Nya halvgudar

Nathaniel såg plågat på Estelle. Men hon såg det inte, för hon hade böjt sig fram så hennes långa hår dolde ansiktet. Han skulle inte ha berättat, han visste att det hade varit en dum idé. Han hade bara gjort henne olycklig.
"Ett litet hologram lyser ovanför ditt huvud i form av din förälders symbol", förklarade han. "I mitt fall var den en guldglänsande lyra"
Han tystnade, det skulle inte hjälpa att han berättade om sin egen gudomliga förälder. Han la en försiktig hand på hennes axel.
"Estelle", sa han mjukt. "Det löser sig, du kommer bli erkänt. Om inte annat så får vi annars åka upp till Olympen och kräva att din mamma kliver ut i ljuset"
Han började stryka henne försiktigt över ryggen. Hennes ryggrad stod ut onaturligt mycket genom hennes tröja. Han suckade lågt.
"Försök att äta lite mer", bad han. "Du behöver energin"
Han betraktade henne. Varför hände det här? Percy hade ju fixat så det hände inte skulle behöva ske längre. Han fick lust att prata med den andra pojken om varför det här hände, men Percy hade åkt tillbaka till den vanliga världen för terminen för att fortsätta skolan. Han suckade igen.

Estelle säger inget på en lång stund, hon endast rycker till skrämt då han tar tag i hennes axel. Hon kunde inte rå för det, gamla rädslor låg lagrade inom henne.
Då han började stryka henne över ryggen ville hon helst springa, hon blev stel. Men så småningom slappnade hon av. Det skulle mycket till att hon släppte någon så nära.
Hon skakade slutligen på huvudet och såg på honom.
"Nej, vill hon inte veta av mig så tänker jag inte böna och be om att få hennes erkännande. Hon har aldrig varit där för mig, inte under alla dessa år. Varför skulle jag ens bry mig?" säger hon med tom röst.
"Hör du det, jag bryr mig fan inte." skrek hon argt upp i skyn, hon kastade ifrån sig maten och tallriken ut i vattnet och kom på fötter. Man kunde nu skönja tårar i hennes ögon som nu var alldeles mörka. Hon stegade därifrån, väl vetande att hon nu inte var snäll mot Nathaniel heller. Argt gastar hon stenar i vattnet medans hon svär och förbannar sin mor. Tillslut faller hon på en rot och kurar ihop sig i en boll på stranden.
Nu kom de, nu kom alla tårarna, hon kunde inte längre hindra dem. Allt det som måste ut, det måste ut och det kom nu. Hon brydde sig, att hon gjorde, men hon kände sig också sviken i att få leva i ett helvette utan vetskapen om en mor. En mor som tydligen var gudinna och på så sätt borde ha räddat henne, men denne moder brydde sig inte.

Nathaniel ryckte undan handen när Estelle skrek och kastade iväg sin tallrik. Han öppnade munnen för att säga något men hon klampade argt därifrån innan han hann säga något.
"Vid Hades...", muttrade han. Han reste sig långsamt upp. Han såg efter Estelle som klampade iväg och kastade stenar i vattnet samtidigt som hon svor högt.
Det hade visst varit en väldigt dålig idé att berätta för henne om hennes mor och hur det vanligtvis gick till. Han sneglade bort mot Stora huset. Han förstod nu varför Keiron hade dragit sig för att berätta. Men på ett sätt hade hon förtjänat att få veta.
"Ni är några riktigt dåliga föräldrar, vet ni det?" sa han till himlen och slog ut med händerna. Han menade inte bara Estelles mor, utan även sin egen far och alla de andra.
Han såg bort mot Estelle igen, och funderade på ifall han skulle följa efter henne, eller om han borde lämna ensam. Då snubblade hon till och föll ihop på stranden, och hon reste sig inte igen. Hjärtat sjunker i bröstet på honom.
"Estelle!" ropade han och sprintade bort till henne. När han kom närmare insåg han att hon gråter. Han föll ner på knä bredvid henne.
"Estelle", mumlade han. "Det kommer bli bra". Han la försiktigt en hand på hennes axel. Hela hon skakade av gråt.
"Alla gudar är ganska kassa föräldrar. De kan inte vara här för oss som en vanlig förälder skulle kunna, men det betyder inte att de inte bryr sig om oss", sa han och log ett tröstande leende. "Det är därför vi får finnas där för varandra istället. Låt lägret bli din familj, vi tar hand om varandra"
Han visste inte vad mer han kunde säga för att trösta henne. Det kändes som om det inte räckte, och han kände sig väldigt otillräcklig. Han ville hjälpa, men visste inte hur.
Han fortsatte att mumla fram diverse "det blir bra", och "det löser sig", och "Så... så...", samtidigt som han bara kände sig fånig och tyckte att orden lät tomma.

Estelle snyftade hysteriskt, men hon hörde hans ord. Först var det som om de inte bekom henne, sedan lyssnade hon. Hon tystnade så småningom och satte sig darrande upp.
"Jag hade bara hoppats på en bra förälder som åtminstone erkände mig." sa hon vagt med blanka ögon och såg på honom.
"Förlåt" fick hon sedan fram, hon skulle inte skrikit, inte kasta maten, inte gråtit.
"Jag skulle inte betett mig såhär." sa hon och la försiktigt men darrande handen på hans.
Hon var inte van vid närhet, men hon visste, visste långt där innan att Nathaniel var okej.
"Du borde inte bry dig, du behöver inte." sa hon lugnt, hon ville inte att Nathaniel skulle känna sig tvingad till att ta hand om henne som han gjorde. Men hon kände sig så tacksam för det, hade aldrig känt så för en annan människa.
Hon suckar tillsist och ser ut över havet.
"Jag har aldrig haft en familj, inte familj på det viset andra ser det." sa hon och bet sig i läppen.
"Men jag ser dig gärna i min. Om lägret är min familj, är jag glad att du är här." sa hon och log svagt mot honom.

