The one that got away

Andrew gjorde iordning sin säng medan hon duschade, bytte lakan och allt. Sedan drog han fram en madrass i sitt vardagsrum och satte på lakan och allt på det med. Allt var klart då han såg henne komma ut. Han log svagt mot henne och kom fram. "Jag hade inga mindre kläder, ledsen". Han såg sedan på hennes ärr med ett sorgset leende. "Du med?" undrade han och drog försiktigt upp sin ena ärm och visade, han gjorde inte det ofta, men ibland då skulden tog överhand.
Han lät ärmen åka ner igen och visade henne till sitt sovrum. "Här kan du sova, det är okej, jag har fixat något till mig själv" log han och tog ut de kläderna han skulle ha ur sin byrå innan han började gå.

Saphira ler svagt men skakar på huvudet.
"Det är bara jag som är liten, du ska ha tack att du lånar ut." sa hon artigt och såg ner på hans arm och nickade tyst. Varför gjorde han det? Ånger? Troligen, han verkade sådan.
"Tack." sa hon och såg på sängen, såg på honom och vidare till dörren, hon undrade om den gick att låsa. Skulle han få något anfall och döda henne? Eller var detta något som var planerat redan?

Andrew log lite. "Glad att kunna hjälpa till". Han gick ut ur sovrummet och stängde försiktigt dörren bakom sig. Han tog sig till badrummet och duschade och fick på sig rena kläder innan han gick och la sig på madrassen. Han sov snart tungt.
Men under natten började han vrida på sig och kvida. Mardrömmar och hans offer hemsökte honom. Han började svettas i sömnen.

Då han gått sätter Saphira en stol under handtaget så den inte skulle kunna gå och få ner. Hon ville sova lugnt, eller försöka i alla fall. Men hon kunde inte sova, mycket hade hänt och hon kände lukten av rök och hon befann sig i det fruktade huset.
Saphira tog sig upp, hennes händer darrade nu kraftigt då drogerna började lämna hennes kropp. Hon behövde mer, men hon trodde knappast att han tagit med sig det, även om han gjort det med draken.
Men hon kanske hade något kvar i sina fickor? Kanske en cigarett? Tyst går hon ut ur rummet och till badrummet där hon har sina kläder. Hon finner ett knöligt paket med två cigaretter men ingen tändare. Hon svor till och hör snart kvidande från rummet intill, sakta går hon dit och ser Andrew ligga på en madrass, troligen i mardrömmar.

Andrew vred på sig och kved mer och snyftade till. "Förlåt mig...förlåt mig" sa han om och om igen. Han ångrade allt han gjorde, och kände skuld men inget skulle kunna göra allt han gjort ogjort. Han hade dödat i flera år nu, ända sedan han få börjat bo själv, det hade blivit många under åren.
Plötsligt satte sig Andrew upp och var klarvaken. Tårarna rann och han kallsvettades. Han såg upp och fick syn på Saphira och bara stirrade på henne innan han skamset såg ner och slöt ögonen.

Saphira bara stirrade på honom, visste inte vad hon skulle säga eller göra. Men han verkade svag nu, eller var det bara ett spel det med? Försiktigt tog hon ett steg närmare och satte sig slutligen på huk framför honom.
"Hur är det fatt?" sa hon tafatt, men rörde honom inte. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon var inte bra på känslor. Hon knäppte de darrande händerna framför sig, hon måste verkligen ha något, något, men allt var väl uppbränt.

Andrew bara snyftade lågt och såg inte upp igen fören han hörde Saphiras röst. Han stirrade på henne, sa inget på en stund och bara kröp ihop och la armarna om sig själv. "De hemsöker mig...Alla, men jag menade aldrig det, jag ville inte" sa han osammanhängande och snyftade mer. "Och jag saknar dem...Så mycket, jag har i alla fall inte skam inför dem". 'Dem' syftade på hans familj då de faktiskt var de enda han inte dödat.

Saphira såg på honom men gjorde inget, kramar var överskattade, bättre att hålla sig på sin kant.
"Okej." sa hon vekande, vilket betydde att hon inte förstod något alls.
Hon ställde sig åter upp och drog handen genom håret, som sagt hon kunde inte hantera känslor.
"Har du en tändare?" frågar hon slutligen.

Andrew försökte lugna sig och snart slutade han snyfta och torkade kinderna och nickade sakta till Saphira. "Ja, men du får gå ut och röka" mumlade han och tog sig upp och gick in till köket. "Eller öppna ett fönster". Han öppnade en låda och fick ut en tändare som han gav till Saphira. Han drog sedan händerna genom håret och såg på kortet på hans familj på kylen.

Saphira nickade, det var förståligt. Hon tog tändaren och tackar med ett svagt leende. Hon visste inte vad hon borde göra, stannar tvekande kvar innan hon går ut till balkongen. Hon huttrar lätt till av den kyliga nattluften och kryper samman sittandes mot en vägg samt tänder cigaretten.