Internatet.

Daryl ryckte på axlarna.
"Jag vill tro det, jag hoppas det gjorde henne lycklig, jag har försökt följa efter henne någon gång, men människor har alltid stoppat mig" sa han och suckade, han lutade huvudet bakåt och tårarna började åter rinna.
"Ja det är min livshistoria" sa han lågt, hon var den första som fick höra den, ja förutom de få kompisar han hade haft.

"Jag är glad att du inte följt efter henne om än det är i själviskt syfte." sa Samantha lågt och försiktigt rörde hon vid hans arm. Hon visste inte vad hon skulle göra men ville meddela att hon fanns där och kände för honom. Såhär nära hade hon aldrig kommit någon hon hade heller aldrig brytt sig om någon som han och kanske kände han så med?

Daryl tittade upp när hon rörde vid honom och ryckte på axlarna.
"Det finns inte direkt något att leva för så jag vet inte om jag skall vara glad för det" sa han och la sin hand över hennes och log emot henne.
"Så vad fick dig att skada dig?" frågade han och fimpade det sista av ciggen.

"Kanske inte." svarade hon med ett snett leende, för det var väl i själva verket det hon ansåg bara att hon inte tänkt på det. Vid hans fråga tystnade hon och blicken for åter ut i mörkret.
"Ensamheten......att aldrig kunna tala." sa hon tillslut och fortsatte efter ett tag.
"Mina föräldrar önskade ett barn för syns skull, visa upp på fester och konferenser. Det gav status....." hon tystnade situationen på skolan visste han ju att hon inte var önskad av sina föräldrar nu med. Det lät så futtigt på något vis, men det var faktiskt skönt att ha det sagt även om det inte var detaljrikt.

Han log svagt emot henne.
"Som jag sa igår, vissa föräldrar förtjänar inte sina barn" sa han sorgset och skakade på huvudet. Han tände en cigg till, han behövde verkligen den lugnande effekten, han räckte fram en till till Sam.
"Vet någon vad du gör?" frågade han.

Samantha tänkte säga något till deras försvar istället men tog en cigg till av honom och svepte om sig den blodfläckade tröjan då kvällsluften var kylig.
"Fryser du?" undrade hon och erbjöd honom en filt son hon tagit från sängen. Hon studerade sina fingrar men skakade på huvudet.
"Ingen förutom du. Ingen annan bryr sig." sa hon och det lät ynkligt och litet, men det var så hon levat hela sitt liv.

Daryl tog emot filten, han frös inte egentligen men log för omtanken.
"Du får plats här under med om du vill" sa han leende till henne.
"Det var tråkigt att höra, men vi sitter i samma båt i alla fall" sa han och log emot henne, han visste inte varför han log.

Samantha tvekade en halv sekund och bet sig oroligt i underläppen men han verkade inte hotfull. Tillslut kröp hon under filten med honom och rös lätt till, hon frös.
"Trodde du hade tonvis med vänner." sa hon förundrat.
"De flockas kring dig som en hönsflock." flinade hon till, hon kanske ägde humor trots allt.

Daryl la filten runt Sams axlar och låg emot henne, hon var varm och det kändes bra.
"Jag har människor runt mig, men de är inte vänner på riktigt" sa han och ryckte på axlarna.
"Ja det är sådan människor, de flockas runt allt som de finner intressant för stunden" sa han.

"Hur vet man om de är vänner på riktigt då? Hur känner man igen sådana?" funderade Samantha och stängde igen fönstren, det var kyligt tyckte hon.
Samantha rättade till filten och såg ner på sina händer plötsligt förskrämd, såhär nära hade hon aldrig varit en människa förr. Inte en människa hon tyckte om, kanske vågade lita på.