Våga erkänna!

Superbra! Ser verkligen fram emot de två kommande väldigt dramatiska och händelserika kapitlen

Och gillade Blaises reaktion, verkar som någon inte kan ta förändring, haha. Stackars Blaise...

Jättebra!!! Jag undrar om hon och Draco någonsin kommer bli tillsammans. Fast jag gillar Anthony så gillar jag Draco bättre!!!! Jättabra

Älskar din Draco verkligen, och som sagt Austen också.
Vet aldrig vad jag ska kommentera på dina ffs, mer än att du skriver så otroligt jävla braa. Tror nästan denna slår din förra. Eller jag vet inte. Båda är så sjukt bra! Ser framemot att läsa allt du skriver i framtiden du äger.

Jag älskar det verkligen, det är så sjukt bra! Sorry att jag inte kommenterat har varit iväg på ett litet läger med min naturklass respektive parallell klassen.

Tycker det verkar sjukt bra och det känns nästan som om Draco försöker göra Austen svartsjuk för att deras förhållande är lite SKINNY LOVE över det hela. ;3

Awesome!! Jag gillar verkligen inte draco! Jag har en känsla av att det där med pansy bara var en ursäkt för att han var avundsjuk . Stackars lilla blaise!

Kapitel 15
Jag vaknar med fjärilar i magen. I mitt huvud ser jag dem som stora vackra fjärilar med vingar i regnbågens alla färger. Glada fjärilar. Förväntansfulla fjärilar. För det är så jag känner mig. Glad och förväntansfull. Idag är det Halloween. Vilket betyder att det är idag som jag har min dejt med Anthony. Rättare sagt, det är idag som jag har min första dejt någonsin. Daphne hjälper mig med att måla mina naglar och att lägga på exat rätt mängd rouge på mina kinder.
- Är du nervös? frågar hon och lägger ifrån sig puderborsten.
- Lite, erkänner jag och drar upp blixtlåset på mina jeans.
- Det kommer gå bra. Anthony verkar vara en helt okej kille. Dessutom så är du riktigt fin.
Jag ler och tittar på mig själv i spegel vi trollat fram. Daphne har rätt. Idag så är jag riktigt fin. Mitt bruna hår har vi dragit bak med ett svart hårband och de mjuka lockarna ligger och vilar mot min rygg. De ljusa jeansen matchar jag med en vit oversize tröja och ett par svart-vita Converse samt en jeans jacka.
- Ja, han är verkligen en bra kille, säger jag.
- När ska ni mötas? frågar Daphne.
Jag tar ett djupt andetag.
- Vi ska träffas om tio minuter. Följer du mig ner?
Hon nickar. Sida vid sida lämnar vi sovsalen. Frukosten är över sedan en stund och flera elever håller till i sällskapsrummet. Blaise sitter tillsammans med Crabbe och Goyle runt ett bord och en bit längre bort står Draco tillsammans Pansy. De pratar med Nott och ett par andra elever. Jag kan se hur Draco har armen runt Pansys midja och hur hon låter sin kind vila mot hans axel. Om det var något helt annan par som stod sådär så skulle jag le och känna mig glad inombords men att se dem… Det är ovant. Om det är så där det kommer vara mellan dem fram över så tror jag att vi alla behöver vänja oss.
- Jaha, då så. Ha det så roligt! säger Daphne och stannar.
Jag nickar men går inte iväg. Hon tittar frågande på mig och suckar tungt.
- Kom igen Austen. Det kommer gå bra!
- Men tänk om det inte gör det!
Daphne suckar igen och ger mig en kram. Jag kan se hur vissa elever tittar chockat på henne.
- Du kommer ha jätteroligt. Dessutom så räddade han faktiskt ditt liv. Du är skyldig honom den här dejten, säger hon.
- Okej, du har rätt! Vi syns senare sen, säger jag och går ut genom dörrarna.
Det känns som att jag går på moln när jag tar mig genom fängelsehålornas mörka korridorer. Jag ler brett åt alla som jag passerar och de hälsar lika glatt tillbaka på mig. Hogwarts är alltid på bäst humör runt Halloween. Alla spöken kommer fram ur sina skrymslen och att vi får gå till Hogsmeade gör dagen ännu bättre. Med en gång när jag kommit upp får jag syn på Anthony. Tillsammans med två mörkhåriga killar och en mörkhårig tjej står han borta vid det blåa timglaset. Anthony vrider på huvudet och tittar på mig. När jag lyfter upp handen och vinkar så ler han ett brett leende. Fjärilarna i min mage kommer tillbaka. Han säger hej då till sina vänner och de går ut genom dörren.
- Hej, säger jag.
- Hej.
Anthony ler fortfarande.
- Ska vi gå? frågar jag.
- Det låter som en bra idé, säger han.
Anthony öppnar dörren åt mig och låter mig gå ut först. Det är en varm höstdag. Träden har ändrats färg men himlen är klar blå. Anthony har precis som jag på sig en jeansjacka och under den en mörkblå t-shirt.
- Såå, hur har du haft det sedan vi sågs sist? frågar han.
- Bara bra. Själv?
- Det har varit helt okej. Läxorna tar en hel del tid.
Jag nickar instämmande.
- Men du om någon klarar väl av dem, säger jag armbågar honom mjukt i sidan.
Anthony skrattar.
- Jag är säker på att du inte heller har några problem med dem. Du är en av de smartaste på skolan.
Orden får mig att rodna.
- Äsch, det vet jag kanske inte, säger jag.
- Du läser frivilligt Talmagi, påpekar han. Jag skulle aldrig stå ut med den kursen.
- Vad läser du istället?
Anthony harklar sig och jag kan se hur han får något nervöst över sig.
- Mugglarstudier. Jag är halvblod, säger han.
- Okej. Är det ett roligt ämne? frågar jag.
Han svarar inte utan tittar bara på mig. Efter ett par steg så stannar jag.
- Vad är det? Sa jag något fel? Eller har jag fått något i ansiktet, säger jag och plockar upp en liten fickspegel ur jackfickan.
Anthony blinkar och skakar snabbt på huvudet.
- Nej du är lika söt som vanligt. Jag blev lite chockad bara. Du blinkade inte ens när jag berättade att jag är halvblod. Förlåt men jag menar…
Jag lägger huvudet på sned och ger honom ett snett leende.
- Det är okej. Jag förstår vad du menar. Men till skillnad från mina vänner så bry jag mig inte om vad folk har för ”blodtyper”.
Han suckar och jag kan se hur en stor tyngd lämnar hans axlar.
- Ska vi fortsätta gå?
Jag nickar och vi går igen. Resten av promenaden kommer jag på mig själv med att titta på honom och le dumt för mig själv.