Nathaniel log mjukt mot henne.
"Det är okej", sa han och tryckte till med handen han hade på hennes axel. "Jag vet hur det känns. Det är inte så fantastiskt som man kan tro att ha en gud till förälder"
Han kunde räkna på en hand alla de gånger han hade haft ett direkt samtal med sin far sen han fick veta att han var en halvgud. Det var inte direkt den typen av förälder man ville ha, men man tog det man fick.
Estelles hand darrade när hon la den ovanpå hans, men ändå spred sig en värme genom hans kropp. Han log lite bredare, och skakade på huvudet åt hennes kommentar.
"Man kan inte välja vilka man bryr sig om och inte. Och jag bryr mig helt klart om dig. Trots att vi egentligen nyss träffats". Han skrattade till. Han kunde knappt tro att det varit dagen innan han varit och plockat upp Estelle.
Men när hon sa sin sista mening, rodnade han generat till. Han harklade sig, och försökte att inte se ut som en dåre för att han log så mycket.
"Jag är gärna en del i din familj", log han tillbaka till henne. Han ställde sig upp och sträckte ut en hand åt henne.
"Välkommen hem", sa han med ett varmt leende, och hela han strålade. Kanske kunde det lösa sig nu, Estelle skulle få en chans att återhämta sig och bli bättre. Och han skulle vara vid hennes sida och se till att inget ont hände henne.

((Jag åker bort imorgon, ska iväg och åka skidor med familjen, så kommer inte svara på några dagar. Bara så du vet varför jag försvinner ))

(Okej, ha så kul Då är det fritt fram att länsa erat hus från massa drakar när ingen är hemma )

Estelle torkade sina tårar med baksidan av handen. Tårar hon aldrig brukade fälla, tårar hon förbjudit sig att fälla. Men ändå på något vis kändes allt lättare och befriande. Okej, hon hade ingen mamma, det fick väl vara så då. Det sårade henne in i hjärteroten att inte hennes mor heller ville ha henne.
Men om lägret kunde bli hennes nya familj, om Nathaniel kunde bli det. Då skulle hon vara nöjd, mer än nöjd. Så mycket kärlek och vänskap hade hon aldrig fått. De hade nyss träffats, men det kändes som om de känt varandra i evigheter, att Estelle bara väntat på honom.
Då han sa att han ville vara en del av hennes familj log Estelle, ett glatt och genuint leende som hon aldrig gjort förr.
Hans ord, välkommen hem, fyllde henne med varm glädje.
Då när han sa de orden, när hon tog hans hand och han drog upp henne, det var då regnbågen syntes över hennes huvud. Estelle märkte det inte hon var för upptagen med att leende se på Nathaniel och hon hade inte släppt hans hand.

(Woop woop, gratis wifi på hotellet! Nooo, not my dragons! :O Don't you dare!)

Nathaniel stelnade till när hologrammet uppenbarade sig ovanför Estelles huvud. Han stirrade med gapande mun på den glänsande regnbågen. Iris.
"Estelle!" utbrast han och pekade på hologrammet som redan började blekna.
"Du har blivit erkänd!" Han log brett åt henne.

(Det blev väldigt kort, men tänkte att Estelle får reagera på det först )

(Woho Har tagit dem alla Spännande inbrottstjuvar som enbart tar drakar xD)

Estelle förstod först inte vad han menade men hon såg upp och sedan i spegelbilden från vattnet, en regnbåge? Vad betydde en regnbåge?
"En regnbåge?" sa Estelle hänfört och stirrade på Nathaniel innan ett leende spred sig över hennes ansikte.
"Erkänd? Vem det än är, så är jag erkänd." skrek Estelle till av lycka och kramade om Nathaniel av ren glädje.
"Jag har en mor." viskade hon fram för hon kunde inte få fram mer, hon var så glad.

(Haha, ja, helt klart xD)

Nathaniel skrattade lyckligt och snurrade runt Estelle när hon kramade om henne. Hennes lycka smittade av sig på honom.
"Ja, du har en mor", log han, och tryckte bestämt bort de sorgliga minnena av hans egen mor som hotade tränga upp till ytan. Nu ville han bara vara glad för Estelle.
Han släppte taget om henne och tog ett kliv bakåt. Estelle verkligen strålade av glädje, och såg mer levande ut än han någonsin sett henne. Han tog tag i hennes högra hand och gjorde en djup bugning.
"Jag hälsar dig, Estelle, dotter av Iris - regnbågens gudinna", sa han och flinade och såg upp på henne genom sin lugg. Han rätade på sig, men släppte inte Estelles hand. Hela han strålade av glädje för hennes skull.

(Bara eran min då ni alla kommer hem och ni märker att det varit inbrott men enbart drakarna är försvunna xD)

Estelle var alltför glad, alltför glad för att kanske se den minimala skiftningen i Nathaniels humör. Fast han dolde det väl, mycket bra. Men då Estelle var som vanligt brukade hon märka av skiftningen i folks humör. Det hade blivit hennes sätt att överleva som liten och hade utvecklats till en mycket bra sak att läsa av människor.
Estelle skrattar till och niger.
"Jag hälsar dig Nathaniel son av Apollon, eh...." hon tänkte efter då hon inte mindes vad hon hade lärt sig i skolan.
"Musik, helande och....gud." avslutade hon även om det inte alls lät bra och hon hade för sig att det var mer.
Men hennes mor var alltså Isis? Regnbågens gudinna, det lät vackert.