Från olika världar!

Sol vände sig om då några kom in och log svagt då hon såg Jezebel med en liten flicka.
"Jag vet inte, han har feber, är sjuk." mumlade hon och såg på flickan innan hon sökte blicken mot Jezebel.
"Har ni örter? Eller hur behandlar ni människor nuförtiden?" mumlar hon med viss oro i rösten och blötte en trasa som hon la på Yuus panna.
"Du...förlåt." fick hon sedan tyst fram och slängde en blick på Jezebel. Hon menade för sitt uppträdande mot honom. Men Sol var inte den som bad om ursäkt, hon hade svårt för det men hon gissade väl att en sådan behövdes ibland. Just nu reflekterar hon inte ens över flickan och vem det var, nu var hennes bekymmer mot mannen i sängen.
Hon la handen över trasan på pannan och började tyst mumla något, hon verkade frånvarande i blicken. Hon mindes att de flesta örter faktiskt bara var för syns skull. Men här visste de redan vad hon var och ingen hade bränt henne på bål för det. Det låter som bara en harang med ord, men hon mumlar för att få bort febern och om det var något mer. Hon hoppades att det skulle gå bra, i alla fall lite bättre, helande var inte hennes starka sida.

Marie tittade på kvinnan och nickade innan hon tog tag i Jezebels hand.
"Jag kan hämta bror och Riff" sa hon och såg på honom. "Eller så kan du bota honom"
Jezebel såg på Yuu och sedan Marie.
"Jag är inte den sortens läkare, det trodde jag du visste" sa han och Marie nickade.
"Men du har tagit hand om bror innan när han har varit sjuk, när du låtsades vara dr Allan" sa hon och Jezebel mindes den resan de hade gjort tillsammans, självklart var han utan efter att döda dem men han hade haft trevligt med, särskilt när han hade kunnat lura dem och nästan döda dem. Han tittade på Yuu och Sol när hon började mumla några ord och han förstod att det var någon sorts magi. Marie drog honom i handen igen och såg bestämt på honom och Jezebel suckade, han började förstå varför hans storasystrar tyckte han var jobbig när han var mindre, ja in den dog för att han skulle överleva.
"Hämta väskan på mitt rum" sa han bara och Marie log stort och sprang till hans rum. Jezebel satte ner Katt på golvet och tog emot väskan när Marie kom med den. Han satte på sig stetoskopet och började lyssna på Yuus hjärtslag och andetag. Hjärtelaget var stadiga men andningen lät lite ansträngd. Han tog undan Yuus kuddar och lutade hans huvud bakåt så han skulle kunna andas lättare. Han tog tempen på honom och förundrades över hur hög den var, 40 grader. Han tog upp en burk med medicin och la den i vattnet och hjälpte Yuu att dricka den och la sedan ner honom försiktigt. Han stängde fönstret så Yuu inte skulle få tvärdrag, det var bättre att svetsas och låta febern gå ner.
"Det är allt jag kan göra, tillskickad ifrån Sol så har jag ingen magi" sa Jezebel och satte sig ner i en stol och Marie satte sig i hans knä och han kände sig åter obekväm, han gillade inte att ha honom så nära men hon ignorerade det. Jezebel så sedan på Sol och nickade.
"Ursäkten godtages" svarade han även om det verkligen inte spelade honom någon roll. Han ansåg att ursäkter oftast var meningslös då personer oftast sa dem utan att mena det. Han visste inte om Sol menade det, men hon verkade ha haft svårt att säga det och han ansåg att han iallafall kunde besvara den. Han vände blicken mot Yuu och undrade hur han mådde. Jezebel visste inte vad som var fel på honom, men han tvivlade på att det bara var feber som orsakade hans tillstånd.

