Rolla?

Cayden tyckte det var riktigt jobbigt att Amber sa godmorgon så glatt. Det kändes som om retade eller fångade honom på något sätt. Han önska att han hade varit tillräckligt oartig för att strunta i att Amber pratade med honom och bara gå vidare. Cayden gjorde sig redo att hitta på något om att vara stressad och ha bråttom för att kunna slippa undan innan Jodie och Beata kom. Innan han hann sätta igång sin lögn hörde han Jodies röst.
Cayden svor uppgivit inom sig. Hade det varit Beata som kom skulle det antagligen fortfarande inte vara några problem att komma undan. Jodie å andra sidan visste inget om Caydens tendens att hålla sig undan de andra med krafter i skolan.
Medan Jodie kom närmare tvingade Cayden sig att vända sig om emot henne och log svagt. Leende var påtvingat, men det syntes inte.
"Alla som var på kraft träningen igår går i samma klass" sa Cayden efter att Amber berättat att de var i samma klass. "Men nu borde jag ta och gå" fortsatte han i tystare röst. "Lite bråttom..." Cayden försökte inte ens använda sin kraft för att få de andra att tro det. Det skulle kanske kunna funka på Jodie, men Amber skulle knappast gå på det. Hon måste veta allt för väl att Cayden bara ville komma undan. Hans ord var på sätt och vis egentligen en indirekt fråga om han fick lämna de andra. Det gällde att han fick svaret fort, innan Beata kom. Om hon kom skulle Cayden inte ha mycket val eftersom att de gick samma väg.

"Vi kan väl gå tillsammans?" föreslog Jodie, men hon märkte direkt att det inte direkt var det bästa förslaget. Cayden försökte att gå utan dem. Det fanns väl sådana där regler om vem man fick vara med och inte. Han hade nog ett gäng som inte skulle uppskatta att han umgicks med dem.
"Det är okej." mumlade hon. "Gå du!"
Hon tänkte iallafall vänta in Ambers kompis. Så bråttom hade de inte. Hon var inte säker på om Amber och Beata ville ha hennes sällskap, men hon tyckte att det var snällt av dem att hjälpa henne.

För att byta samtalsämne frågade hon:
"Såå... Hur är Miss Figg?"

Bråttom, ja, eller hur. Amber snörpte på munnen. Det var uppenbart att Cayden inte ville gå med dem. Jodie verkade också märka det.
"Det är okej", mumlade Jodie. "Gå du!"
Amber såg på Cayden. "Det är lugnt, gå iväg till Evelina och Vince du", sa hon, något kyligt. Det var egentligen inte meningen att låta så kylig, hon visste ju att Cayden aldrig skulle gå med dem. Han ville av nån anledning inte visa att han kände dem.
"Vi ses i skolan sen", sa hon till honom innan hon vände sig mot Jodie.
Hon fick en obehaglig klump i magen när Jodie frågade om miss Figg. Amber hade inte glömt den hungriga blicken den runda kvinnan gett henne dagen innan. Bara minnet av den blicken fick det att krypa under skinnet på henne.
"Hon är... skum", sa hon tillslut. Det var ärligt nog, för Jodie skulle antagligen bara tycka hon var konstig om hon sa som det var. "Tyvärr inte en särskilt bra lärare"
Amber såg upp när det hördes steg, och hon andades lättat ut när hon såg att Beata kom gående. Hon hade nog aldrig blivit så glad över att se sin vän. Hon vinkade glatt, och Beata såg något förvånad ut när hon kom fram till dem. Hon var inte van med att Amber väntade på henne, det brukade vara tvärtom.

"Ja, ses, hejdå!" Cayden försökte låta glad, som om han inte smet undan med flit och verkligen planerade att vara pratsam när de träffades i skolan. Han visste att det inte skulle få hans undanflykt att verka mer trovärdig. Hans lögn var lika genomskinlig som ett vältvättat fönster. Det fanns inget att göra åt det. Cayden kunde inte bara ändra sina vanor för att han hade pratat med de andra lite mer än vanligtvis under gårdagen. Tänk om någon skulle misstänka något om deras krafter! Han hoppades att Amber kunde förklara hur han vanligtvis uppförde sig på ett bra sätt för Jodie. Men antagligen inte, Cayden kunde inte göra det, och han förstod ändå varför han gjorde som han gjorde.
Cayden gick så fort han kunde utan att springa för att komma ifrån lägenheten. Det skulle vara riktigt awkward om de andra kom ut och följde honom med bara några meter. Tänk om han skulle behöva undvika de andra mer tydligt än vanligt resten av dagen också.
Cayden kom utom synhåll från lägenheten innan någon annan kom ut, vilket kändes säkert. Han kom fram till mötesplatsen mycket snabbare än vanligt. Vince syntes inte till. Risken fanns att de andra skulle komma innan honom. Om det hände fick han hitta på någon annan förklaring till varför han sagt att han hade så bråttom.

