Spring innan de tar dig (Öppet)

Aravis såg på Celaena och svarade med ett snett leende.
"Det är inte vidare farligt, men visst." svarade hon snällt och sammarbetsvilligt. Det mesta berodde på att Mina skulle få den hjälp hon behövde och Celaena skulle troligen inte ge sig försen hon hjälpt Aravis.
"Stopps blodflödet vore bra, känner mig en aningen yr." sa hon lågt, men enbart för Celaena öron. Hon ville inte skämma ut sig inför de andra, att hon var vek. Hon gjorde det förvisso inför henne, men så var det med det.
Hon hoppades att det var slut på soldater nu, hon ville bara sova, läka sig. Hon orkade inte mer nu. Mannens skrik bekom henne inte och hade hon orkat hade hon själv vilja döda honom.
"Visa ingen nåd är du vänlig, hans skrik läker." mumlade hon tyst fram åt kvinnan som fångat mannen.

Emorys blick vändes emot den unga läkaren då hon började tala om bandage och stoppa blödningen. Det kom inga ord över hans läppar men det syntes tydligt i hans blick, hans ansikte frågan han ställde sig. Vad är det för fel på dig? Vad gick snett?
Och han blev ännu mer förvånad över att hon försvarade soldaten. Att någon av dem gjorde det över huvud taget var absurt. Hela situationen var absurd och Emory drog in ett djupt andetag.
”Få det överstökat”, sade han ifrån sitt hörn. Han var nyfiken på den sistanlända. Dakota. Och lät de andra tolka hans ord som de ville. För stunden verkade det som om de andra slappnat av något. Även ifall adrenalinet gått ur honom och nyfiken på mannen så började han i en måttlig takt säkra deras yttre linje. Skogen verkade fallit öde och han fann stället vart han sett mannen och kvinnan tidigare. De var båda försvunna. Ett fordon hade fört dem norrut och deras spår blandades med alla andra bilspår för att försvinna i mängden så fort grusvägen ledde ut på en av de större.
Efter det fortsatte han i en vid cirkel runt platsen han lämnat de andra. Han fann sina första offer, kände igenom dem och snappade på sig tändare, cigaretter och pengar innan han tog sig tillbaka. Och lutade sig lätt emot ett av träden.

Mina såg från den skadade Aravis till kvinnan som var en väldigt duktig läkare. Hon ville inte vara i vägen så hon ställde sig hastigt upp och gick en runda runt lägret, försäkrade sig om att igen var i närheten. Iallafall igen hon kunde höra. Mina rynkade på näsan. Det hade redan börjat lukta dött och mögel. Och det hjälpte inte precis att hon hade förstärkt luktsinne.
Mina gick tillbaka till deras lilla grupp och välkomnade den underbara lukten av grillat kött.

Det slog henne att hon igentligen bara kunde namnet på två av dom genmanipulerade. Aravis och Emory.. Visserligen hade Mina hört dom andras namn men hade glömt dom.
Men hon tog beslutet att inte hasta sig fram och gick tillbaka till sin plats vid lägerelden.

Dakota rycker till när soldaten ändå skjuter Aravis och biter sig själv på insidan av kinden vid ryckningen. Han gjorde ett misstag, han kan be om ursäkt senare... han kommer behöva det. Fast Dakotas blick landar på mannen på marken. Han vet vem det är och faktorn att Dakota äntligen träffar på saten utan hans förbannade glasögon gör honom glad. Exalterad till och med. Dakota tar stegen fram efter Gwens order, han vet vem hon är också. Han har läst rapporterna, av någon anledning behövde han göra det. Han behövde läsa rapporterna innan förhören trots att han aldrig avvek från vad de sagt till honom att säga. Vad de velat få ut från förhören och det var sällan sanningen. Varken av mutanter eller människor har oftast inte chansen till att berätta för honom vad sanningen faktiskt är.
"Som vad? Den här kommer inte ha något viktigt", konstaterar Dakota. Han vet att han har rätt, vem skulle lita på den här idioten med något speciellt? Med något faktiskt viktigt? Inte Dakota åtminstone. Fast han tar tag i den redan skadade soldatens uniform och drar honom uppåt för att se ögonen ordentligt.
"Berätta varför ni är här i skogen och varför ni är såpass många" beordrar Dakota när han låser fast Stones grönblå ögon i sina... innan Dakota släpper och Stone börjar babbla.