Sol verkade bli blekare och blekare för var minut som gick. Hon hade full koncentration på det hon gjorde och märkte knappt Jezebels ansträngningar. Det var något som var fel, något som inte stämde.
Hon flämtar till en ström av bilder, minnen eller vad det var förs in i henne så snabbt att hon inte hinner registerna dem och i samma stund faller hon ner på golvet med en hård duns.
Sol andas tungt, det flimrar för hennes ögon och hon försöker att inte svimma. Hon hade gjort slut på sin energi då hon inte var mer tränad i helande eller inte hade intresse av det. Fast detta var något annat och aldrig förr hade det skett att hon sett en annans tankar. Hon hade inte vetat att hon klarade det, hon kunde inte behärska alla bilder som hade kommit för hennes synfält. Hon visste endast att hon kunde känna om någon hon räknade till vän eller familj var i fara eller hade det svårt. Det hände inte var gång och inte med alla, sedan var det olika starkt från gång till gång om hon rörde vid personen eller ej.
"Han är i fara, något, någon....jag vet inte." får hon slutligen fram och försöker ta sig upp på fötter. Hennes ögon verkade vara frånvarande och glasklara som något av en febrig glans fanns över dem.
"En man, nej jag vet inte, något." yrade Sol fram osammanhängande än inte klartänkande och fri från chocken.

Jezebel såg uttråkat på Sol, han förstod inte varför hon ansträngde sig så, det var feber och det skulle gå över på egen hand. Han fann det nästan idiotiskt att försöka hela någon ifrån något som inte var livshotande. Han själv hade bara gett Yuu något som skulle göra det lättare att andas vilket var nödvändigt, men han försökte inte bota febern. Han förstod sig inte på Sol, ena stunden var hon arg på dem och nästa försökte hon rädda dem, han undrade vad den kvinnan egentligen tyckte om dem.
Jezebel ryckte till när Yuu sa hans fars namn. Marie såg oroligt på honom och han lyfte ner henne ifrån knät och den här gången protesterade hon inte. Jezebel gick fram till Yuu för att se om han var vaken men han var fortfarande avsvimmad. Marie tittade oroligt på honom och han såg på henne.
"Alexis är inte utan efter dig så du behöver inte oroa dig" svarade han. Jezebel var inte säker på varför han försökte trösta flickan, när han för några månader sedan försökte döda henne. Men det var i och för sig sant, Alexis hade aldrig brytt sig om Marie.
"Det är inte för mitt eget liv jag är oroad, det är för alla jag bryr mig om, Riff, Oscar, farbror Neil, Bror och dig" sa hon och såg på honom. Jezebel förstod inte hur flickan hade kunnat ta emot honom med så öppna armar som hon gjort efter allt han gjort dem.
"Jag är van vid far och oroa dig inte för mitt liv, det är inte mitt eget. När Alexis vill ta mitt liv kommer jag acceptera det" sa han bara och hon tänkte svara honom men han skakade på huvudet. "Du vet redan varför!"
"Men det är ditt eget liv ingen annans!" sa hon bestämt och Jezebel log svagt.
"Det har aldrig varit mitt liv" sa han och såg sedan på Sol som satt på golvet. Han var inte säker på vad hon pratade om.
"Det är en dröm, man kan inte vara i fara i drömmar" sa han enkelt och Marie nickade, hon gick fram till Jezebel som åter satt sig i stolen och satte sig i hans knä. Jezebel lutade huvudet emot armen och orkade inte reflektera över att hon satt i hans knä, han verkade inte kunna hindra henne om han inte hotade med att skada henne, men han hade ingen vidare större lust med det. Han undrade vad Yuu drömde.

"Man kan visst vara fara i drömmar." muttrade Sol och satte sig i en av stolarna med en suck. Som svar på detta började Yuu hosta och inte bara hosta, han hostade upp blod.
Sol slängde en blick på Jezebel som mer eller mindre sa "Vad var det jag sa." men hon ansåg detta dumt att yttra och kom åter på fötter.
"Gör något." sa hon åt Jezebel och såg på den lilla flickan som att hon först nu märkte henne.
"Vem är du?" sa Sol och kastade sedan en blick på Yuu och en på Jezebel, hon kunde gissa vem flickan var.
"Det är ditt liv och ingen annans även en slav har sitt eget liv även om hans mästare bestämmer över honom, vissa saker bestämmer även denne." mumlade Sol och såg sedan ordentligt på Jezebel då Yuu åter började tala.
"Vill du se vad han drömmer? Vet inte hur bra motagningen är, har inte gjort det förr, men vi måste ha kroppskontakt. Annars kan flickan vara mellanlänk." sa Sol med allvar i rösten, rörde hon vid Yuu kunde hon se kanske en del av det som hände och kanske föra över det till dem. Hon kände att detta var viktigt, inte bara en enkel dröm.

