The unexpected (prs)

"Be Kai byta till mobilen, samma konto", säger Ashe innan hon slår igen datorn och lägger ner den i väskan. Haha. Hon stannade inte ens en vecka.
Snart ser hon sin mammas ansikte på sin lilla mobil igen och det är först nu hon kan se tårarna som glittrar i hennes ögon. "Allt kommer bli okej, mamma", viskar hon och hennes mamma nickar som svar.
När Ashe följer med Artemis till hennes rum så inser hon exakt hur isolerad Artemis måste ha varit och kramar om hennes hand.
"Allt kommer bli mycket bättre. Och förhoppningsvis så kommer det synas att du är hemma", säger hon leende och känner sig gråtfärdig igen. Hon gråter för mycket. Gud. Hon kommer få reta sin bror. Hon kommer få gråta i sin mammas famn igen. Hon kommer se sin pappa svära när han inte hittar ett matchande strumppar. Och framför allt kommer hon få se Artemis öppna sig och våga känslorna styra henne. Förhoppningsvis åtminstone.

(Bra att veta ^^)

Artemis kramar handen åter, hon håller den nästan krampaktigt. Hon vill inte förlora den enda fasta punkt hon har, den enda trygghet hon har. Med Ashe i sin ena hand och Pan i den andra känns allt mycket bättre.
De ska precis lämna rummet för att gå då Artemis stoppar Ashe lätt.
"Varför? Varför vill de ha mig med? Jag är inte er familj." sa hon frågandes ovetandes om att Ashes mamma fortfarande kunde höra dem.
"Det hemmet ni talar om, det är inte mitt. Jag har ingen familj eller hem." säger hon med allvar, även om allt låter så frestande. Men det var ett stort kliv att kliva ut i det okända och Artemis kände att allt skulle bli så annorlunda nu.
Varför skulle det synas att hon var hemma? Hemma? Hemma, det lät märkligt.
"Jag kan inte tränga mig på i er familj. Din familj som varit förlorad så länge." säger hon lågt och undflyende.

"Fyra år känns som en evighet, men det är knappt någonting egentligen. Inte om man ser på det stora hela - vilket är det vi fokuserar på." Hon ler. Hon visste att det här skulle ske. Hon skulle känna samma sak.
"Familj varken börjar eller slutar vid blod. Jag räknar dig redan som min syster, Artemis, och jag tänker inte låta dig gå. Om du inte följer med idag kommer jag komma tillbaka och hämta dig. Och, om du inte tycker om det hos" - hon har svårt att säga det, men hon måste -, "så kan givetvis komma tillbaka hit. Och du behöver inte oroa dig om lärarna eller någonting igen. Jag kommer fixa deras minnen ifall du vill komma tillbaka. Men... Snälla, låt oss åtminstone försöka. Jag vill inte ha en familj utan dig. Jag tänker inte lämna dig. Snälla." Nu gråter hon igen. Toppen. Kan tårarna inte sluta komma?
Förutom att hon tycker om det. Hon minns hur känslokall hon var i början när hennes föräldrar precis dog. Det hade varit ett helvete att sedan börja känna igen. Men hon älskade att känna. Att låta känslorna styra henne.
"Och jag kommer finnas vid din sida om du behöver någon. Jag kommer hålla om dig ifall du börjar oroa dig igen. Det finns inget att oroa sig över, Artemis. Och du behöver inte vara rädd igen. I en skola ska man få komma och gå som man vill. Precis så plötsligt som jag började här, så plötsligt ska man även få sluta." Hon vet inte om det är det Artemis oroar sig över eller inte, men hon försöker tänka på det mesta.
Hennes pappa, herregud hennes pappa, börjar tala. "Uhm... Det kanske inte är rätt stund att säga detta", börjar han i telefonen, "men vi har redan förstört era dokument här i skolan så att de inte har några lagliga rättigheter att börja leta efter er. Kai kommer strax förstöra de på databasen. Allt går såklart att återställa med en formel, men... ja, ni borde veta det ifall ni oroar er."
Herregud, Ashe hade helt glömt bort att tänka på dokumenten.
"Tack, pappa", säger hon in i telefonen. Sedan ser hon åter upp mot Artemis.
"Kom med, snälla Artemis. Allt kommer lösa sig. Precis som det gjorde idag. Bara... mycket mindre komplicerat. Du har rätt att få leva. Du har rätt att bli älskad. Och gudarna ska veta att du har rätt till att lära känna dig själv. Och en familj." Hon vet att hon lovar mycket och Ashe tycker till och med att hon börjar låta som en försäljare, men hon tänker inte lämna Artemis här om hon så måste slåss emot en hel armé.

