Revelations (prs)

Kiera hade nästan glömt bort att hon hade Yuu bakom sig, i sin ilska hade hon ridit iväg utan en tanke på honom och när han tilltalade henne så var hon på väg att dra sin kniv innan hon mindes att det bara var Yuu. Hon reagerade först inte att det var henne han pratade med när han kallade henne Nokomis Torgath, det var ett namn hon aldrig skulle vänja sig vid, särskilt Torgath, hon hade alltid varit en Snow. Hon ville inte ha någon tron, inte ha ansvar över ett land, hon ville inte ha med styret att göra. All makt och ansvar man fick var inget som passade henne, hon ville vara fri och kunna göra som hon ville. Kiera suckade och höjde ett ögonbryn när hon lyssnade på vad han sa till henne.
"Jag skulle uppskatta om min ädla herre ville kalla mig vid det namn jag kallats sedan barnsben och inte adressera mig som ers höghet" sa hon till honom. Endast för att han hade sagt ers höghet var hon tvungen att svara på ett mer korrekt språk för en adelsdam. Hon stannade sedan Dragor som såg på henne och puffade på hennes fot för att muntra upp henne, hon klappade honom på halsen och suckade sedan.
"Jag vet vad jag gör Yuu, trots att jag är arg satte jag inte bara av ut i det okände, jag valde att fortsätta på vägen för vår säkerhetsskull." sa hon och vände sig om för att se på honom, Kiera gav honom en allvarlig blick och såg sedan ut över landskapet igen innan hon åter började tala. "Men i ärlighetens namn är jag mer besviken och ledsen över att han inte berättade innan än jag är arg. Jag trodde jag kunde lita på honom och att han aldrig skulle undanhålla något sådant här för mig"
Kiera skänklade åter på Dragor så de fortsatte framåt, bakom henne hörde hon sin far, eller den mannen hon trodde var sin far och Nain komma men hon såg inte på dem, hon behövde tänka utan att de la sig i.

Kiera ryckte på axlarna.
"Hans anledning var att skydda mig som han alltid gjort, han ville inte att jag skulle veta då han trodde att jag inte skulle klara av pressen. Det är sant att jag inte vill ha tronen, men jag känner ingen press att ta den heller, jag tänker hindra min mor ifrån att fortsätta styra landet och ens leva, men jag tänker inte ta över tronen själv" sa hon bestämt. Kiera ville verkligen inte vara drottning även om hon var född till det, men hon hade aldrig uppfostrat till det och den hon var var knappast en lämplig drottning. Kiera suckade "Anledningen till att jag är arg är för att han inte är min riktiga far, mina föräldrar är några jag inte känner. Det smärtar mig att inte vara hans dotter"
Kiera hade knappt märkt när de kommit ut ur passet, hon tittade upp när Yuu pratade med henne. Hon såg på snön som låg som ett tunt lager över gräset och ju längre bort ifrån passet de kom desto grönare blev det.
"Det underlättar för dig om du sitter på din egen häst, Dragor blir inte trött" sa hon och klappade hästen på halsen när han nickade instämmande. Kiera såg sig omkring och började sedan rida åt sydväst mot platsen där hon försvunnit och hoppades finna de andra.

