger vid

Piggelinsen : Jag sa: Jag schekar det för att vara säker (ingen mer säger emot mig jag har nog fel men vill göra något)

Sorry Okej!

Ändrat

Tumme upp på det!

Kapitel 10- Marodörernas tid

Sirius

Det var marodörernas tid på Hogwarts. Det var det, verkligen. Nästan varje håltimme fick någon en stinkbomb inkastad genom öppna fönster, drömmen om att bli störst, bäst och mest eftertraktade som vänner var redan uppfylld. Sex år hade vi gått på skolan, och för varje år hade nya elever anlänt, som nästan alla avgudat oss sen första stund. Vi hade skrivit historia på Hogwarts och vi visste alla att det skulle fortsätta viskas om oss i åratal efter att vi lämnat skolan. Lärarna älskade oss och skrattade bara åt våra bus. Egentligen var det ju en helt okej tillvaro, men när bara en vecka gått av mitt sjätte år gått visste jag att allt skulle förändras.
Det fanns ett problem.

“Sirius, vi kommer för sent!” ropade James från porträtthålet.
Sen när började han bry sig om det?
“Kommer,” ropade jag irriterat.
Jag låg på en soffa i uppehållsrummet och stålsatte mig inför eftermiddagens dubbeltimme i spådomskonst. Marodörerna var olika, men alla hatade vi spådomskonst. Dessutom var läraren riktigt läskig och påstod att mörkrets makter var på väg.
Motvilligt lämnade jag soffan och följde efter de andra ut genom hålet. Korridoren var tom på översta våningen, och i klassrummet hörde man regnets smattrande mot taket. Trots värmen i det trånga rummet hade Liy och hennes kompisar tjocka tröjor på sig över sina klädnader.
“Det där är deprimerande,” sa jag och höjde på ögonbrynen.
“Va?” sa Lily.
“Du påminner mig väldigt mycket om vintern. Och det är den sjunde september.”
“Du påminner mig om människor som sätter traditioner framför känslor.”
“Jag? Sirius Black? Den mest känsliga personen i universum?”
“Precis. För övrigt förvånar det mig att du vet vilken dag det är idag.”
Jag orkade inte diskutera mer, och erkände mig besegrad. När jag gick och satte mig på min plats som var täckt av blå skynken hörde jag Lilys kompisar fnissa.
“Men Sirius, du kan ju inte ge upp så där lätt!” sa Remus och skrattade.
Jag orkade inte svara, utan skrattade bara med honom.

“Idag ska vi spå i tesump,” sa läraren och viftade lätt på trollstaven.
Arton tekoppar flög fram över rummet och landade på de små borden i mitten av soffgrupperna.
Jag stirrade ner i min utan att förstå ett dugg av vad läraren föreläste om. Helt plötsligt kom hon fram till marodörernas bord och slog sig ner på en ledig plats. Hennes pösiga kläder hängde ner på alla sidor om stolen och hennes meterlånga hår hängde ner för ögonen. Hon slet Remus tekopp ur händerna på honom och såg intensivt på den.
“Du har vågen,” sa hon efter en stund som om alla visste vad det var.
“Och det betyder?” sa Remus frågande.
“I din framtid kommer stora förändringar att ske. Det kan vara både positivt och negativt för din del, det beror på vilken vinkel du ser på saken från.”
Hon ställde ner Remus kopp med en skräll och jag räckte henne min. Hon kastade bara en snabb blick i koppen innan hon såg upp och log.
“Aha. Du har ett öga. Det betyder att du är älskad av någon som du minst anar det ifrån. Det gäller bara att se dig om och vaar uppmärksam för att komma på vem det är.”

Hoppas ni gillade det

Aoji min tå! Jag slog i den efter att ha läst det sista ♥ :3
Och NEJ jag gillar inte Dina kapitel, dem är för bra för det, dem ska ÄLSKAS!

JAA JÄTTEBRA!!!!!

Jättebra!