Jezebel skakade på huvudet, han hade aldrig hört talas om någon som var i fara i en dröm. Drömmar var bilder som hjärnan satte ihop av händelser, upplever eller andra saker man sett i sitt liv. Det var helt enkelt inget annat än en bildkedja som hjärnan visade än när man sov. Jezebel stirrade tillbaka på Sol när hon gav honom blicken. Doktorn tvivlade på att det hade något med drömmen att göra, att hosta blod gjorde människor ändå. Men det var oroväckande. Han satte Yuu upp så blodet kunde komma ut ur munnen och han inte skulle drunkna i sitt egna blod.
"Jag kan inte göra något utan att veta vad det är. Att försöka operera honom utan att veta vart problemet sitter vore rent dumdristigt! Och det finns ingen medicin mot det det heller" sa han och ryckte på axlarna. Jezebel såg på Marie när Sol pratade med henne.
"Jag är Marie Weather" sa hon endast och blängde på Sol. Jezebel fann det roande att den yngre flickan inte verkade fatta tycke för Sol, men av någon anledning gillade hon honom. Marie kom fram till Jezebel som stod vid Yuus säng. Hon tog fram sin näsduk och torkade försiktigt Yuu runt munnen och log emot Jezebel som nickade och funderade på vad han skulle göra. Yuu hade svårt att andas men om han lutade honom bakåt och han fortsatte att hosta blod kunde han drunkna. Han bestämde sig för att sätta honom upp i sittande ställning och hoppas att andningen klarade sig. Jezebel blängde sedan på Sol.
"Kan måhända att slaven är fri, men..." började Jezebel men Marie avbröt honom.
"Du vet inte vad far har för krafter! Ingen är fri runt honom! Om man tror att man är fri är det bara en illusion! Bror är inte fri trots att han säger det, Alexis finns alltid runt oss och försöker döda oss, han leker med våra liv det är därför bror skall döda honom för att bli fri. Jezebel är inte heller fri, även om han är här är han inte fri, Alexis kan komma och hämta honom om han vill, han vet alltid vart han är! Han skulle kunna få oss alla dödade, precis som många av våra vänner har dött!" sa Marie argt och Jezebel tänkte att han var den som hade dödat många av dem, men nu försvarade hon honom. "Den dagen far kommer för att hämta dem tänker jag försöka hindra honom, de förtjänar att vara fria men så länge Alexis lever så är det inte de! Och du skall inte komma hit och säga något annat och tro att du vet så himla mycket! Du vet ingenting, du vet inte hur saker och ting fungerar här, du vet ingenting om vår familj eller livet vi lever, så försök inte läxa upp honom!" Sa Marie och var riktigt arg. Jezebel la en hand på hennes axel och hon vände sig om och han satte sig ner på huk.
"Jag trodde inte adelsdamer fick höja rösten" sa han och log svagt emot henne och hon rodnade lite och kramade om honom. Jezebel besvarade försiktigt kramen. Han visste inte varför men det hade berört honom att den lilla flickan försvarade honom trots allt han hade gjort. Han ställde sig sedan upp och såg på Sol.
"Om det rör Alexis vill jag det" sa han bestämt och såg på Marie. "Jag vill inte att du skall behöva se det."
"Men det rör far" sa hon bestämt och Jezebel skakade på huvudet.
"Det rör antagligen så mycket mer, saker som hemsöker Yuu, sådant som du inte behöver se" sa han och hon blängde på honom men han tänkte inte ge in. Han hade inget begär att visa hennes Yuus drömmar och om Alexis var med inne i drömmen, ville han inte att hon skulle möta honom. Jezebel tog Sols hand och väntade på att något skulle ske.