Kiera stannade när de red in i skogen hon försvunnit ifrån, hon satte av Dragor och såg på marken, hennes spår var nästintill utsuddade av regnet som antagligen fallit, men för en van spårare gick de fortfarande att se. Att spåren försvunnit avslöjade att det gått ett tag sedan hon försvann. Kiera såg dock nyare spår över de gamla och förstod att hennes vänner hade letat efter henne, senast de hade varit här var för någon dag sedan. Kiera såg att det hade varit fem stycken och hon gissade att Luu och Simon hade varit två av dem.
Dragor gav ifrån sig en låg gnäggning till varning och hon drog genast sitt svärd beredd på vad som kunde komma mot dem, hon hörde hovar som slogs mot marken i högfart och runt svängen kom ryttarna mot dem. Kiera kände inte igen dem som red längst fram och hon ställde sig i försvarsställning när plötsligt ett skrik hördes.
"Stanna" sa en mansröst och Kiera såg ryttarna stanna och hon sänkte svärdet, fram kom en ensam ryttare mot henne, mannen satte av och gick mot henne. Den högreste, bredaxlade mannen tog av sig huvan och en ung mansansikte syntes, det bruna håret låg över ögonen och ett leende syntes på hans läppar när han kom mot henne. Kiera ropade förvånat till när mannen lyfte upp henne och snurrade runt henne innan han kysste henne. Kiera la huvudet på sned och skrattade sedan åt mannen som stod framför henne.
"Jag har saknat dig också" sa hon till mannen som drog in henne i en omfamning.
"Vi var rädda att Cassandra fått tag på dig och du var död" sa han och såg in i hennes ögon och ryggade plötsligt tillbaka. "Dina ögon" sa han och hon såg oförstående på honom.
"De är ljuslila" svarade han och hon suckade, hon mindes att alla i den kungliga familjen hade lila ögon.
"Jag förklarar sen" sa hon och han nickade och såg på Haltor och Nain och sänkte huvudet åt dem i en respektgivande hälsning.
"Vart har du varit Kiera?" frågade han och såg sedan på Yuu med en mörk blick och Kiera förstod vad han trodde och hon la en hand på hans arm.
"Det här är Yuu, han är en vän till mig" sa hon, men Simon slet inte blicken ifrån honom. "Yuu det här är Simon, en nära vän till mig"
"Vart har du hittat honom?" sa han kallt och Kiera himlade med ögonen.
"Jag förklarar när vi möter de andra" sa hon och satte upp på Dragor. Simon satte upp på Mitchi och red upp jämsides med henne. Kiera vände sig om mot Yuu och såg ursäktande på honom innan de red längre in i skogen.

Kiera hade höjt ett ögonbryn åt Yuus svar men valt att inte säga något trots att Simon såg irriterat på Yuu och nästan krävde ett svar av henne, något han aldrig skulle få. Simon borde veta bättre än att kräva något av henne, de flesta som gjorde det dog!
Kiera lyssnade på Simon när han berättade att Bergskrigarna hade kommit till Kurrogarna skogen strax efter att hon försvunnit och hur de hjälpt till att leta efter henne, han presenterade de fyra männen som var med honom, alla ifrån bergskrigarna, de såg måttligt glada på henne och hon visste varför, bergsfolket hatade kungafamiljen över allt annat, de hade fått utstå mycket förföljelse och tortyr under århundradena av åtskilliga kungligheter, Kiera skulle bli tvungen att förklara sig inför Therxas. Simon berättade också att Luu hade varit utom sig av oro och hur Mirtha hade försökt ordna upp allt tills hon kom tillbaka. Kiera visste att Mirtha aldrig skulle ge upp hoppet om att hon återvände så länge hon visste att Kiera levde.
Snart övergick ekskogen till en äldre skog, träden här var flera tusen år, de berättade landets historia, men de var också levande, inte på det sättet att de kunde röra på sig men de förde med sig viskningar i vinden. Många vandringsmän undvek skogen och av bra anledningar, Mirthas stam var känt för sin skicklighet inom strid, ingen hade någonsin lyckats inta skogen och de som försökt hade försvunnit, endast som vän kunde man vandra in i skogen. Kiera såg dimman som låg tätt över skogen och hon log, Simon verkade förvirrad och hon misstänkte att han inte lärt sig skogen tillräckligt bra ännu för att inte gå vilse i den. Kiera tog täten och efter några timmes vandring var de framme i en stad som låg mitt i skogen. Människorna där stannade upp och såg på dem, de sken upp när de fick se henne och hon hälsade vänligt på dem medan hon red fram mot Mirthas boning. Hon satte av utanför och en ung kvinna kom fram och såg på Dragor, Kiera log mot kvinna som hette Jilrath och räckte över tyglarna till henne, Jilrath hade alltid tagit hand om Dragor när hon varit här och hästen litade på kvinnan och fann sig i hennes vård.
Ut ur huset kom en högrest kvinna med långt svart hår. Håret var lika svart som natten och klänningen hon bar lös som månens strålar, i ögonen fanns all världens visdom och de var det enda som avslöjade hennes höga ålder. Bredvid henne kom en söt lite knubbig tjej med rött hår som stod åt alla håll, den unga kvinnan var fortfarande en oskyldig blomma som just började lära sig om världens grymhet. Kiera satte av och snart hade Luu slängt sig runt hennes hals.
"Du lever" sa hon och backade sedan undan, ett stort leende syntes på hennes läppar.
"Jag lever och är mycket trött" sa hon och såg på Luu som nickade förstående. Kiera vände sig sedan om mot Mirtha som böjde lätt på huvudet i en bugning.
"Ers höghet" sa hon och Kiera suckade och Mirtha log. "Det är inte ett särskilt kungligt beteende"
"Jag vet men jag har inte vant mig vid det hela" sa hon och log sedan mot sin gamla vän. "Dessutom är ni själv kunglig ers höghet"
Mirtha log mot henne och kramade sedan om henne och vände sig sedan om mot Yuu.
"Välkommen till detta främmande land Yuu från en fjärran världen" sa hon och Kiera log, hon var van vid att Mirtha visste allt som skedde i världen.
"Låt oss förflytta oss inomhus så ni får berätta vad som har hänt sedan du försvann" sa Mirtha och visade in dem i huset.

