TEENS IN THE WILD (Öppet roll 10 rollare)

Avril:
Jag kollar ner på kaoset. Det är tillfredsställande. Alla myllrar omkring som myror. Man borde kanske släpa ut de döda... Eller kanske mata krokodilerna med dem. De skulle nog gilla det. Krokodilerna altså. Eller är det kajmaner? Jag tror det är Kajmaner. Kajmaner är zååå zöööta. Jag tittar mig omkring och glömmer bort de andra från klass 9 A. Det är vackert. Alla träd. Allt det gröna. Tigern som sliter sönder en myrslok. Ormen som kramar ihjäl 2 gnagare. Död överallt. Och det är det vackraste jag någonsin sätt.

Kim:
När jag sedan tagit mig ut ur planet möts jag av en värmechock. Det är fruktansvärt varmt här men ändå fuktigt. Jag tror att jag kan se mig omkring i lugn och ro men visar mig ha fel. Efter att jag bara gått en bit ut ur planet hör jag ett konstigt ljud och inser att trädet ovanför mig håller på falla ner mot mig. Jag hoppar undan men är inte säkrare för det. Jag ser hur propellrar skär sönder terrängen och hur flygplanet tänt fyr.
Många elever står bara stilla eller springer omkring och låter sig gripas av skräck. Jag tänker inte stanna vid faran och det slutar med att jag springer in i de tätare områdena av skogen än här i gläntan där alla är.
Det är dags att använda mig utav mina kunskaper och överlevnadsinstinkter. Åh, jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle behöva de i en så fruktansvärd situation...

Avril:



De andra verkar inte lika nöjda. De irrar omkring som yra höns. Verkar inte dela min glädje. Och jag är jätteglad.

Fast det är mest för att jag nu äger en miljon. Jag slog vad med Oscar och Jesper att planet skulle krascha. Så jag blev just en miljon rikare. Vad ska jag göra med pengarna? De har antagligen inte dem ens. Jag får väll slå ned dem och få dem att skaffa fram pengarna. Så går det om man inte betalar.
Rätt åt dem.

Kim:
Jag blir yrare för varje sekund som går. Det är rena dårhuset. Jag hoppas innerligt att allt bara är en dröm och att jag somnat på planet som jag ville. Att det här bara kunde vara något löjligt att skratta åt efteråt men det är nästan omöjligt att intala mig själv det. Jag är fortfarande i chock men jag tänker klarare än vad jag gjorde under kraschen. Att jag fick för mig att ställa mig upp och skrika...
Jag skakar på huvudet. Det var dumt av mig men jag är tacksam över att jag ändå fått överleva. Man har bara ett liv och nu tänker jag faktiskt ta vara på det.

Terrängen är seg och svår att ta sig igenom. Jag är lite rädd att bli angripen av någon farlig tropisk sjukdom eller att jag skulle bli biten av någon giftig okänd insekt. Det är som att jag är fångad i naturens spindelnät för det är en hel del grönska här.

Bara några små strimmor av det gyllene solskenet når in genom det enorma taket av blad. Jag kan inte avgöra vad klockan skulle vara. Jag har ingen klocka och inte heller har jag solen i mitt synfält. Men det viktigaste är trots allt att jag hittar ett ställe där jag kan få vila. Jag kanske återvänder till de skrikande idioterna senare men det är bara om jag behöver någonting av dem.

"Få se", säger jag för mig själv. Trädtopparna är fåglarnas och apornas revir, inga jag skulle vilja bråka med och dessutom har träden nästan inga grenar alls förutom i topparna så det skulle vara väldigt svårt att ta sig upp. Att stanna på bar mark är heller ingen idé så en grotta antar jag att jag är tvungen att hitta. Jag skulle mycket hellre vilja sova på en skön säng på hotellet än här. Jag borde aldrig ha åkt.

Jag ser Kim där nere. On tittar uppåt. Massa apor flänger runt mig och verkar inte ha något emot att jag också sitter där. De verkar faktiskt tycka om mig. En gren knakar och snart är de borta. Happ. En tukan nafsar mig i handen och jag ler.

~Emma~
Jag öppnar ögonen. Det enda jag kan se är rök. Jag tittar ut genom fönstret. Det är krossat. Jag tar tag i min väska och kravlar mig ut ur fönstret. När jag jag kommit ut ser jag att planet brinner. Jag ser några buskar och springer dit. "KIMERA!!!ZOEY!!!" skriker jag när jag ser vilka som sitter bakom busken.

~Kimera~
Jag ler lättat när jag ser Emma komma springande. Hon lever!

-Zoey-
"EMMA!!!!!!!!!!!!!!!" ropar jag när jag hör hon ropa mitt namn. " var har du varigt" lägger jag sedan till.

Men jag puttra bort den. Jag kanske borde gå ner? Eller kanske inte. Miljön är helt underbar. Allt är grönt och det är otroligt många växter. Men värmen är äcklig.

Kim:
Jag inser efter en stund att jag kanske borde återvända. Det är inte säkert att ta sig omkring utan vatten men jag vet inte säkert om ens en enda vattenflaska överlevt katastrofen så jag skakar bort tanken. Jag måste hitta något vattendrag vet jag och yrar därför vidare.
Snart når jag ut i en liten glänta. Ett mer öppet område där jag slipper oroa mig för att inte kunna se var jag går och där jag inte behöver skära mig på några vassa växter. Jag sätter mig ner och sedan tar jag bort filten jag hade svept om mig och lägger ner den i väskan. Av en reflex kollar jag så att min kikare är kvar i halsbandet och det är den. Inte ett enda tecken visar att den ska ha varit med om någonting farligt. Det är tur för den, men jag själv känner hur jag smått haltar. Det gör ont att röra mig. Jag tror inte att jag brutit någonting men det är ändå mycket mer ansträngande.

Trots vätskebristen bestämmer jag mig för att vila. Jag lutar mig bakåt mot ett träd med en mycket tjock stam och blundar.