I Hogsmeade är det redan fullt utav elever. Inne på godis baronen går vi runt och tittar på de olika godissorterna.
- Jag vågar inte äta de här längre, erkänner Anthony och pekar på Bertie Botts bönor.
- En dålig böna?
- Ruttet ägg. Det var hemskt.
Jag skrattar och berättar om den gången som Wesley fick mig att äta en böna som smakade spya. Han var tolv och jag var sex år. Så mycket skäll som han fick utav pappa den kvällen har han nog aldrig fått. Anthony, som visar sig vara ensambarn, ber mig berätta fler historier samtidigt som vi går vidare för att trängas med alla andra i affären framför askarna medDroobles Bästa Bubbelgum och de alltid lika populära chokladgrodorna. Med varsin påse godis, till min förvåning så hade vi nästa samma godissmak, går vi vidare till Tomes och Scrolls. Det är första gången på länge som jag får gå in i bokaffären. Ibland har lyckas jag med att tvinga in i alla fall Daphne. Men oftast har jag fått gå in själv. Precis som på Hogwarts och på Godisbaronen så öppnar Anthony dörren åt mig.
- Du får säga till ifall jag ska sluta, säger han.
- Jag tycker det är gulligt.
Anthony ler och när vi har kommit styr han vant stegen fram till bokhyllorna. Han synar böckerna med granskande ögon. En äldre man kommer fram runt hörnet på en utav bokhyllorna. När han får syn på Anthony skrockar han lågt.
- Menar du att du redan har läst ut böckerna du köpte innan sommarlovet? frågar mannen.
Anthony ler.
- Du känner mig väl. Austen, jag vet inte ifall ni har träffats men det här är i alla fall Barry Garland, ägaren till den här underbara affären.
Jag tar ett par steg fram och skakar hand med den brunögda mannen.
- Trevligt att träffas. Det låter som att Anthony är stamkund här inne.
Barry skrattar, den här gången högt.
- Den där grabben har varit här inne så många gånger att han numera skulle kunna ordningen böckerna står i på varenda hylla i hela butiken. Är ni ute efter något speciellt?
Anthony nickar.
- Jag vill ge Austen ett exemplar av min favorit, säger han.
Barry nickar och försvinner iväg. En stund senare kommer han tillbaka med en liten brun bok och innan jag hinner protestera så har Anthony köpt den åt mig. Utanför affären så räcker han mig den.
- Du hade inte behövt köpa den åt mig, säger jag.
Jag ville. Läs den och säg sen vad du tyckte.
Jag tittar på bokens framsida.
- Rapunzel, läser jag.
- Den är bättre än den låter. Vad säger du, är det dags för lite honungsöl?
Jag nickar. Inne på Tre Kvastar är det ännu inte fullt men några elever har satt sig ner för att ta en paus och njuta av den underbara honungsölen. När vi kliver över tröskeln och Anthony fått ögonkontakt med Rosmerta håller han upp två stycken fingrar och hon förstår precis.
- Anthony! ropar någon.
Vi tittar oss omkring och får syn på Harry. Han sitter helt ensam vid ett bord och blinkar förvånat när han märker att jag följer efter Anthony fram till honom.
Hej Austen! Jag visste inte att ni var här tillsammans.
- Vi är faktiskt på en dejt, säger Anthony och ler mot mig.
Jag nickar och kan inte låta bli att le jag också.