Kiera avslutade sitt berättande och de såg alla på henne och Yuu. Simon såg fortfarande misstänksamt på Yuu och Kiera var glad över att han aldrig skulle få reda på vad för scen hon och Yuu hade iscensatt för Nori, de var inte ett par men Simon älskade henne och hon hade starka känslor för honom. Luu var förvirrad och hade svårt att föreställa sig Yuus värld och Kiera låg mot henne men sa inget, Luu skulle aldrig förstå helt hur den andra världen var men hon skulle ändå försöka, Mirtha hade endast lyssnat och snappat upp det som förmedlades. Kiera hade inte sett på Haltor och Nain, hon var fortfarande besviken på dem.
"Jag går för att prata med Bergfolket" sa Kiera tillslut och reste sig upp ifrån golvet och lämnade huset. Bergfolket satt borta vid en dam och Therxas såg fientligt på henne.
"Du ljög för oss!" Sa hon kallt och Kiera skakade på huvudet.
"Jag har aldrig ljugit för er! Det var inte fören igår jag fick reda på vem jag var." Sa hon och förklarade allt som hänt för dem och de lyssnade innan de gick för att ha rådslag, Kiera stod kvar och väntade tålmodigt på dem.
"Vi väljer att följa dig då du är ärlig mot oss och har lovat oss skydd!" Sa kvinnan och Kiera bugade mot henne.
"Mitt löfte kommer alltid att bestå" sa hon och tog avsked av dem och började gå tillbaka mot Mirthas hus, solen började gå ner när en man kom fram till henne precis innan hon skulle gå in i salen de haft möte i.
"Cassandras män är vid den norra skogskanten" sa han och Kiera log.
"Gör i ordning hästar och samlar några soldater!" Sa hon.
"Ja ers höghet" sa mannen och Kiera stoppade honom.
"Isac jag är ingen drottning, jag är en kvinna som söker hämnd på en annan kvinna det är allt! Det behövs inga artighetsfraser mellan oss!" Sa hon och han nickade förstående och log mot henne innan han tio för att verkställa hennes order. Kiera öppnade dörren och såg på de andra där inne.
"Yuu vi har fått lite problem med soldater, jag är på väg dit nu, vill du följa med?" Frågade hon leende. Kiera misstänkte att Yuu var uttråkad och kände sig obekväm med alla nya människor runt sig. Simon gav Yuu en hatisk blick och Kiera suckade och såg på honom men sa inget. Hon vände åter blicken till Yuu och väntade på ett svar.

Kiera såg på Simon och Luu som protesterade när de inte fick följa med.
"Yuu är gäst här och jag vill att han skall trivas dessutom behöver jag er två här att styra upp allt ifall jag inte kommer tillbaka." Kiera gick fram till Simon och gav honom en puss på kinden. "Du måste lita på mig när jag säger att Yuu endast är en vän!"
Simon slog armarna runt henne och hon log mot honom, hon visste att han litade på henne men han var rädd för att Yuu skulle göra som någon av soldaterna hon hade räddat henne ifrån men hon sa inget, det här var något Simon behövde jobba på själv. Hon kramade om Luu och la sedan handen under hennes haka och gav henne en allvarlig blick.
"Du är stark och jag vill att du över med dina vapen varje dag!" sa hon och Luu nickade och Kiera vände sig om mot Mirtha och böjde endast på huvudet åt henne och Mirtha besvarade gesten på samma sätt, de behövde inga ord för att förstå varandra. Kiera vände sig tillslut mot sin far och gav honom en kram och han tog förvånat emot dem.
"Jag vet varför du gjorde det" sa hon endast och han kramade om henne hårdare och hon log mot honom innan hon kramade om Nain.
"Ta han om honom" sa hon innan hon lämnade huset. Hon skulle vara tillbaka tidigast i morgon om allt gick som det skulle, men hon visste aldrig om hon skulle återvända ifrån sina uppdrag och de var alla oroliga över att förlora henne. Hon såg på Yuu och log.
"Låt oss ge oss av" sa hon och satte upp på Dragor som stod och väntade på henne, Yuus häst stod klar bredvid och soldaterna väntade på dem båda. Kiera vände Dragor emot norr när Yuu hoppat upp och de började rida bort ifrån staden.

