Medeltida hemligheter (prs)

Han kysste henne innan hon hann reagera. "Från och med nu behöver du inte vara rädd", mumlade han och kramade hårt om henne. "Jag älskar dig, Rose."

"Jag älskar dig med."
Rose kysste hans kind när en av buskarna prasslade till. Plötsligt kastade sig en människa över Max och rev honom hårt över bröstkorgen. Rose skrek till.
"Hector!", ropade hon och försökte slita bort människan från Max. Rose anade vem det var, men dt kom ändå som en chock när människan mötte hennes blick. Det var Hans men inte Hans. Hans hade fått betydligt mer muskler och hår (some magic thingy xD).
"Hans..", viskade Rose panikslaget. Hans, eller snarare varelsen, flinade så att Rose kunde se de långa och vassa huggtänderna. Varelsen reste sig och bar upp Rose i sin famn. Allt gick så fort, så hon kunde inte protestera. Roses ögon tårades när hon skrek efter hjälp. Hon tittade över varelsens axel.
"Hector!", ropade hon för all kraft och skymtade någon bakom buskarna. Hector hoppade fram och böjde sig genast över Max. Han mumlade något och vände sig mot Rose och varelsen. Hector frös till. Varelsen tog tillfället i akt och började springa. Det gick otroligt fort, och Rose hoppades att någon skulle höra hennes förtvivlade rop när hon såg byn sakta men säkert försvinna ur synhåll.

(DUNDUNDUN)

Alicia föll på knä bredvid Maximillian med pressade läppar och började slita upp hans tröja för att kunna binda tyget runt hans överkropp. När han tröja inte räckte så började hon slita tyg ifrån sin klänning.
"Var är Tobias?" muttrade hon. Hector pekade och han hade rätt. Maximillian kunde vagt skymta Tobias komma med Zeus och Glimmer.
Hector tog Glimmer och började rida iväg med ett sista "skicka resten av riddarna".
"Du skulle bara våga dö innan vi gifter oss!" skrek Alicia ilsket efter sin nya fästman.
Tobias och Alicia bar upp Maximillian på Zeus och tog honom sedan iväg till smedjan. Alicia tvättade rent Maximillians sår medan han nästan svimmade.
Han svor om och om igen men vägrade svimma. Han kunde höra henne ge Tobias order. "Hämta mer vatten", "fixa en eld", "skicka riddarna efter Hector".
"Dö inte, Max", mumlade hon medan hon tvättade rent såren igen. "Okej, fan. Det här går inte. Du kommer förblöda."
Han kände att hon hade rätt men han skakade på huvudet. "Jag kan inte lämna er", muttrade han.
"Självklart inte, din idiot. Jag säger bara att vad jag kommer göra härnäst kommer få dig att svimma av smärta."
"Åh... vad lugnande", kunde han ironiskt muttra medan hon skrek efter Tobias.
"Ge mig det renaste svärdet!"
Han verkade jätteförvirrad när han räckte henne ett. Alicia bet hårt ihop och stoppade in svärdet i elden tills metallen började glöda. Hon hade sett Maximillian göra likadant flera gånger tidigare.
"Förlåt", viskade hon innan hon pressade det glödande svärdet mot hans bröstkorg.
Hans skrik varade inte länge. Han tuppade av innan tio sekunder ens gått.

(Btw. Att skada någon karaktär som rollas är att kontrollera den. Och det är inte så rollspel går till.)

(Oh gosh, förlåt. Tänkte mig inte för. Jag förstår om du inte vill skriva om ditt inlägg, men jag kan skriva om mitt så kan du skriva om ditt? Förlåt igen.)

(Ursäkten mottagen Just don't do it again ^^)

(Tack, ska vara försiktig. Han behöver inte vara svårt skadad om du vill det (lite sent heh).)

Desto längre bort de kom från byn blev farten långsammare och långsammare. Snart stod "Hans" helt stilla och Rose kunde lätt ta sig ur hans famn. Han föll ner på marken och ögonvitorna syntes. Rose hade ingen aning om vad hon skulle göra, så hon började gå mot riktningen de kom ifrån utan att se sig om. Hon vågade inte.