- En dejt? Där ser man. Hur träffades ni? frågar Harry.
- Ursäkta men jag skulle behöva besöka killarnas. Kan du hålla Austen sällskap medan jag är borta? frågar Anthony.
Harry nickar och jag sätter mig ner. Precis när Anthony försvunnit bort mot toaletterna ställer Rosmerta ner två honungsöl på bordet.
- Så, hur träffades ni? frågar Harry nyfiket.
Jag dricker lite utav min honungsöl och torkar mig sedan runt munnen.
- Han räddade mig.
Det tar en stund innan Harry förstår vad jag pratar om.
- Juste, olyckan! Jag visste inte att det var Anthony som räddade dig.
- Jo men det gjorde han. Varför sitter du här helt ensam föresten?
- Jag väntar, säger Harry och harklar sig.
- På Ginny?
Han nickar.
- Precis. På Ginny.
Jag vill fråga honom hur det är mellan dem men jag vågar inte. Dessutom vill jag verkligen veta vad det är som han hela tiden går runt och tänker på. Anthony kommer tillbaka.
- Austen har berättat hur du räddade hennes liv, säger Harry.
Anthony rodnar.
- Ja, jag gjorde väl det. Ett av mina smartaste val, säger han och tittar på mig.
Hans blick är mjuk och de blåa ögonen glittrar. Jag fnissar. Harry dricker upp det sista utav sin honungsöl och ställer sig upp.
- Det var roligt att prata med er. Ha en jättebra dejt, säger han och skyndar iväg.
Jag tittar förvånat efter honom. Väntade inte han på Ginny?
- Är någonting på tok? frågar Anthony och dricker utav sin honungsöl.
- Nej då, säger jag.
Han nickar. Jag dricker av min dryck och låter sen min hand släppa taget om glasets handtag. Handen placerar jag på bordet bara ett par centimeter ifrån Anthonys. Båda två tittar vi på våra händer och sakta flyttar han på sin. När våra fingrar nuddar vid varandra känner jag hur den där bekanta stöten går genom kroppen och jag blir alldeles varm i min kropp när Anthony lägger sin hand på min. Han ler generat och jag ler generat. Jag undrar om det är så här det känns att vara kär. Jag vet att det är för tidigt för kärlek men om jag känner så här nu, hur kommer jag då känna mig när jag blivit kär i honom? Kommer jag känna mig yr och inte riktigt veta vad som är upp eller ner, eller kommer jag få fjärilar i magen varje gången som jag ser honom?
- Nu ser jag att dina tankar har fört dig till något helt annat ställe, säger Anthony.
- Förlåt. Tankarna bara flög iväg.
Han ler. Vi betalat honungsölen och lämnat tre kvastar fortsätter vi att gå runt bland de små husen i Hogsmeade. En bit bort från puben tar Anthony tag i min hand. Elever tittar på oss och våra sammanflätade fingrar. Jag tror att ryktet om att jag och Anthony kommer sprida sig fort, om det inte redan har gjort det. När vi passerar en mindre gata ser jag i ögonvrån två personer som jag känner igen. Jag vrider på huvudet och får syn på Draco och Pansy. De ser ut att precis ha kommit ut ifrån Madam Puddifoots. Han har fortfarande armen runt hennes midja och för en gångs skull så ser han faktiskt ut att njuta utav att vara i Pansys närhet. Draco har verkligen börjat ta rollen som pojkvän på allvar. Jag undrar bara, varför nu?