Sol såg en aningen roat på flickans flöde av ord och lät henne hållas. Det verkade vara något hon ville fått ut länge och Sol kunde lika gärna ta emot det som någon annan.
Tillslut då flickan verkat lugnat sig nickade Sol kort.
"Du har rätt och jag ber om ursäkt. Men som du sa, ska du inte heller komma och läxa upp mig då du inte vet något om mig. Men det är bra att du har humör och att du försvarar din familj, det ska man göra, fortsätt med det." sa Sol vänligt hon ville inte stöta sig med flickan, fann det inte mödan värt och dessutom verkade ändå inte Marie gilla henne.
Sedan nickar Sol mot Jezebel och tar sin ena hand i hans och den andra i Yuus.
"Jag vet inte hur bra motagningen är, har aldrig gjort det förr." sa hon ursäktande och slöt ögonen, glad att inte Marie var emellan, då skulle det bli ännu svårare.
Plötsligt försvinner rummet och dess omgivningar om dem. Som en TV eller radio med dålig skärpa var det först, det kunde beskrivas så om dessa varit uppfunna. Ljudet verkade komma långt ifrån innan Sol med en kraftansträngning fick det hela att bli någorlunda bra, hon hoppades att det var det för Jezebel med.
Men inget kunde hon göra, bara se och höra, som det skulle vara en stor glasskiva mellan dem och det som utspelade sig. Att förflytta dem mellan det som utspelade sig, följa efter var en ansträngning i sig. Sol kunde knappt koncentrera sig på vad som sades så hon hoppades att Jezebel kunde göra det. Människorna tedde sig ibland som suddiga avbilder ibland skarpa som i dagsljus, men mer och mer under drömmens gång började de tappa i styrka allt medans Sols krafter avtog och energin försvann.
Hon hörde kvinnans ord, de orden som berörde Sol. Inga krafter? Nej, nej, Sol var inget utan dem, hon var ingen, Hon tänkte inte ta sig i närheten av Alexis, vad trodde kvinnan egentligen? Vem var hon?
Att inte låta Yuu vakna eller förlora sina krafter? Sol hade egentligen inget val där, hade hon börjat räkna in någon till sin familj eller vänner så var de det. Sedan var det säkert det kvinnan ville, antingen döda Yuu eller att göra henne själv ofarlig, så skulle ett av två irriterande hot vara ur världen.
Marie hade haft rätt, de plockade en efter en.
Mer mindes inte Sol innan hon hör en duns, länken bryts och hon faller ihop avsvimmad på golvet.

Jezebel såg på Marie som stirrade på Sol men hon svarade inte. Jezebel visste inte vad flickan tänkte men han tvivlade på att det var något vänligt. Han misstänkte att Marie inte uppskattade att bli uppläxad, men han sa inget, han kände henne egentligen inte tillräckligt bra för att kunna säga något.
Jezebel tog bara Sols hand och nickade. Han kände en konstig känsla, han undrade om det var så här magi kändes? Han såg bilder framför sig, det gick fort och han var inte säker på vad det var han såg, men han såg sin far det visste han och en kvinna. Han hade aldrig mött kvinnan men han förstod vem hon var Augusta, Cains mor och Alexis syster. Han visste att hon hade rätt, han borde ha gått hem till sin far för längesedan, kanske hade han inte gjort det för att han var rädd att hans far inte skulle ta emot honom, men när Augusta uppmuntrade honom så visste han vad han skulle göra. Jezebel hann aldrig svara kvinnan innan allt försvinner och det blir svart för en kort sekund innan han finner sig själv i armarna på Cassian som måste ha fångat honom innan han föll ihop på golvet. Jezebel såg på Sol som låg avsvimmad på golvet, Riff lyfte upp henne och bar henne till hennes rum.
"Vad hände?" frågade Cassian och Jezebel skakade på huvudet.
"Jag vet inte" sa han försiktigt och undrade vad Cassian gjorde där.
"Jag hämtade honom, ni såg ut att ha ont" sa Marie försiktigt som stod bakom Cassian med Cain. Jezebel skakade på huvudet och för att tala om att så inte var fallet.
"Jag måste hem till far" sa Jezebel och försökte resa på sig men orkade inte.
"Du skall ingenstans!" sa Cassian bestämt och höll kvar honom. Jezebel såg på Yuu med en oroad blick, han var faktiskt orolig för den unga mannen, det var inga trevliga människor han hade mött.
"Riff tar hand om honom" sa Cain och snart kom den andra mannen tillbaka och Jezebel nickade och såg sedan på Cassian.
"Jag måste hem" sa han lågt och Cassian suckade.
"Du är hemma, förstå det någon gång, du är hos människor som bryr sig om dig och älskar dig, det är vad hemma betyder" sa han och bar Jezebel till deras rum och la ner honom i sängen. "Du behöver sova och jag kommer sova bredvid dig så försök inte fly nu" sa Cassian och la ner honom i sängen och Jezebel såg förvirrat på den andra mannen.
"Sluta fly ifrån de som bryr sig" sa Cassian och höll om honom. Jezebel lutade sitt huvud mot hans bröstkorg och för första gången på flera år lät Jezebel tårarna falla medan Cassian höll om honom. Doktorn var inte säker på varför han grät? Vad det var som gjorde honom förvirrad, kanske var det för att han inte visste vad han skulle göra, vad som var det rätta valet i livet eller vem han egentligen var.