Maximillian låg och vände... aj, nej, inte röra sig.
Han grimaserade och öppnade istället ögonen. Ett rum belyst med facklor och... någon skrek till. Och klämde hans hand. Nej, hans händer.
"Ouch. Ouch, fan", viskade han vagt medan han inte ens vågade röra på sig alls.
Alicias uppspärrade ögon kom plötsligt in i hans synfält och han började le.
"Orolig?"
Alicia log lite tillbaka men nickade. "Ja.Jag tror jag brände dig för allvarligt. Jag borde ha väntat på att det skulle svalna lite..."
"Vad?"
"Svärdet!" utbrast plötsligt Tobias som höll i hans andra hand. "Du skulle ha sett henne! Jag trodde hon skulle döda dig och när din hud började ryka..."
Maximillian kände sig genast illamående.
Alicia gav den unga pojken en sträng blick och han tystnade genast.
En ny röst började tala. "Hon räddade dock ditt liv. Ärr för livet också förvisso, men du kommer åtminstone ha ett liv nu." Medikusen.
Maximillian nickade endast lite innan han såg på Alicia igen. "Rose?"
Hon skakade bistert på huvudet. Maximillian kände hur hans hjärta föll.
"Se på det från den goda sidan. Du slipper arbetet under ett tag och kungen tänker inte ens ersätta dig då han i sådana fall skulle vara tvungen att hitta en smed och en till stallperson", sade Tobias. "Dessutom har prinsen fattat tycke för ditt snabba arbete. Som nu kommer ha saktats ner, så klart. Men, det är en annan sak."

(Eller så kan det vara nån slags magi i svärdet så han läker snabbt?)

Rose gick och gick. Hon blev inte trött. Hennes känslor hade helt dött ut, inte ens när Rose tänkte på Max kände hon något.
"Du ser trött ut", sade någon bakom henne. Rose vände sig om och såg att det var en man i trettioårsåldern.
"Nej", svarade Rose irriterat. Mannen skrattade.
"Kom", sade han och Rose protesterade inte.

(Var skulle han ha fått tag i ett magiskt svärd? XD Det var svärd som behövde slipas osv x) Plus, ett magiskt svärd som läker sår är ganska värdelösa. Liksom, svärd används i strider. Det brukar vara meningen att fienden ska dö.)

Riddarna började sakta komma tillbaka. Kungen ville inte slösa på fler resurser än nödvändigt. Riddarna hade viktigare saker att göra än att leta reda på en av tjänarna.
Maximillian svor högt och försökte resa på sig men svimmade nästan gång på gång då han inte längre hade adrenalinet i kroppen.
Alicia lade svagt ena handen mor hans bröst, nästan vid halsen, och tvingade ner honom. "Sch. Allt kommer att lösa sig. Hector kommer inte ge sig trots att han är en av riddarna", log hon och Maximillian nickade. Hector kunde förmodligen klara av det bättre än han.
"Tack", viskade han till henne och klämde hennes hand.
"För vadå?"
"Allt. Och för att ha räddat mitt liv. Den delen var inte särskilt dålig den heller."
Hon skrattade lätt till och drog handen över hans hår så att alla hårslingor som var i vägen inte var det längre. "Med nöje. När som helst. Se till att må bättre nu."
Han nickade och blundade. Alicia började sjunga på en gammal låt från byn medan hon lekte med hans hår med en hand och höll i hans med den andra. Inom kort somnade han fridfullt på det där viset och han hade en känsla av att han inte ville släppa Alicias hand när hon försökte ta tillbaka den.

(Du har rätt. Dålig idé.)

Mannen hade en häst som Rose fick rida på.
"Jag heter Björn", sade mannen som alltså hette Björn. Rose nickade ointresserat. "Var ska du?"
Björn var trevlig fast Rose inte bemötte honom.
"Till byn", svarade hon livlöst samtidigt som Björn fick hästen att fatta galopp. När Rose kände hästens mjuka och gungande rörelser vaknade alla känslor med liv. Glädje, för att hon levde, men mest av allt oro för Max.