Artemis rörde oroligt på sig och såg in i Ashes ögon.
"Syster?" sa hon förundrat och ett svagt leende syntes skymma innan det snabbt dog bort. Allt lät så förunderligt bra men samtidigt skrämmande. Hon visste inte om något annat än skolan och på något vis var det hennes ända trygga punkt här i livet.
Det var som den strykrädda hunden ändå alltid drog sig tillbaka till den som slog en. Här var hon lika, man visste vad man hade men inte vad man fick.
Även om allt detta lät underbart så visste hon att det skulle bli svårt. Det skulle vara krävande för hon som var en tyst självutplånande varelse utan känslor och knappt liv.
Att hon såg ut som en död kanske stämde? Hon var liten, tunn, blek och det gravallvarliga och känslolösa gjorde det inte bättre.
Hon kunde vara med i ett glatt sammanhang, men vara så utanför det, stå där som en staty. Ashe hade väkt något i henne och det skrämde Artemis mer än vad hon kunde säga.
Med en darrande hand torkar hon sakta Ashes tårar, hon rör frivilligt vid henne och nickar slutligen.
"Då går vi." sa hon mjukt men blicken hade fastnat på mobilen.
"Fast att de vill ha mig? De vet inte vem jag är, det gör jag inte själv ens." sa hon lågt, men det lilla barnet inom henne skrek efter kärlek och omvårdnad. Att ha någon som brydde sig, ha någon som fick henne att leva.
Att ha rätt till att leva och känna sig älskad? Att ha en familj och ett hem? Nej, det lät för bra för att vara sant och ändå följde hon med Ashe genom korridorerna och snart ut ur skolan.

"Jag har på känn att min bror vet vem du är", mumlar Ashe fundersamt tillbaka. Det var Mako som hade fått dem att vänta, eller hur? Var det inte det hennes mamma hade sagt?
De går och hon känner sig levande här ute i natten, på väg mot sina föräldrar. Hon är medveten om att allt det här kan vara en fälla. Att någon bara kopierat hennes mammas röst och ansikte. Det går, det vet hon. Kai skulle med enkelhet kunna göra det. Men, trots det tror hon verkligen på det här. Självklart måste det finnas någon som kan kontrollera tiden. Självklart så måste man då skydda personen, för hur många ville inte ha förmågan att kunna ändra på saker? Att resa fram i tiden och se till att man lyckas?
Vid norra porten, som inte existerar, börjar hon leta efter antydningar till skiftande i stenmuren. Något som inte verkar så stabilt.
Hon hittar inget, men porten öppnar sig ändå och hon inser att allt var en illusion. Självklart, tänker hon.
Hennes mor står i öppningen, framför en svart skåpbil. Ashe är säker på att hennes hjärta stannar tills hennes mor drar in henne i en omfamning.
Hennes mammas beröring är desperat och Ashe känner samma desperation själv när hon kramar tillbaka. Hon tar ett steg tillbaka, med händerna på Ashes axlar, och börjar sedan gråta. "Du har vuxit."
"Det är det som sker med åren", viskar hon tillbaka. Hennes mamma ser på Ashes väskor och låter dem flyga in i skåpbilen med en blick. Sedan vänder hon sig om för att krama Artemis men Ashe håller ut armen och stoppar henne.
Ashe skakar på huvudet. "Fråga först."
Ashes mamma nickar och ser sedan på Artemis. "Välkommen till familjen, kära du. Får jag ge dig en kram?"

