Daemons(Southafrica)

Eleonora stirrade bara på honom med tårar i ögonen. Varför vad han såhär? Insåg han inte att hon hade väntat på honom? Att hon bara pratat med Benjamin? Han gick bara förbi henne. "Jag har inte varit med någon annan!" sa hon och försökte torka tårarna. "Får jag inte umgås med andra ens? Jag har endast pratat med honom. Som jag gör med mina andra vänner!".
Han hade nu kommit fram till Benjamin som inte verkade förstå vad som hände. "Vi har inte gjort något!"sa hon och kom fram igen och såg förtvivlat upp Adam. "Vi har pratat, utan Benjamin vore jag kanske död! Vore det bättre?!".

Adam sade inget för en stund. Hjärnan arbetade, tankarna sållades och informationen bearbetades. Sakta verkade han lugna ner sig lite grann och därmed kanske han även började inse...
Han mötte Eleonoras förtvivlade blick med en förlåtande och samtidigt skamsen sådan från sin egen sida.
"Nej...", sade han tyst, "I så fall hade jag också tagit mitt liv."
Han lade besvärat handen om nacken och såg över på Benjamin.
"Jag har dig att tacka, herr Benjamin... och hoppas ni båda kan förlåta mig för mitt beteende."

Eleonora förstod inte vad det var som farit åt Adam. Varför han betedde sig som han gjorde. Var han avundsjuk för att hon pratat med en annan man? Hon suckade och drog ner sin blick. Hade allt förstörts nu bara för att hon pratat med Benjamin?
Men sedan verkade han be om förlåtelse. Först blev hon nästan arg då hon såg upp på honom igen. "Först så kommer du hit och säger att jag och Benjamin inte får träffas och beter dig som ett...Jag vet inte vad! Och nu ber du om förlåtelse?!". Hon stirrade argt upp på honom men det rann snabbt av henne och hon suckade. "Men jag förlåter dig". Hon prövade att försiktigt krama om honom igen. "Jag har saknat dig så" mumlade hon.

Adam besvarade lika försiktigt kramen och vilade huvudet mot hennes.
"Jag var rädd att jag förlorat dig", mumlade han i hennes hår med blicken i marken. "Förlåt..." Han suckade också, "Jag har saknat dig med. Mer än vad du tror." Han stod så ett tag och kände bara lättnaden över att vara tillsammans med Eleonora igen.
"Jag måste berätta en sak", kom han plötsligt på. Han tog ett halvt steg tillbaka och såg allvarligt på henne, "Far misstänker något. I framtiden måste våra möten vara mer diskreta, där ingen kan få syn på oss."

Eleonora kände också lättnad, att allt verkade vara utrett nu och verkade vara bra. Hon slappnade av i Adams famn och glömde nästan bort att Benjamin var kvar där och nog var mycket förvirrad. "Det kommer du aldrig göra" sa hon mjukt och såg upp på honom. "Och jag förlåter dig" fortsatte hon lika mjukt och böjde sig uppåt och kysste honom lätt.
Då han sedan blev allvarlig kände hon sig orolig. Hade något hänt? Men hon slappnade snabbt av igen, det var inget för allvarligt. "Ja, det är nog bra" sa hon och nickade. "Kanske utanför staden? Jag vet ett ställe där inte många går" sa hon. Det var några gamla hus som ingen flyttade in i, där gick ingen. Hon kom sedan på en sak och vände sig mot Benjamin. "Du säger inte väl något va?" undrade hon oroligt. "Om någon skulle få veta, om våra föräldrar skulle få veta skulle jag och Adam aldrig få träffas mer...".

Benjamin, som inte var beredd på att Eleonora skulle vända sig mot honom och fråga en sådan sak, såg förvånat upp och stammade lite. Han kände pressen från Adams blick.
"Öh, nej, va? Självklart inte, Eleonora! Jag skulle aldrig skvallra!"
Adam såg misstänksamt över på honom. Han muttrade något knappt hörbart om saken men det var inget någon kunde uppfatta utom han själv.

Eleonora log lättat. "Tack så mycket Benjamin". Hon vände sig sedan mot Adam igen och tog hans hand och kramade om den. Hon verkade ha förlåtit honom väldigt lätt. "Du sa att vi måste vara försiktigare, men ska vi gå till någonstans mer avskilt?" undrade hon och såg upp på honom och drog några bruna lockar ur sitt ansikte.