Jodie såg efter Cayden när han smet ut genom dörren. Hon kände på sig att han inte alls hade så bråttom, men hon brydde sig inte om det; om han inte ville hänga med dem var det bara hans problem. Med en suck och ryck på axlarna vände hon sig mot Amber och Beata.
"Ska vi gå, då? Eller väntar vi på någon mer?"
Egentligen brydde hon sig inte om Caydens uppförande, men hon var så nyfiken, så hon frågade:
"Vad är det egentligen med Cayden? Varför undviker han er?"

"Du brukar aldrig vara här före mig", sa Beata förvånat till Amber när hon kom fram till dem.
"Jag tänkte att jag skulle fånga upp Jodie här, så hon slapp gå ensam till skolan", sa Amber och gav Jodie ett leende, som av nån anledning kändes framtvingat.
Det var först då Beata verkade uppmärksamma att Jodie stod där. Hon gav den kortare tjejen ett något förvånad blick.
"Hej", sa Beata och vinkade lite. Amber fnissade till, sedan vände hon sig mot Jodie.
"Nej, vi väntar inte på någon mer, så vi kan gå", sa Amber och sköt upp dörren. Utanför var det mulet, men det var ändå varmt. Typiskt sensommarväder.
"Hestor?" frågade Beata och kastade en blick mot trappuppgången.
"Äh, han kan gå själv, dessutom kommer han väl komma sent som vanligt", svarade Amber och rättade till väskan hon hade på axeln medan hon lyssnade på Jodies fråga.
"Cayden...", började hon, och funderade på hur hon skulle formulera sig. "Han har ju en ganska speciell kraft, och jag tror att han alltid har känts sig lite utsatt. Folk tenderar att undvika honom, för det anser att man inte kan lita på honom".
Hon sa "folk" och "de", men till viss del menade hon sig själv. Trots att nu när hon blivit äldre började ångra sitt beteende mot honom. Det var inte rättvist. Han kunde inte hjälpa sin kraft. Beata gav henne en menande blick, hon kände likadant.
"Han har skaffat sig vänner som inte hör till kollektivet och inte vet något om krafterna, och han föredrar att vara med dem. Det är enklare, antar jag", avslutade hon och såg framför sig. När hon sa det högt sådär insåg hon allt mer hur Cayden måste känna sig. De hade verkligen inte varit rättvisa mot honom. Men hans kraft var verkligen obehaglig, och Amber visste inte om hon kände honom väl nog att lita på honom ändå.

Cayden stirrade intensivt mot hållet därifrån Vince när som helst skulle komma. Skynda! Tänkte han desperat, skynda! Visst var det uppenbart att han hade ljugit när han sa att han hade bråttom, men att inte ens försöka få det att se ärligt var bara oartigt. Och pinsamt. Men Vince borde vara där närsomhelst, han brukade komma lite innan Cayden... Fast det var klart, Cayden var verkligen ovanligt tidig idag.
Han aktade sig lite så han inte skulle synas på en gång om de andra kom ikapp honom. Sedan fortsatte han stirra efter Vince, vänta lite, var det han? Nej, Cayden hade sett fel. Han önskade att han hade Hestors kraft så han inte skulle bli upptäckt, eller ännu bättre, om han kunde bli osynlig. Det skulle vara en en praktisk kraft, men Cayden visste att han inte skulle klara sig utan sin egna kraft.
Cayden bestämde sig för att lossas som att han inte var där, och hoppades att ingen skulle märka honom. En otrolig plan.

