Något nygammalt

Laura kröp upp i sin favoritfåtölj och fortsatte med läxan, hon hade inte kommit särskilt långt förra gången då hon talat med Cara. Inte för att de kom så långt med det heller, de kom inte långt i diskussionen om Malfoy. Fast Laura gissade att Cara inte ville delge något, som hon hade dragit sig undan från Lauras hand.
Hon gäspade stort men fortsatte medans himlen utanför mörknade allt mer och ljuset vid bordet lyste allt starkare.

Cara vaknade av att någon la en hand på hennes axel och hon vände sig om för att möta Dracos isblå ögon, hon bara stirrade på honom en lång stund innan hon satte sig upp.
"Väntade du på mig?" frågade han och hon nickade försiktigt.
"Vi behöver prata" sa hon och märkte att människor i uppehållsrummet såg på dem, men de sa inget, de hade alltid haft en märklig relation och ingen vågade direkt gå nära dem då de båda var kända för att ha het temperament. "Låt oss gå upp till mitt rum"
Cara tog Dracos hand och tog med honom upp för trappan till sitt rum och stängde dörren bakom dem. Cara såg nervöst på Draco och suckade innan hon satte sig ner på golvet.
"Varför Draco?" var allt hon frågade.

(Är Cara så cool att hon har ett eget rum? xD)

Snart var läxan klar och hon la den för att torka. Laura gäspade stort så ögonen tårades, hon hade fått någon timmes sömn innan och innan det knappt något.
Hade hon velat kunde hon sova där och nu men det kunde hon inte, snart var det utegångsförbud och hon gissade att hon inte skulle ha lika tur denna gång.
Då hon var på väg ner för trapporna till källaren mötte hon Blaise och Laura suckade inombords. Egentligen hade hon väl inget emot honom, hon ville bara veta vad han ville, om hans ord var ärliga eller ej.

(Haha japp, Dumbledore ville inte att hon skulle döda de andra eleverna )

"Varför inte? Du är en fantastisk häxa, du är smart, rolig och min bästa vän, sen ser du inte helt tokig ut heller" sa han och blinkade åt henne och hon suckade.
"Du är också alla de där sakerna..." började Cara och Draco satte sig framför henne.
"Så varför tvekar du?" sa han och tog hennes händer men hon drog tillbaka dem.
"För att jag inte vill se dig bli dödad" sa hon och såg på honom. "Jag vill inte dra in dig i min värld mer än du redan är!"

(Aha, på så vis För det händer ju alltid i en sovsal xD)

Laura visste inte hur det var men nästan var gång Blaise öppnade munnen kom det ut idiotiska saker. Nu hade han visserligen bara följt efter henne i två dagar, men ändå.
Hon stönade och masserade sin näsrygg, hon fick huvudvärk av detta. Hon var inte upplagd för hans ord särskilt då hon inte visste om de var sanna. Hur det än var så var komplimang, på komplimang utan ett vettigt samtal inget Laura föredrog.
Inte för någon brukade ge henne komplimanger mer än hennes Quidditchprestationer aldrig på hennes utseende och därför trodde hon helt enkelt att Blaise drev med henne. Ingen med vettet i behåll ville ha med henne att göra det hade hon lärt sig, Hogwarts var full med vackra populära tjejer.

(Med Cara runt vet man aldrig )

"Varför skulle jag dö?" sa Draco och försökte åter ta hennes hand men hon reste sig upp och gick fram till fönstret, hon såg ut i sjön och suckade.
"Min far kommer aldrig godkänna dig, inte någon och jag vill inte se dig bli dödad. Det finns en anledning till att jag inte har ett förhållande utan bara driver runt" sa hon och Draco kom fram till henne och la armarna runt henne.
"Jag är inte död än" sa han och hon lutade huvudet mot hans bröst och började gråta, Draco var den enda som fick se henne gråta, inte ens hennes far eller Severus fick se henne gråta.
"Jag trodde du skulle dö förra året" sa hon lågt och han kramade bara om henne. "Jag kan inte förlora dig! Förstår du varför jag inte kan älska dig?"
"Jag är villig att riskera livet för att få vara med dig" sa han och pussade henne på pannan.
"Säg inte så" svarade Cara endast utan att kunna sluta gråta.

