Flygande giraffer!

"Det gör inget, det var meningen att ni skulle ha kul och släppa loss." sa hon och satte sig vid bordet, en aningen rädd för Mattias. Eller mer att han druckit, hon visste hur Karl var när han gjort det. Hon log bara till svar och började äta lite och kastade en blick på honom, han verkade så anorunda.

Mattias såg på henne en stund innan han sjönk ner på den vanliga stolen och fortsatte studera henne. Hon var vacker, han gillade klänningen hon bar, han gillade henne...Han fann sig själv stirra på henne och log igen och sa en aning sluddrigt "Jag har aldrig träffat någon som du Elionora".

Elionora såg upp på honom och log svagt åt honom på sin vakt för hans ord.
"Vad menar du?" frågar hon, tar en klunk och tar bort brickan då hon inte ville ha mer.
Som vanligt den senaste tiden satte hon sig i hans knä och lutade sig mot honom.

Mattias sa inget fören hon satt i hans knä. Han kunde inte hålla sig, hans fulla jag tog det bästa ur honom. "Du är den enda jag träffat som varit så vacker, och god". Hans händer for över hennes ben och kropp och han kysste henne mjukt i nacken.

Elionora skrek till och stelnade till.
"Gör mig inte illa." bad hon och verkade verkligen rädd för vad som skulle ske, kunde inte slappna av för vad han gjorde även om det inte var precis såhär Karl brukade göra.

Mattias fick för en stund tillbaka sitt vett då hon skrek och han fick ur henne ur sin famn och reste sig. "Förlåt mig..." mumlade han skamfullt och vände henne ryggen. "Jag är full...jag borde inte vara här...". Han lutade sig mot väggen. "Men jag skulle aldrig göra dig illa...Du betyder för mycket för mig för det".

Elionora lugnade sig småningom och skakade på huvudet.
"Gå inte, förlåt, jag menade inte att skrika, jag blev bara rädd......Karl du vet." sa hon tyst, hon behövde inte säga mer för att han skulle förstå.

Mattias nickade sakta och vände sig mot henne. "Jag förstår...men förlåt, jag borde inte ha gjort så" mumlade han och gungade lätt på stället. Han visste inte vad han skulle göra så han bara satte sig igen.

Hon satte sig åter och såg å honom.
"Jag kanske inte hade något emot det egentligen." sa hon frågande samtidigt som hon menade det. När hon väl hade hämtat sig från chocken tyckte hon nog om det.

Mattias visste inte vad han skulle säga utan bara log svagt och reste sig och kom fram bakom hennes stol och la armarna om henne. Han kunde inte hindra sig utan bara ville ha henne nära.