Kiera avlossade den sista pilen där hon stod på marken, precis innan Yuus häst föll till marken, hon såg sorgset på det vackra djuret och Dragor gnäggade lågt och puffade sorgligt på hästen innan han sparkade till en av anfallarna i ansiktet och mannen flög genom luften och landade död på marken. Kiera fick dra svärdet när en man kom närmare och snart fällde hon honom, mannens huvud avlägsnade sig ifrån kroppen och han föll ihop.
Kiera märkte att soldaterna runt henne började röra sig en bit bort och hon vände blicken mot Yuu som satt gränsle över en man och högg honom upprepande gånger. Hon kände en sorts sorg över Yuu som i hennes ögon nästan såg hjälplös ut, han verkade inte medveten om allt runt honom och hon visste att han antagligen inte skulle märka om hon avlägsnade en pil mot honom, men sedan kände hon sig också sorgsen över att han såg förtvivlad ut. Kiera gick långsamt mot honom fortfarande med svärdet i handen, hon visste aldrig hur Yuu skulle reagera när hon närmade sig och hon tänkte inte närma sig obeväpnad, men hon var tvungen att försöka prata med honom. Hon gick fram till honom och la försiktigt en hand på hans axel.
"Yuu?" sa hon försiktigt och såg på hans händer där han höll kniven och hon tog tag i dem och tog försiktigt kniven ifrån honom, hon slängde bort den till en soldat som fångade den.
"Yuu hur är det?" frågade Kiera, det var en uppenbart korkad fråga och hon ville nästan slå sig själv i pannan för att ha ställt den men hon hade ingen bättre fråga att ställa, hon undrade hur han mådde om han var okej, eller hon misstänkte att han inte var det, men vad som var fel med honom. Kiera backade något steg för att ge honom utrymme och inte tränga sig på och hon väntade tålmodigt på ett svar, samtidigt som hon var vaksam på vad han skulle göra ifall han bestämde sig för att anfalla henne då han kanske inte var medveten om vad han gjorde.

Kiera sänkte svärdet när Yuu backade undan ifrån henne, hon förstod att något inte stod rätt till när hon såg hans tårar och skrämda ansikte, han backade undan ifrån henne och hon kände sig sorgsen, hon såg Yuu som sin vän och att han backade undan ifrån henne var smärtsamt. Kiera såg på soldaterna som stod runt henne, de var osäkra på vad de skulle göra.
"Kan ni lämna oss ensamma en stund?" sa hon och en man gick mot henne.
"Ers höghet vi kan inte lämna er ensamma, tänk ifall något händer!" sa mannen och Kiera mötte hans blick.
"Jag är inte försvarslös, jag är tränad i försvar och anfall, samt att jag har Dragor" sa hon och hästen gnäggade instämmande och soldaterna skruvade på sig. "Jag kallar på er om det är något!"
Mannen såg tvivelaktigt på henne och hon gav honom en allvarlig blick och tillslut tog han med sig mannarna och gav sig av därifrån. Hon vände sig om mot Yuu igen när de gett sig av och hon sköt ner svärdet i skidan och satte sig ner på en stubbe en bit ifrån honom och såg lugnt på sin vän.
"Yuu jag tänker inte skada dig" sa hon "Se jag stoppade till och med undan mitt vapen, nu är jag helt obeväpnad"
Det var inte sant, hon kunde dra svärdet på en sekund och hon hade knivar på sig, men framför allt hade hon Dragor men hon såg ut att vara obeväpnad och hon log vänligt mot mannen.
"Vad är det sista du minns?" frågade hon då hon såg såret han hade ovanför ögat och misstänkte att han fått det när han föll av hästen, han slog antagligen i skallen och var inte helt säker på vad som hände, hon skulle få ta det lugnt och försöka få honom att förstå, annars skulle hon helt enkelt få tvinga honom att komma tillbaka med henne för de kunde inte stanna här allt för länge.