De började att gå mot skolan, Jodie, Amber och Beata. När de hade gått en bit kom en kille, Hestor, ikapp dem och gjorde dem sällskap. Han underhöll dem genom att byta skepnad till alla klasskompisar (för att Jodie skulle lära känna dem) och tillslut till läraren, Ms Figg. Det var en ganska stor och bastant gammal kvinna, med ett ganska obehagligt utseende. Hestor såg hennes besvikna blick och skrattade.
"Hur trodde du att hon skulle se ut?" flinade han. "Så här kanske?"
Han bytte skepnad till en ung kvinna med mörkt hår, bruna ögon och ett vitskimrande leende. Jodie log.
"Nej, men kanske mer..."
Hon letade noga efter ordet.
"Vänligare?" föreslog Hestor och Jodie nickade.
Just då gick självaste Mrs Figg förbi. Hon nickade snabbt åt Amber och Beata, inspekterade Jodie från topp till tå och fastnade med blicken på Hestor, nu Hestoria. Han log nervöst mot henne med kritvita tänder och hon tittade frågande på de tre andra tjejerna. Sen promenerade hon raskt vidare. Hestor väntade tills hon hade försvunnit bakom husknuten innan han förvandlade sig tillbaka.
"Puh! Det var nära!" skrattade han.
Ändå kändes något inte bra och när Jodie tittade bort mot husknuten kunde hon svära på att hon såg Mrs Figgs kalufs sticka fram.

På vägen träffade de också på Cayden, som stod och väntade på sina kompisar, de som inte visste något om kollektivet.
"Hej!" log Jodie när de gick förbi. "Hade inte du bråttom?"
Hon ställde frågan som en retorisk fråga, för hon visste redan svaret.

Amber flinade åt Hestor när han bytte skepnad och trots att han gjorde det för att visa Jodie, hade hon en känsla av att han även ville imponera på Beata. Beata verkade dock inte märka det, för hon bara gav honom ett av sina vanliga, lite drömmande, leenden.
Men när han bytte skepnad till miss Figg försvann Amber leende. Deras lärare såg ännu obehagligare ut med Hestors spjuveraktiga leende. Amber rös och Beata gav henne en frågande blick, men hon bara viftade undan det och när Hestor bytte form igen släppte hon ut ett nervöst skratt. Som snabbt stelnade på hennes läppar när ingen mindre än den riktiga miss Figg gick förbi dem. Den äldre kvinnan nickade åt Amber och Beata, och Amber fick samma obehagliga känsla som dagen före när miss Figg såg på henne. Som om hon var en extra saftig köttbit och miss Figg något form av rovdjur. Hon stelnade till ännu mer när miss Figg vände blicken mot Hestor. Hon skulle omöjligt kunna vet att det var han, men Amber fick ändå en större obehagskänsla.
"Lite för nära", sa Amber bestämt. "Du måste vara försiktigare". Beata nickade medhållande.
"Ja, mamma", sa Hestor med skämtsam röst, men hans leende gick inte hela vägen till ögonen och Amber såg hur han såg efter miss Figg med en liten rynka mellan sina ögonbryn.
Strax efter det gick de förbi Cayden. Han hade ställt sig så att han skulle märkas, men det var så tydligt att han var där att Amber nästan tyckte synd om honom.
Hon gav Jodie en något förvånad blick över att hon vågade tilltala Cayden så. Hon hade ju trots att bara känt honom sen dagen före. Men Amber tyckte ändå att det var bra sagt av henne. Amber gav Cayden en blick som tydligt sa: bra försök.

((Paus från pluggandet xP)

Cayden hade hört de andra komma på håll och hade nästan allvarligt funderat på att gömma sig ordentligt för att inte bli märkt, men han bestämde att det fick vara nog att bara lossas om att han inte märkte de andra. Tyvärr gick hans plan inte som planerat. Jävla Vince som inte kunde komma i tid! Cayden var ungefär så avslöjad man kunde bli. Kanske skadade det inte att faktiskt försöka göra något åt det? Vad kunde han förlora egentligen? Han ignorerade Ambers blick och såg mot Jodie.
"Vince, min kompis ringde i morse och sa att det hade hänt något, och han bad om att vi skulle mötas tidigare. Jag trodde att det kanske var allvarligt, men nu verkar det inte som det." Cayden ryckte osäkert på axlarna. Han hade använt sin kraft medan han pratade, men antagligen litade ingen på honom tillräckligt för att det skulle spela någon roll. Lögnen kändes på något sätt som ett försök att vara trevlig. Som att det var okej att ljuga så länge det fick honom att se bättre ut. Han skämdes och tittade snabbt mot hållet Vince när som helst skulle komma ifrån. Förhoppningsvis stannade de andra inte, utan gick vidare till skolan. Vince skulle helt klart ha frågor annars.