Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Hermione log mot Liv. Jag log mot båda två. Jag kände en viss gemenskap. En gemenskap man inte vetat om, eller en som inne fanns.
"De är inte farliga" sa Hermione. "Harry och Ron är mina bästa vänner!"
"Okej..." mumlade Liv och jag i mun på varandra.

Ojdå. Jag skulle prata med många främmande människor. Fler än jag någon gång pratat med samtidigt.
Hermione hade gått till Ron,, Harry och Neville för att säga ett par ord, som säkert handlade om oss.
Harry nickade uppskattande, Ron verkade gilla det Hermione sa, och Neville verkade nästan lika nervös som jag.
De gick mot oss.

"E... hej!" försökte jag mig på.
"Hej, jag heter Neville Longbottom" sa en rundkindad pojke. Han sträckte fram handen mot mig, och jag skakade den. Sedan sträckte han den mot Liv, och hon tvekade en sekund innan hon tog den.
"Harry Potter" sa pojken bredvid Ron, och han tittade in i mina ögon.
"Trevligt att träffas" sa jag och svalde.

"Hej", nästan viskade jag till killarna.
Jag hade sagt hej! Det enkla ordet hade äntligen kommit ur min mun. Det var överväldigande att jag börjat, åtminstone lite, prata.
"Hej", sa de tre och presenterade sig själva. Ja, de verkade ju i alla fall trevliga.

"Lektionen börjar om fem minuter" sa Hermione. "Ska vi gå?"
Jag nickade och vår lilla skara började röra sig mot klassrummet. Jag rös. Inte av skräck eller osäkerhet, utan glädje. Just nu var jag bara Jenny. Ingen annan.

Jag var inte alls koncentrerad på lektionen, vilket var helt olikt mig. Det enda jag tänkte på var att jag och Jenny hade träffat fyra främmande människor, och att jag vågat prata med de till på köpet.
Harry, Ron, Neville och Hermione var faktiskt väldigt trevliga. Trevligare än de flesta. Jenny var förstås trevligast.

Jag tänkte bara på mötet med de andra så att jag blev helt luddig i hjärnan. När vi skulle öva formler jorde jag så dåligt ifrån mig att jag fick bakläxa, och det verkade inte gå så bra för Liv heller.

Jag fick bakläxa, vilket inte var så konstigt eftersom jag inte lyssnat ett enda dugg under hela lektionen. Det var faktiskt första gången, både i mugglarskolan och på Hogwarts.
Faktum var att jag inte kände mig något skuldmedveten, för egentligen, egentligen var ju vänner viktigare än vishet.

Efter lektionen ville läraren se oss. Jag gillade det inte, det var skrämmande med en man med turban osom luktade vitlök. Men jag hade väl inget val.
Lugn, tänkte jag för mig själv. Bara en lärare. Inget att vara blyg för.

Att prata med professor Quirrel skulle inte bli så kul. Han hade en vidrig turban och säkert en vidrig andedräkt. Turbanen luktade vitlök, som om han hade flera kilo skalade vitlöksklyftor i den. Otroligt så motbjudande det kan vara.