(Holytail, uhm... Celaena är en misslyckad specialtränad mördare, 100% genmanipulerad)

Celaena var klar med båda Aravis skador inom nolltid. Nu när hon hade allt hon behövde var hon inte rädd för att slösa och att vara tränad till att mörda så snabbt som möjligt gjorde hennes händer smidigare, stadigare och snabbare. Dessutom var hon van. Minst en gång i veckan verkade hennes syskon bli skadade på ett eller annat vis. Alla hennes syskon hade ärr över sina kroppar som stämplade dem för vad de var: mördare bortom hopp.
Celaena suckade och log sedan lätt. "Salvan kan göra ont i ungefär en timme eller så innan det verkligen börjar hjälpa och smärtstillande borde inte dröja sig kvar alldeles för länge", mumlade hon medan hon löste upp tygbiten hon hårt hade knutit över hennes benskada. "Bandagen måste dock bytas rätt så ofta... så... du är fast med mig ett tag, tyvärr", log Celaena aningen retsamt. Sedan reste hon på sig från att ha suttit på knäna och började tala med Emory.
"Får jag hjälpa dig med den där axeln?" undrade hon. Den där andra kvinnan gick runt som om hon inte hade ont så antingen var hon helt från vettet eller så hade skottet inte skadat henne så mycket. Oavsett vad verkade inte kvinnan ha ont, så Celaena prioriterade Emory.
Men, hon tystnade ganska snabbt när soldaten började tala.

(Holytail, tror du råkat blanda ihop Aravis och Celaena. Det är Aravis som inte är genmanipulerad. Och för övrigt har inte Gwen presenterat sig än så ingen vet vem hon är, utom då Dakota som har jobbat inom nästan samma enhet)

Gwen kunde inte låta bli att himla med ögonen åt Celaenas utspel, men hon gjorde det först när den andra kvinnan vänt henne ryggen så hon inte skulle se det. Gwen var inte korkad, hon visste att Celaena var nära bristningsgränsen och då var det onödigt att provocera henne ytterligare. Gwen hade ingen dödslängtan direkt.
Sedan skrattade hon lätt till åt Aravis kommentar. Hon kände sig vänligt för kvällen, så hon sparkade igen på soldaten som låg på marken för att glädja Aravis.
Gwen la armarna i kors när Dakota gick fram till soldaten och konstaterade att han knappast skulle veta något viktigt.
"Han borde åtminstone ha en uppfattning om hur många soldater som var med honom här ute", konstaterade hon tillbaka. Det var för tillfället den viktigaste informationen, även om hon inte skulle ha något emot mer.
"Jag vet inte!" utbrast Stone först. "Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte..."
Gwen fnös. Så typiskt. Sedan öppnade Stone munnen igen.
"Vi var ett kompani på 50 soldater", fortsatte han. "Men det är allt jag vet, jag lovar!"
"Är det någon som har en uppfattning av hur många vi dödat? Är det någon som dödade någon soldat innan ni kom in i den här gläntan?" sa Gwen vänd till de andra. Sedan kastade hon en blick på soldaten igen, som nu bara jämrade sig i Dakotas grepp.
"Celaena, du kan döda honom nu"

(Dakota är sneaky och läser rapporter. *shrugs*)

Dakota släpper greppet och tar något steg tillbaka. Han skakar dock på huvudet, han dödade inga innan gläntan så nu vill han hålla sig borta ifrån det. Han vet att det inte kommer gå, han kanske kan väcka den omänskliga sidan hos sig? Vill han göra det? Nej. Han undviker det så gott han kan. Fast då skulle han kunna ta ihjäl vem han ville, när han ville, hur han ville... skulle inte bry sig i det. Nu verkar det inte som han gör det ändå, ingen fara. Så länge det är soldater så kanske det går bra... möjligtvis. Tills han sover igen, faktorn att behöva se ögon om och om igen är inte lockande. Kanske därför han föredrar musik framför att faktiskt tänka efter.

Celaena höll på böja sig ner över soldaten med händerna i högsta hugg. Hon tänkte gräva ner sina naglar i hans hals medan hon kvävde honom men stannade upp. "Fan. Jag vill inte smutsa ner händerna för mycket", muttrade hon. Hon ville inte att bakterier skulle sprida sig. Speciellt med tanke på hur mycket blod kunde innehålla.
Så hon tog fram pistolen igen och sköt två kulor i hans axlar, två i knäna och sedan en i magen. "Låt honom förblöda. Han förtjänar inget bättre", sade hon bara kallt och gick tillbaka till sina redskap och började tvätta händerna då hon fortfarande hade några fläckar av Aravis blod vid handlederna där handskarna inte riktigt nått. Men annars så var hon fläckfri.
Soldatens skrik verkade inte ta slut och han bad om hjälp vid det här laget.
Celaena såg upp mot Aravis med ett flin. "Läker de där skriken tillräckligt bra eller vill du ha äran att släcka hans livsglöd helt?" undrade hon. "Jag kan till och med stödja dig fram till honom", erbjöd hon sig.

---