Cowboys and indians

Dave log svagt. "Äsch, det gör inget, det var kul" sa han bara och ryckte på axlarna. Han var varm men det var inte så farligt. Han skulle inte dö direkt utav det. Han började dock känna hur svetten började rinna och drog undan skinnet igen då det blev för varmt.
"Det vore bra, tack" sa han och log svagt men rynkade sedan på pannan. "Men, om det inte räcker då?". Han räckte henne sin tallrik som hade mer än hälften av maten kvar. "Här, ta det här, jag är mätt".

Aiyana skakade på huvudet och stirrade på maten.
"Då räcker det inte. Inte då skörden fel blir, inte då djur inte finns, då kallt blir." sa hon och försökte förklara.
"Men nu, männen inte här, mat finns." sa hon vänligt och gav honom tallriken åter innan hon försvann ut för att fixa febernedsättande te och vatten att kyla honom med.

Dave förstod inte hur hon tänkte och bara skakade på huvudet. "Men det är ju ni som gör maten, gör allt, ni behöver den mest" sa han bestämt men tog emot tallriken och fortsatte äta. Han lutade sig tillbaka men hade ändå ingen vidare aptit, febern förstörde den.

"Män jagar, män bestämmer, gudarna har så sagt." sa hon innan hon försvann. Kvinnor kunde visst jaga med om de fick för männen. Det var oftast män som hade kontakt med gudarna, ibland kvinnorna med. Det var bara så, hon var uppväxt med det och såg inget fel i det. De flesta män utnyttjade det inte mer än nödvändigt. De flesta såg till att allt delades lika, att alla behandlades väl.
Det var en sak att slå en kvinna eller barn i uppfostrande syfte en annan sak att våldföra sig på dem, det var inte accepterat.
Hon kom snart åter med ett te och vatten än förundrad varför det verkade uppröra honom så mycket. Men hon hade tagit med sig mat till sig själv med, om det skulle lugna honom.

Dave suckade och petade runt i maten. Det var i sådana här stunder han inte förstod sig på infödingarna, då han förstod hur hans eget folk tänkte. De ville vissa infödingarna hur det skulle gå till, hon man skulle göra. Att det bara fanns en gud. Han var inte speciellt religiös men tillräckligt.
Då hon kom tillbaka såg han bara på henne. "De vita vill inte bara ont, vi vill hjälpa er" sa han och reste sig upp och tog emot teet. "Vi vill visa er den rätta vägen, till den enda guden och hans ord" forsatte han och den religiösa sidan i honom tog över.

Aiyana stirrade på honom då han började tala.
"Visar det genom döda, de inte höra bra då." sa hon och skakade på huvudet.
"Vem säga, er gud bra, våra dåliga? Våra gudar inte vilja er gud ont." sa hon tyst och petade i maten tydligt obekväm i hans nya sätt att vara. Han som så självklart kunde tala väl, men inte ett ord på deras språk, de hade alla ändrat språk för han skulle förstå.
"Er gud vill inte levs om vi gör, vill göra andra, vill." hon rynkade på pannan hatade när hon inte fick fram det hon ville få fram.

Dave ångrade sig långt inne över snia ord, men nu hade han börjat. "Vi gör det för vår gud, för att omvända er" sa han bara och skakade sedan på huvudet han med. "Det kan bara finnas en gud, att ha flera har aldrig varit bra" sa han och tänkte på historien som man läste om i biblen. Han hade nog missat deras bönstund de hade på söndagar i lägret nu...Han lutade sig tillbaka och suckade igen och blev tyst. Han såg bara ner i sitt knä. Han ville väl rättfärdiga de vita lite, men han gjorde det på helt fel sätt.

Aiyana såg på honom och för första gången syntes något som kunde vara vrede i hennes ögon. Hon höll annars en sval intetsägande profil.
"Om vi inte vill då? Vita män kommer hit, förstör, krigar, dödar. Vi inte gjort förr. Vita män säga god, bara en gud. Ha gud själv, då. Våra gudar, fredliga, inte någon ont. Styr väder, jord inte vill ha gud, hus, till att ära." fräser hon till med glödande blick och far upp, den vanliga svala kvinnan var som bortblåst och hon stormade argt ut ur tältet utan att ge honom en blick eller äta något.

Dave bara stirrade på henne och fick inte ur sig något ord då hon spydde ut ilskna ord mot honom. Han ångrade sig, det syntes, men han kunde inte säga något. "Förlåt mig" fick han bara fram till slut men då hade hon redan sprungit ut. Han suckade och sjönk ihop och drog handen över ansiktet. "Snyggt jobbat Dave" mumlade han.

Aiyana sprang ut i skogen, hon var upprörd och ingen skulle få se henne sådan. Tårarna rann längst hennes kinder. Vad hade hon trott? Vad hade hon förväntat sig? Han var som alla andra, ville ändra dem, tro att deras sätt var bättre att leva.
Hon sprang och såg sig inte för, sprang in i grenar för arg och upprörd att märka vad hon hade för fötterna.
Då hörs en hög smäll och en skarp smärta får Aiyana att falla, hon skriker till, en rävsax hade slått över hennes fotled. De vitas fälla mot djuren, den som slog igen och dödade dem.
Hon hör fotsteg och ser upp i en dimridå av smärta för ögonen, hennes fot ser mer ut som ett blodigt köttstycke än en fot.
"Så vad har vi här?" säger en av männen med ett flin och drar henne upp i håret.
"Låt henne vara, det kan finnas fler." sa den andre varnande. Men den andre skrockar.
"Fler? Deras män har samlats, de är själva. Denna slyna ska få, hon ska betala Daves liv med sitt." sa han ilsket och kastade ner henne på marken innan handen for in under klänningen, han skulle ha kul först.