Klockan är mellan lunch och middag när vi är tillbaka på Hogwarts.
- Då var vi här igen, säger jag och lutar mig mot ett utav de stora timglasen.
- Ja. Jag har verkligen haft en jättebra dag.
- Jag med. Jag är glad att du bjöd ut mig.
Anthony ler.
- Det var inte lätt. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Stackars Terry och Michael. Jag satt hela kvällen och morgonen och tränade på dem vad jag skulle säga till dig, säger han.
- Varför var du så nervös? Så farlig är jag väl inte, säger jag och fnittrar.
Anthony tar ett steg fram och stryker mig över håret.
- Killar som jag får aldrig söta tjejer som du. , säger han lågt.
Han står nära mig och tittar ner med sina underbara ögon. Jag ställer mig på tå och pressar mina läppar mot hans kind för ett par sekunder.
- Då antar jag att du blir den första, säger jag.
Anthony ler. Jag biter mig i läppen.
- Jag tror att jag måste gå ner. Mina vänner väntar på mig. Men jag har verkligen haft en underbar dejt och jag lovar att jag ska läsa boken, säger jag.
Han skrattar.
- Det hoppas jag. Hej då Austen.
- Hej då Anthony, säger jag och ger honom en till puss på kinden innan jag går mot fängelsehålorna igen.
Det känns som om jag svävar på moln. Om jag slängde mig ner från astronomitornet så är jag säker på att jag lätt som en fjäder skulle följa med höstvinden. När jag kommer fram till stenväggen så ser jag hur det sitter någon utanför. Ginny ställer sig upp när ser mig komma.
- Hej Ginny. Väntar du på någon? frågar jag glatt.
Men hon svarar mig inte utan går bara fram till mig och ställer sig obehagligt nära.
- Jag vill att du slutar träffa Harry. Han är min. Jag bryr mig inte om ifall du har känslor för honom eller någonting. Han är min pojkvän och både jag och du vet mycket väl att du inte har några problem med att hitta någon annan.
Jag blinkar. Vad pratar hon om?
- Ginny, ta det lugnt. Jag har inte något förhållande med Harry.
- Försök inte. Jag har allt sett er tillsammans. Dessutom så såg jag er idag inne på tre kvastar. Harry sa att han inte kunde gå med mig till Hogsmeade eftersom han skulle plugga. Så jag gick med Luna istället. Och när vi passerar tre kvastar så såg jag hur han satt där inne med dig! fräser Ginny.
Hennes ansikte är nästan lika rött av ilska som hennes hår är. Jag håller lugnande upp mina händer.
- Jag säger det en gång till, jag har inte ett förhållande med Harry! Den enda orsaken till varför jag satt med Harry inne på tre kvastar var att han föll mig sällskap med Anthony var på toa. Jag var på en dejt med Anthony, säger jag.
Ginny tar djupa andetag.
- Så ni har inte något förhållande bakom min rygg.
Jag skakar på huvudet.
- Jag tror att du gör en väldigt stor grej över det hela. Jag har också sett att Harry inte är sig lik men jag tror att det beror på skolan, på allt som har hänt med Voldermort och det där men också framtiden. Vi slutar Hogwarts nästa år Ginny och den tanken gör nog alla lika frånvarande. Dessutom så tror jag inte att det hjälper att tjata och gnälla på honom, säger jag.
- Du har nog rätt. Förlåt. Det var inte meningen att anklaga dig. Jag borde nog gå, säger Ginny.
Hon skyndar sig därifrån och lämnar mig helt ensam. Jag tittar på ingången till sällskapsrummet men istället för att gå in där så går jag tillbaka upp. Korridorerna är fulla av elever men inte den som jag letar efter. Efter vad som känns som en evighet tittar jag några som kan vara till min hjälp. Ron och Lavender sitter på en bänk och hånglar. Jag går fram och harklar mig högt. De släpper taget om varandra och jag får en sur blick från Lavender medan Ron bara ler.
- Du råkar inte veta vart Harry är? frågar jag.
- Han sa någonting om att posta ett brev så jag tror att du hittar honom uppe i uggletornet, svarar Ron.
Jag nickar och när jag går därifrån så börjar de hångla igen. Det tar mig en stund att komma till uggletornet och jag hoppas att han inte har hunnit gå därifrån. Men nej, han är fortfarande kvar. Harry tittar mot mitt håll när jag kommer in.
- Vi behöver prata, säger jag.
Han flackar med blicken.
- Nu är inte riktigt rätt tillfälle.
- Tyvärr men jag struntar i det just nu. Harry, vad är det du håller på med? Ginny anklagade mig precis för att ha ett förhållande med dig bakom hennes rygg! säger jag.
Harry öppnar munnen men stänger den igen.
- Förlåt att jag är sen men jag…
Rösten tillhör Hermione som helt plötsligt står intill mig. Jag kan se hur Harry suckar och gömmer sitt ansikte i händerna. Jag låter min blick hoppa mellan dem.
- Vid merlins skägg, viskar jag förvånat.
_______________________________________
Kommentera!

... wait a minute... Harry and Hermione? No? No, there's no way. It can't be. *så chockad att jag pratar engelska*

Det här var ett jättesött kapitel med Austen och Anthony, blir nästan lite nykär själv fast jag egentligen inte är kär, haha. De är iaf supersöta tillsammans!

Men sedan släpper du den där bomben med Harry och Hermione! (om det nu är som jag tolkar det?). Längtar så tills nästa kapitel!

VAD HÄNDER NU?!?!

Såååå spännande!!! (Och bra såklart)

WHAAAAAAT NEJ NEJ NEJ De är ju som syskon, hur kan de göra så?????? NOOOOOOOOOOOOOOOO