Kiera suckade, det var som hon misstänkte, Yuu mindes henne inte. Kiera tittade på Dragor som stod bakom henne med hängande huvud.
"Han minns oss inte" sa hon och Dragor gnäggade lågt till svar och han lät nästan sorgsen. Kiera vände sig mot Yuu och log svagt mot honom.
"Det spelar egentligen ingen roll vad jag säger för du kommer inte minnas mig ändå eller tro mig. Men jag har inget intresse att ljuga för dig och kommer inte heller försöka, om du å andra sidan vill tro på mig är en annan sak"
Kiera reste sig upp och började plocka ihop de pilar som hon fortfarande kunde använda.
"Jag kan bara ge dig en kort redovisning på vad som hänt dig. Du kommer ifrån en annan värld olik denna där du bor med tio andra människor, jag hamnade i din värld för några veckor sedan och för några dagar sedan hamnade du i min värld. Vi begav oss hit för att slå ner ett anfall, din häst blev dödad" sa Kiera och pekade på det stackars djuret som låg dött på marken "Du föll av, attackerade mannen framför dig och måste under tiden ha slagit i huvudet" sa hon och stannade sedan. "Du kan inte stanna kvar här då det inte är säkert, om du vill får du följa med mig tillbaka till staden där vi för tillfället har vårat läger, annars ger jag dig en häst och du är fri att ge dig av" sa hon och såg på Dragor när han kom fram till henne och hon klappade honom över mulen och såg på Yuu väntandes på ett svar.

Kiera såg på Yuu när han kom fram till henne och han kände sig lättad, lättad över att han följt med henne frivilligt. Kiera skulle aldrig ha lämnat honom här men att överrumpla honom skulle inte få honom att lita på henne och hela situationen skulle vara jobbigare. Först funderade hon på att sitta upp på Dragor och dra upp Yuu bakom sig men hon bestämde sig för att det vore enklast om de gick ett tag, iallafall tills hon visste att Yuu var stark nog att klara av att rida, han såg blek ut och han verkade förvirrad.
En av mannarna kom emot dem och Kiera stannade genast mannen.
"Vänta här Yuu" sa hon och gick bort till mannen som höll i en häst.
"Vi är redo att ge oss av ers höghet" sa mannen och bugade, Kiera reagerade först inte att han talade med henne men nickade sedan.
"Mycket bra, vi går en bit, ni kan rida om ni känner för det. Om det går för långsamt kan ni alltid återvända hem, vi klarar oss" sa Kiera och log mot mannen.
"Det skulle kännas bättre att stanna runt er så vi vet att ni är säker, vårt lands framtid hänger trots allt på det" sa han och Kiera log.
"Om det gör att du mår bättre Philip" svarade hon och mannen sken upp över att hon hade kommit ihåg hans namn. Kiera tog tyglarna till den vita hästen och gick fram till Yuu och räckte över tyglarna.
"Han heter Milvats, det betyder ledstjärna på mitt språk" sa hon och log mot Yuu. "Jag tänkte att vi går första biten så vi vet att ditt slag mot huvudet inte är för allvarligt, vi vill inte att du skall ramla av hästen för att du svimmar" sa hon vänligt mot honom och visslade på Dragor som kom upp till henne och gick ledigt bredvid henne, hon lät tyglarna hänge över hans hals och såg på Yuu. "Det här är Dragor, min häst, mannarna runt oss tillhör bergsfolket och skogsfolket, de kommer hålla ett avstånd till dig tills du är redo att låta dem komma närmare, de är här för att skydda oss" förklarade Kiera ihop om att lugna honom, hon var inte säker på hur mycket Yuu mindes om något alls, om hans ens visste vem han var själv. Hon log mot Yuu innan hon såg på Dragor och började gå ljudlöst över marken, många års träning hade gjort att hon kunde gå utan att lämna spår och ljud efter sig, inte för att det behövdes i skogen då Mirthas krafter skulle skydda dem men det var en vana hon hade, Kiera klappade Dragor på halsen och sjunk djupt ner i funderingar över vad hon skulle göra med Yuu.