Sol hade vaknat upp efter ett tag och finner sig liggandes i sin säng i sitt rum. Eller det var en lögn, detta var inte hennes säng, inte hennes rum, inte ens hennes tid.
Sol suckade och vred sig om, hon kände sig svag och sjuklig, var det detta att vara normal? Hennes krafter.....
Sol kröp bara ihop under filten som att hon frös, att förlora sina krafter var som att förlora sitt liv. Hennes kattgula ögon var nu bara i en vanlig mörkblå nyans och det var som om något i hennes utstrålning försvunnit. Hon drar filten över huvudet och mer än någonsin vill hon bara dö, hon kände sig inte hel längre. För tillfället tänkte hon bara på sig själv, inget annat än att hennes krafter var borta fanns nu för henne. Nu var hon ingen, hon var inget utan dem. Hon var bara en vanlig tarvlig kvinna, hon var värdelös.

Cassian strök undan Jezebels hår och såg på honom när han slutat gråta. Jezebel sa inget, han skämdes för mycket för det. Han hade inte gråtit på många år, inte sedan hans far berättade om Cain.
"Vad är det?" frågade Cassian och Jezebel ryckte på axlarna, han visste faktiskt inte vad som var fel. "Jag finns här."
Jezebel nickade, han visste att Cassian fanns där, det var det som skrämde honom, att Cassian fanns där för honom utan anledning. Han kände också en oro över att hans far skulle försöka döda Cassian.
"Är du orolig för Alexis?" sa Cassian och Jezebel ryckte på axlarna, han visste inte om han var det. Han var nog inte orolig för Alexis i eget fall, om Alexis bestämde sig för att döda honom skulle han välkomna döden, men han ville inte att Cassian skulle ta skada, han var även orolig för Marie, han hade fattat tycke för den unga flickan, han var till och med osäker på om han ville se Cain och Riff dö i denna stund. De andra två, Yuu och Sol var han inte direkt orolig för, han trodde inte hans far var utan efter dem, eller vad han det? Jezebel visste verken upp eller ner längre.
"Vi tar oss igenom det här" sa Cassian och strök Jezebel över kinden som slöt ögonen och log emot den andra mannen.
Plötsligt hördes ett skrik ifrån Yuus rum och de satte sig upp. Jezebel skyndade över till den andra mannens rum. Han såg på Yuu som var vaken och hostade blod. Riff såg fundersam ut och Jezebel puttade bort honom och tvingade Yuu att luta sig tillbaka. Marie räckte honom ett glasvatten och Jezebel tog det och la i en tablett i glaset. Han hoppades att tabletten skulle hindra Yuu ifrån att hosta upp mer blod. Han hade ingen aning om vad han egentligen skulle göra. Han räckte den yngre mannen glaset med vatten och såg på honom.
"Hur mår du?" frågade han, det var egentligen en korkad fråga, men han var tvungen att ställa den frågan, det kunde vara så att Yuu visste något som de inte visste.
"