PRs med Queen Boo

"Vi ska ha bild, men vi kanske ses i morgon", svarade jag Lisa och gjorde en antydan att vända mig om och gå.

Lisa snörpte på munnen och trippade iväg till NO-salen.
"Bildsalen ligger häråt" sa jag med ett leende mot Elina och började gå.

Jag såg på Fanny och log innan jag svarade okej och gick ikapp henne.

Jag gick in i bildsalen och satte mig på min vanliga plats längst bak i klassrummet. Bild var roligt, men jag tyckte inte att jag var bra på det.
Jag hade B som betyg, men blev själv aldrig nöjd med mitt arbete.

Jag satte mig bredvid Fanny längst bak och väntade på att bildläraren (som är en ungkvinna som ser väldigt snäll ut) ska ropa upp mitt namn och sedan ge mig instruktioner om vad jag ska göra för något.

Vi brukar få en ny uppgift varje vecka, och jag är nyfiken på vad det blir den här gången. Cecilia (bildläraren) verkar ännu mer energisk än vanligt.
"Idag ska ni få vara kreativa! Ni ska få ner er största sorg på papper, med en blyertspenna. På vilket sätt det visar sorg är upp till er, men ni ska kunna förklara sedan!"

Jag hann inte fundera på vad jag skulle rita jag bara ritade, någonting växte fram på pappret. Det såg inte bra ut men det gör det aldrig, vad som växte fram på pappret var bara ett stort hål ett hål. Ett hål av sorg. Sorgen av att inte ha en andra förälder. Min sorg var sorgen av min pappa.

Jag tänkte på min ensamhet som jag alltid stått ut med. Men det var inte en sorg, det var bara tomhet.
Det sorgliga var det omöjliga hoppet jag kunde känna inom mig, hoppet om att någon tyckte om mig, hoppet jag inte kunde visa för någon. Jag kunde inte bestämma hur jag skulle uttrycka detta, så jag blundade och precis som när jag skrev lät jag händerna och känslorna styra, inte tankarna.

Jag var mycket mer entusiastisk än vad jag brukar vara på bildlektionerna och jag visste inte riktigt om det var bra eller mindre bra.
Min sorg som jag rita ner på pappret förvandlades sakta till vrede och ilska. Hur kunde han.

Jag tittade på pappret. Det var otydligt vad det föreställde, men jag kunde se hoppet som en ljuslåga där inne i det mörka klotet, en ljuslåga som höll på att kvävas.
Jag fortsatte med pennan och lade till svarta rosor som slingrade sig runt lågan, spetsade den, och jag lade ifrån mig pennan. Det fick inte bli överarbetat, så jag var tvungen att sluta nu.