När jag ser på dig

Nä du behöver inte skämmas c:
Det enda du behöver skämmas över är din extrema talang! Det borde inte vara mänskligt möjligt!

Lee, varfööör sade du det inte???

Jättebra!

Bara en liten, liten detalj, ibland skriver du Mathilda och ibland Miranda...? Eller är det jag som är efter och inte fattar någonting...?

Ja?

Haha, oj då! Mathilda ska det vara! Så blir det när man skriver på många saker samtidigt x)

OK!
Ja, det var ju inte något stort problem, man fattade ju!

Du skriver så himla bra!

Här har ni nästa kapitel. Jag älskar att ni verkar gilla det. Det gör mig så glad. Jag tror faktiskt att jag kommer hinna avsluta den hän fanficen innan jag åker på tisdag. Ska göra mitt bästa Ja, jag vet att detta är ett lite kortare kapitel, men ni får ta det för vad det är, och jag hoppas att ni kan tycka om det i alla fall.


KAPITEL NIO: TEMPUS NEMINEM MANET

Tiden gick för snabbt, och Lee visste inte vad hon skulle göra av den. Hon hade nu accepterat att hon inte vågade prata med Isac om sina känslor för honom. Det kändes nästan som om hon var redo att gå vidare med sitt liv, men alla de där små stunderna då Isac kramade Lee eller gav henne komplimanger var nu mer plågsamma än roliga. Lee insåg att Isac kanske betedde sig så mot alla tjejer. Det kanske bara var Lee som övertolkade saker. Det visste hon sedan innan att hon var bra på. Det var nu jul och Lee och Isac hade båda bestämt sig för att stanna på Hogwarts, vilket ganska många elever hade valt att göra i år.

När Lee och Isac kom in i Stora salen tvärstannade Isac plötsligt och lät Lee gå först.
"Göm mig", sade han tyst.
"Va? Varför det?" Lee såg sig omkring i salen. Sedan såg hon Simone, den där flickan som kysst Isac, sitta och se sig omkring (antagligen efter Isac). "Ah", sade hon. "Jag förstår."
"Det tror jag inte."
"Men är du säker på att hon gillar dig?"
"Ja", sade Isac tyst. "Hon berättade det för Eric i min klass."
"Jaha... Men borde du inte bara vara glad att någon gillar dig?", frågade Lee och tänkte att hon själv inte var älskad av någon. Alla älskade Isac. Han blev alltid stannad i korridorerna, men det var inte alls samma sak för Lee. Hon var alltid den som stod bredvid och försökte få en syl i vädret med folk hon inte kände.
"Nej. Vissa är jag inte glad för att de gillar mig."
"Typ som mig?", ville Lee fråga, men istället sade hon ingenting.
"Åh nej, hon såg mig", sade Isac och klev fram från där han stått bakom Lee. Simone började genast stirra.
"Nu stirrar hon på mig också", sade Lee.
"Hon gillar ju mig och ser dig bredvid, så hon är säkert svartsjuk", sade Isac med ett flin. Lee insåg att hon hade sin chans. Hon skulle kunna kyssa Isac nu. Det vore bra både för honom och för henne. Simone skulle tro att Lee och Isac var ihop och hon skulle lämna Isac ifred. Samtidigt skulle Lee bli minst sagt nöjd om Isac inte avfärdade kyssen, men hon lät bli. Hennes tankar var som gift, och de var tvungna att försvinna. Hon kunde inte plåga sig själv längre. Om Isac gillade henne så borde han väl redan ha gjort någonting? Lee borde gå vidare och hitta någon annan.
"Mm", sade hon bara tyst och satte sig bredvid Isac vid Hufflepuffs bord.

---

Simone visste inte vad hon skullle göra. Hon ville så gärna göra som Timothy sade åt henne. Hon ville flörta med Isac, men det var inte för sin egen skull, utan för Timothys. Simone älskade Timothy mer än hon borde. Hon satte sig bredvid honom i Stora salen vid middagen på julaftonskvällen.
"Där är Isac, Sim", sade Timothy.
"Var?", frågade Simone och såg sig omkring.
"Där", sade Timothy och nickade mot platsen där Lee var. Isac tog ett steg fram från sitt uppenbarliga gömställe. Simone log mot honom, och sedan såg hon argt på Lee. Varför skulle Timothy gilla henne? Hon var väl ingenting speciellt? Visst var hon söt, men inget mer än så. Hon verkade inte speciellt smart.
"Kan du påminna mig om varför jag gör det här igen?", frågade Simone ganska surt.
"För att Lee inte har dissat honom än. Mathilda-delen i planen lyckades. Nu är bara Lee-delen kvar."
"Mhm", svarade Simone bittert. Varför skulle hon göra det här för att Tim och Lee skulle bli tillsammans? Hon kanske bara skulle berätta alltsammans för Lee? Samtidigt ville hon inte sabotera för Tim.

---

Lee hade just tagit mod till sig. Nu tänkte hon berätta, och ingenting skulle stoppa henne. Lee försökte fånga Isacs blick, vilket hon fortfarande hade en aning problem med då och då sedan Mathildas fest.
"Vad är det?", frågade han när han tittade upp.
"Isac... Jag måste berätta en sak... Det är något viktigt. Jag känner det som att du och jag bara har kommit allt närmare varandra, och jag..."
"Grewe!" Det var McGonagall. "Ta med dig miss Gray och kom genast." Jag såg förvirrat på Isac och hoppades verkligen att det var viktigt, för hon hade just avbrutit det viktigaste jag tänkt säga i mitt liv.
"Kom med här." Läraren gick snabbt före oss.
"Vad har hänt, professorn?", frågade Isac medan han och Lee försökte sitt bästa för att hinna med.
"Jag berättar när vi kommer till mitt kontor", sade hon. Lee och Isac märkte på henne att hon menade allvar och ställde inga fler frågor. De gick in i hennes kontor och satte sig i varsin stol. Professor McGonagall satte sig bakom sin kateder och såg allvarligt på oss.
"Jag fick just det här", sade McGonagall och höll upp ett pergament. "Det är från din familj, mr Grewe."
"Vad skriver de?", frågade Isac. Lee undrade varför de inte skrivit direkt till Isac istället för att skriva till hans skola.
"Din bror Alex. Det hände en olycka och han... Han är död."

Ähuähuähu noooooo
Alex </3
You are evil!!