(Hahaha xD)

Tråkigt nog tog Lauras dåliga humör till här och nu, tråkigt för Blaise då det mesta for ut orättfärdigt mot honom. Men då hennes känslor gått upp och ner under lång tid klarade hon tillslut inte mer bekymmer.
"Låt mig bara vara. Vad fattar du inte?" fräser hon tillslut argt fram och knuffar undan honom så hon kommer sig förbi och stormar in i korridoren mot sitt sällskapsrum. Hon visste att det var fel, men hon orkade inte, hon bara orkade inte. Hon han precis in innan utegångsförbudet och tog sig till sovsalen. Hon drog för draperierna runt sängen och la sig, så hon kunde få vara i fred.

Cara visste inte när hon slutat gråta, men hon satt i ett hörn med armarna runt sig, Draco satt och såg på henne.
"Hur vet du att jag kommer dö?" frågade han och hon såg på honom.
"Jag känner min far, jag tror inte han kommer godkänna någon och jag vågar inte chansa, jag vill inte se dig dö, du är en av de få människorna jag verkligen bryr mig om" sa hon och kröp fram till bredvid honom och tog hans hand.
"Jag kan inte tänka mig leva utan dig" sa hon och han tittade på henne.
"Ändå älskar du mig inte" sa han sorgset och Cara skakade på huvudet.
"Jag älskar dig det gör jag, men jag tror inte det är på samma sätt och jag vågar inte ta reda på ifall det stämmer eller inte" sa hon lågt och Draco pussade henne åter på pannan och strök henne över kinden.
"Ibland måste man chansa" sa han och hon skakade på huvudet.
"Även om man spelar med livet som insats? Även om det inte är ens egna liv?" sa hon och han nickade.
"Jag är villig att riskera mitt egna liv varför är inte du?" frågade han och hon suckade.
"Vet du vad du ber mig om? Du ber mig chansa på att jag kanske har känslor för dig och att du kanske kommer dö" sa hon.
"Vad vore inte livet utan lite spänning" sa han och hon suckade och stirrade ut i sjön.

Laura lägger sig på rygg och stirrar upp i taket.
"Far, var är du?" får hon kvävt fram och kramar en sliten gosedjurs drake, en taggsvans för att vara exakt, men mjuk som sammet. Hon hade fått den av sin far och nu låg hon och bara kramade den.
Det kändes som om det var problem på problem och då var Caras hemlighet nu den minsta. Hela världen var uppochner och hon visste inte var hon skulle vända sig för att få reda på något.
Nu hade hon även skrikit åt Blaise, en av de få som visat intresse för henne. Hon skulle bara vilja gråta åt allt men kunde inte.

Cara visste inte när hon somnat i Dracos famn men när hon vaknade satt han fortfarande och höll om henne som så många gånger. Hon såg på honom och förstod inte varför han var villig att ta den här risken? Hon hade tänkt tanken för länge sedan, för många år sedan men skjutit undan den tanken just på grund av sin far.
"Har prinsessan vaknat nu?" sa han och hon såg på honom och nickade, något som egentligen var helt onödigt.
"Har du sovit alls?" frågade hon och han skakade på huvudet.
"Jag förstår verkligen inte Draco, varför vill du ha mig" sa hon lågt och han tvingade henne att möta hans blick.
"Därför att jag älskar dig, men att bara få vara din vän och i din närhet är allt jag begär" sa han och hon såg på honom och funderade ett tag.
"Om du vill försöka, kan jag försöka, jag kan inte lova dig något, men du är den människan jag litar mest på" sa hon och han log mot henne.
"Vi tar ett steg i taget och så ser vi hur det känns" sa han och hon nickade och lutade huvudet mot hans axel.