Artemis släpper taget om Ashes hand då hon kramar om sin mor. Hon stirrar på scenen framför henne och vet inte var hon skall ta vägen. Hon kände nästan att fly tillbaka, men väggen hade slutit sig om dem. Ingen flykt fanns tillbaka, egentligen ville hon väl inte det heller. Det var bara hela situationen som var ovan och en aningen obehaglig för henne.
Hon håller hårt om Pan, något krampaktigt. Men så de inte skulle få ta honom ifrån henne, inte kasta in honom bland de övriga väskorna. Att Ashes mor och hon hade liknande förmågor var dock klart då väskorna flyger in i bilen.
Men det var först då modern kom emot henne hon började reagera. Hon såg med panik på den främmande kvinnan som ville ta i henne. Samtidigt började tankar om att hon var utanför skolan och alla regler hon brutit mot börja blanda sig in i hennes sinne och hon såg antagligen skräckslagen ut. Inte för att hon visade det, inte mer än hennes stora utrycksfulla röda ögon.
Hon ville inte vara oförskämd, men hon kunde inte få fram ett ord och att någon främmande tog henne i sådär var förmycket just nu.
Men det med välkommen till familjen lät fint, betryggande på något vis.

"Artemis, det är okej", försäkrar Ashe henne och tar åter igen tag i hennes hand. "Vi kommer klara oss - tillsammans. Om det är något så är det bara att säga till."
Hon ser på sin mor som ber dem stiga in i bilen. Ashe inser att det inte är som tidigare skåpbilar hon har varit i. Den här är designad som en vanlig bil med säten för fem, kanske fler, personer, plus den bakre delen bara.
"Så, var bor vi?" undrar Ashe.
"I ett stort hus långt härifrån. Hoppas att ni är trötta. För vi kommer köra i ett par timmar."
Ashe stönar. "Vi sov precis." Det låter som hon klagar men hon kan inte sluta le.
Hon drar in nattdoften och ser runt. Hon skulle förändra skolan egentligen.. men det får bli en annan dag. Plus, det är inte som att det är omöjligt att lämna skolan. Hon måste bara få folk att inse att det finns andra alternativ. Men, folk är väl inte som hon, de vill väl inte lära sig. Ashe inser att ifall de inte gick i skolan så skulle de förmodligen inte regelbundet studera.
"Betyder det här att jag slipper resa världen runt? Att jag faktiskt... kommer ha ett rum igen?" undrar hon och hör själv hur hoppfull hon låter.
Ashes mamma nickar och Ashe börjar le ännu större. "Jag tror munkarna världen över började bli trötta på mig i alla fall. För att inte tala om nunnorna jag gjorde förbannade."
Hennes mamma ser missnöjt på henne och skakar på huvudet innan hon går och sätter sig i framsätet på bilen. Ashe öppnar dörren och ser sin lillebror sitta där inne.
"Wow. Du har verkligen vuxit."
Han är bara fem för guds skull. Hon inser nu hur viktigt det egentligen var att hålla honom skyddad. Att kidnappa ett litet barn och... hjärntvätta det.
Hon stannar upp i tankarna. Är det inte ungefär det som hände med Artemis?
"Mako, det här är Artemis, vår syster. Och Artemis, det här är Mako", ler hon mot Artemis och Mako när hon presenterar dem.

