PRS Under Harrys 5:e år

"Du känner mi-mig knappt ens" säger Charles menande och lägger huvudet på sned.

- Det har du rätt i, skrattade jag.

"Det ka-kanske inte var så smart att bli i-ihop så tidigt" säger Charles och kliar sig skrattande i bakhuvudet.

Jag kollade sårat på honom.
- Gör slut då, sa jag sårat och skyndade mig iväg.

"Nej! J-jag menade inte så!" försöker Charles och reser sig hastigt upp och ser chockerat på dörren som gapar öppet efter att hon givit sig av. Han skyndar efter henne och lägger handen på hennes axel.
"Snälla sluta. Det var inte meningen att det s-skulle komma ut så s-som det gjorde!"

Jag kollade på honom.
- Men du vill att det ska vara slut, sa jag tyst och tårarna började rinna.

"D-det har jag inte alls s-sagt! För det är i-inte vad jag vill! Jag vill vi-visst vara ihop med dig" säger Charles oroligt med rynkade ögonbryn

Jag går därifrån.

Charles stänger ögonen hårt och lutar sig mot väggen innan han sakta glider ner till sittande ställning med pannan vilandes i handflatorna. Hur kunde det gå så här snett? På kanske bara några timmar har han träffat en underbar tjej, som för en stund var hans flickvän men som nu... inte är det? Han vet inte längre vad som händer.

Jag sjönk ner mot väggen gråtandes.
Allt hade bara blivit fel, tänkte jag gråtandes.