Öppet rollspel! ~Magic~

Hazel blev alldeles förstummad. Okej. Hon repeterade det Edward sagt i huvudet. Först jade han sagt att hennes hår var coolt. Det flammande röda hår som mobbarna retat henne för i alla år. Men det värsta - eller bästa, Hazel kunde inte riktigt placera vilket - var att han hade frågat om hon ville följa med honom hem. Till honom. En nästintill okänd kille hon just träffat hade bjudit hem henne. Hennes tunga slant med orden, och kastade ur sig:
"Okej."
innan hon hann hejda det. Hon ångrade sig efteråt, åh, vad hon ångrade sig, men på något sätt kändes det ändå bra. Varför kändes det bra? Hazels huvud snurrade. Hon som alltid var så fokuserad och koncentrerad. Hade detta varit ett schackparti skulle hon satt sin egen kung i schack matt på ett alldeles urkorkat sätt. Det var nästan så det kändes. Fast ändå... Bättre.

Edward log, och tog försiktigt, försiktigt hennes hand.
"Så.. Vill du bli kallad Hazel, eller Hazel Grace?", frågade han.

Calden kände hur det vibrerade i fickan och drog upp sin mobil. Han svor tyst när texten Mamma uppenbarade sig på skärmen.
Han hade hellre stannat här och pratat med Wendy. Självklart de andra också, men Wendy var liksom en annan sak. Han ruskade på huvudet och klickade på svara.
"Hej?" sa han i luren. Hans mammas förtvivlade röst ekade i luren.
"Calden! Var är du!" befallde hon på väldigt dålig svenska. Han funderade om han skulle ljuga, men bestämde sig tillslut för att berätta sanningen.
"Jag tog bara en promenad till fotbollsplanen. Några klasskompisar är här." lugnade han henne och suckade.
"Jaha... Ja, du måste komma hem nu." fortsatte hon och såg hennes förvridna ansikte framför sig.
"Visst" sa han efter en stund och tryckte på lägga på innan hon hann säga någonting mer.

Hazel ryckte till vid hans beröring. En kyla spred sig genom hennes fingrar men också en värme hon aldrig känt förut. Det här var fel. Men så rätt ändå. Hur i helvete kunde det vara så? Hon drog försiktigt till sig sin hand igen, hoppades att hon inte sårade Edward. Men det kändes bara som om hon skulle kunna... Skada honom om hon höll i honom. Men samtidigt ville hon inget hellre. [som du kanske minns kan hon förstena ting, det är därför hon får en "fel-känsla" c:]
"Jag..."
Alla kallade henne Hazel. Men Edward kändes speciell på något sätt.
"Kalla mig Hazel Grace. Ska jag kalla dig... Edward?"

Lovisa kände sig utanför, och tittade sorgset på de andra. Blicken for genast till Hazel och Edward, och hon hörde en röst i huvudet. (Hon läser Hazels tankar)
Hoppas att han inte blev sårad. Men om jag höll i honom, kan jag skada honom då?
Lovisa ryckte till, och sprang förtvivlat mot Hazel.

Edward tittade chockat på henne i en halv sekund.
"Du får kalla mig vad du vill, Hazel Grace", sa han och log. Han började långsamt gå mot huset.

Hazel blev förskräckt när Lovisa kom springande mot henne.
"Vad...", började hon.
Vad kunde ha hänt? Lovisa såg desperat och lite rädd ut.

"Vad var det..." började Lovisa förskräckt. "Sade du något?"
Hazel tittade frågande på henne, och hon blev bara mer och mer förtvivlad. Vad var detta egentligen?

"Jag sa inget...", började Hazel.
Inte till Lovisa, henne hade hon inte sagt något till. Menade Lovisa det hon sagt till Edward?
"Vad... Hörde du något jag sa?"

"Nej" sade Lovisa hastigt. "Eller, jag vet inte... en röst, som lät som din..."
Hon insåg hur knäppt det där lät, och bestämde sig för att hålla tyst. Hon tittade på Edward en kort stund, men när han vände blicken mot henne snurrade hon hastigt runt, och hennes blonda hår snuddade vid ögonen.
Hazel tittade oförstående på henne.