World War II

"Mmm, du borde lära dig tala mitt språk. Kommer de och hämtar mig kanske de hämtar dig med om du säger att du är Amerikanska." sa hon fundersamt och la sig vid henne. Anne hade funderat på detta och undrade vad Isabell skulle tycka.

Isabell nickade sakta. "Jag kan engelska, men jag har tysk brytning" mumlade hon och funderade. "Jag skulle kunna säga att jag har tyska föräldrar, men är född i Amerika, tror du de accepterar det?" undrade hon, det skulle förklara hennes brytning då.

Anne nickade och log.
"Ja, det gör de säkert. Sedan kan vi tala om sanningen om de vill veta, när vi är på Amerikansk mark. Jag har kontakter där, så det går att ordna." log hon och kramade om henne hårt.

Isabell log och kramade henne tillbaka, det kändes betryggande att ha en slags plan, även om den kanske aldrig skulle få chansen att hända. "Det låter bra, då får vi hoppas de kommer" mumlade hon och slöt sedan ögonen.

"Så håller vi oss levande tills dess, du kommer älska Amerika." sa hon och slöt ögonen. Det var nätterna som var värst för Anne. På dagarna kunde hon värja sig för alla känslor och allt. Men inte i drömmarna, därför blev de ofta oroliga som nu.

Isabell log ännu en gång innan hon kröp ihop vid henne. Hon ville bara sova och sedan vakna i Amerika, eller vakna i sin säng hemma och allt bara var en mardröm. Men hon somnade och skulle vakna i rummet.

De vaknade till ännu en kall dag, en dag utan arbete och utan mat visade det sig. Inget bränsle fanns och de fick krypa samman med de andra i det dragiga rummet. Det var sådana dagar som till och med Anne tappade modet.

Isabell tappade hoppat med den dagen. Hon bara stirrade in i väggen och önskade att hon sparat det där brödet till den dagen. Hon började plötsligt snyfta tyst och kröp ihop. "Jag orkar inte mer Anne" mumlade hon. "Det verkar som du får begrava mig när du kommer härifrån".

Anne såg på henne och drog in henne i sin famn.
"Sällan, du ska inte i någon grav inte än på länge." sa hon mjukt och försökte hålla den vanligt glada rösten. Sedan började hon sjunga en av de sånger hon hört i kyrkan vid jul. En om julefrid, kärlek, fred och ljus över jorden. Hennes röst var jus och klar och det lät hoppfullt på något vis.

Isabell snyftade till igen. "Jag rymmer snart, eller försöker, bara springer och struntar i vad som händer" mumlade hon och lyssnade sedan på sången. Hon försökte ta till sig orden men kunde inte det. "Min mor brukade sjunga den" mumlade hon sedan.