Artemis inser att det inte är mycket hon vet om Ashe egentligen. Hon visste en del då Ashes mun kunde gå i ett. Men sådana saker som att hon åkt runt en hel del visste hon inte.
Hon greppar tag i Ashes hand då hon om än motsträvigt kommer in i bilen. Hon ser sig om osäker på vad hon förväntades att göra eller vad som skulle hända. Hennes blick stannar på en liten person, den minsta person hon någonsin sett.
"Hej." får hon fram svagt och stirrar på honom, innan hon kommer på hur ohövlig hon är och vänder bort blicken. Att se ett så litet barn i verkliga livet var konstigt. De flesta började skolan när de var omkring 11- 12 år och han kunde vara 5- 6 kanske? Att säga syster kändes konstigt då det inte alls stämde även om Ashe tyckte det.
Blicken far åter runt i bilen och fastnar på ett tomt säte. Hon sätter sig osäkert ner och det syns att hon inte har en aning om vad hon ska göra eller vad som kommer att hända.
Hon var medveten om att detta var en bil och att man kunde åka i den, men inte mer än så.
"Kommer vi att krocka?" sa hon en aningen skrämt då dörrarna stängdes om dem och de var fast i denna plåtlåda. Hon tog ett hårt grepp om Ashes hand, rädd att bilen skulle röra på sig.

Ashe ser förvånat på Artemis. "Har du aldrig varit i en bil tidigare? Det är mer eller mindre en stor plåtsak som drivs av någon slags energi, bensin eller el oftast, och det gör att hjulen rullar", ler hon och kramar Artemis hand. "Allt kommer gå bra. Bilar är det mest privata sättet att färdas på."
Mako börjar tala. "Mamma? Se, jag hade rätt. Jag sade att vi inte skulle ta flygplan."
Mako talar. Mako kan bilda egna meningar nu för tiden. Ashes hjärta brister nästan när hon inser hur mycket hon har missat. Varför kunde hon inte vara med sin familj?
Mako ser på Artemis och ler på sitt pojkaktiga vis. Han är så liten. "Du kommer vara ovan ett tag, men om du någonsin behöver hjälp så kommer vi alla hjälpa dig. Om du kan lita på Ashe så lita på att hon litar på oss. Jag vet att be om din tillit är för mycket, men med tidens gång så kanske du kan lita på oss."
Ashe ser irriterat på sin bror. "Du är fem. Du ska inte kunna tala så där. Du ska vara liten och skrika för att du inte får leksakerna du vill ha."
Mako flinar. "Min magi fungerar inte riktigt som din, Ashe. Och... jag har visioner. Min tidsförmåga tar nästan upp all magi i min kropp. Jag kan knappt utföra en skyddsformel. Jag måste växa upp snabbt ifall jag vill kunna klara mig själv."
Ashe fnyser. "Inte längre. Nu ska du klaga på livet medan jag tar hand om dig."
Mako tvekar på sina ord. "Ashe. Du är som en främling för mig. Jag var ett när vi blev särade. Hela den här familjesaken kommer ta ett tag, det vet du, eller hur?"
Ashe tystnar och tittar ut. "Ja. Vi alla är i samma sits", mumlar hon och känner hur sorgen tar över henne. Det var inte meningen att det skulle sluta så här.
Hennes föräldrar är inga främlingar, men Mako är det. Hon känner Artemis bättre än sin egen lillebror. Och Artemis känner inte någon förutom Ashe. Det skulle ta ett tag, men de kommer klara sig. De måste klara sig. Ashe tänker inte förlora sin familj igen. En familj som nu har en till medlem. Hon dör hellre den här gången.

Artemis nickar men ser blekare ut än någonsin.
"Jo, jag vet. Jag har läst om dem, trodde de inte var såhär stora." fick hon ur sig och flämtar förskräckt till då motorn sätter igång och de börjar sakta rulla framåt.
Artemis bleknar och kryper ihop, men hon har bältet på sig. Hon visste att bältet gjorde att man var mer säker. Men nu kände hon sig inte ett dugg säker.
"Den rör sig." flämtar hon till och stirrar rakt fram. Mako hade rätt att det var mycket hon skulle lära sig, bli van med. Men hon hade aldrig rört sig fortare än vad hennes ben kunde bära, så detta var något nytt och skrämmande.
Något i den lille pojkens röst lugnar henne, som om han förstod henne på något vis. Hon kände även att Ashe inte var glad, var sorgsen och försiktigt tar hon hennes hand.
Hon var fortfarande skrämd inför allt det nya, men det skulle bli bra, visst skulle det?