För ditt liv

Hon kom runt hörnet av huset från kökets ingång och hon log strålande mot dem.
"Så jag ska sitta vid Cleve?" Hon satte ner korgen på kuskboken och tog tag för att häva sig upp.

Clive log när han såg Felicia och klappade ömt hennes hand. "Så ömtåliga små fröknar passar väl inte här uppe med en gammal skröplig man? Nej, sötnos. Varför sitter inte du med Herrn?" Han log bredare.
Om det fanns någon som kunde få den där buttra demonens hjärta att smälta så var det hon.

Hon blev röd i ansiktet.
"Em.. jag är tjänstefolk. Jag borde sitta här. " Hon klättrade ändå ner och tog korgen. Försiktigt smet hon in i vagnen och satte sig mitt emot sin herre.

Dean blev förvånad när Felicia satte sig mitt emot honom.
Hon var en ödmjuk kvinna så han var säker på att Clive hade med det att göra.
Envisa gamla man.
Dean hörde hur Clive smackade med läpparna utanför och vagnen sattes i rörelse.
Han harklade sig.
"Så... Felicia. Hur... Hur trivs du här?"

Hon tummade på handtaget till korgen och rodnaden satt kvar.
"Jag trivs.. änså länge." Hon såg upp med ett leende på läpparna.
"Det var inte som jag trodde det skulle vara." Med en suck såg hon ner.
"Jag har jobbat för en adel förut och det var mycket tuffare."

Dean nickade stumt och stirrade ner på sina fötter.
Han var alltid så självsäker.
Hur kunde den här kvinnan få honom att känna sig så osäker? "Jag... Skulle inte säga att jag är en adel. Jag bara... Innehar mycket pengar", mumlade han och sneglade på henne.
"Man skulle nästan kunna tro att du är adel. Du är väldigt... Hm... Vacker", sade han svagt.
"I de där kläderna!" tillade han med utrop och blev varm i ansiktet.

Felicia började att skratta och log mjukt.
"Åh nu tar ni ris för pärlor." Hon satte ner korgen på vagnens golv.
"Jag är inte adel och jag ser inte ut som en adel i en vanlig klänning." Hon log mjukt.
"Men ni är allt för vänlig"