Spegel Spegel på väggen där

Vad. Har. Hänt.

Liam hjärntvättar dem.
Allt kraschar!!

Och Adam är så gullig..
Gud, älskar hur du skriver.


Privet Drive JAG STÅR I DIN SIGNATUR!!! :'
ME LOVE YOU!!

---

The marauder's map

24 maj, 2014 20:31

Detta inlägg ändrades senast 2014-05-25 kl. 11:51
Antal ändringar: 1

Jättebra!!

---

24 maj, 2014 20:40

Privet Drive, Jag står också i din signatur. Du gör mig så himla glad ♥

24 maj, 2014 21:19

Awesome! Förstår inte hur du lyckas få det så bra. Jag måste få höra hur det slutar, så skriv mer nu!!

---

25 maj, 2014 11:50

Här har ni kapitel elva, som jag tror blir det näst sista kapitlet, men som jag skrev i mitt allra första inlägg i den här tråden, så finns det utrymme för en uppföljare

KAPITEL ELVA: VÄN ELLER FIENDE?

Alicia satt och trummade med fingrarna på armstöden till fåtöljen inne på professor Dumbledores rum. Kunde han inte komma snart? Allting var så orättvist att Alicia helst ville skrika och gråta, men hon kunde inte. Hennes lust att döda Isabelle hade bara blivit starkare. Till sist stod inte Alicia ut längre. Hon fick prata med rektorn senare. Nu var hon tvungen att hitta Isabelle. Hon sprang ner för en trappa, och en till. Alicia sjäv var inte säker på varför hon gick mot Liams toalett. Det kändes helt enkelt rätt att ta sig dit. Det visade sig att det hade varit en känsla värd att följa, för när Alicia slog upp dörren till toaletten så var Isabelle det första hon såg därinne.
"Hur går det med ditt elixir?", frågade Alicia retsamt. Isabelle blev uppenbarligen förvånad över att Alicia visste vad hon höll på med.
"Bara bra", svarade Isabelle kort. Alicia såg Isabelle höja sin trollstav, och hon gjorde det alldeles för snabbt för att Alicia skulle hinna reagera.
"Jag är ledsen", sade Isabelle, och lät inte det minsta ledsen. "Petrificus totalus!" Alicia föll som en sten mot det hårda golvet.

---

Jag såg kyligt ner mot mitt offer. Det hade varit lättare än jag hade trott. Jag hade ju inte ens behövt leta efter Alicia. Jag gjorde ett sår i Alicias underarm, tillräckligt stort för att läcka tre droppar. Sedan lämnade jag kroppen bakom mig och hällde ner den sista ingrediensen i kitteln. Medlet var nu fullbordat. Enligt receptet fanns det bara en sak kvar att göra: Att hälla det över spegeln. Jag tog kitteln i båda händerna, och log mot Liam.
"Du har jobbat bra", sade han. "Hjälp mig ut nu." Jag hällde den blodröda, tjocka vätskan över spegeln tills hon inte längre kunde se Liams ansikte. Då började spegeln lysa så starkt att jag inte kunde se direkt på den längre, men jag visste att jag hade lyckats. Liam skulle bli fri.

---

Adam träffade på Chen i entréhallen.
"Chen! Vi måste gå och snacka med Isabelle nu. Det är viktigt. Jag tror nämligen inte att det var Alicia som dödade den där ormen professor Sprout pratade om."
"Du tror att det var Isabelle?"
"Jag såg henne gå in i växthus fyra en dag efter lektionen i örtlära."
"Men hon kanske bara skulle se hur det gick med hennes giftiga ormbunke?", frågade Chen och ryckte på axlarna.
"Vakna upp!", sade Adam. "Sluta se vad du vill se. Något är fel med Isabelle. Du behöver inte följa med, men jag ska ta reda på vad det är." Chen suckade.
"Jag följer med, men visar det sig att vi hittar henne över en bok i biblioteket så är det inte mitt fel, okej?"
"Okej", svarade Adam. "Men hur ska vi veta vart hon tog vägen? Jag såg att hon kom in utifrån för en stund sen."
"Det ligger snö på marken ute", sade Chen. "Hennes skor var säkert blöta när hon kom in. Vi kan följa pölarna en bit, och sen får vi chansa."

---

För mig kändes det som mitt livs höjdpunkt när Liam förkroppsligades inför mig. Plötsligt stod han där framför mig iklädd skoluniform och mycket längre än jag väntat mig. Det verkade ta ett tag för honom att anpassa sig till sin kropp, för han rörde på fingrarna långsamt och stampade med fötterna. Sedan gick han långsamt mot mig med trevande steg. Till sist stod han precis framför mig. Han såg på mig en lång stund. Sedan lade han händerna på mina höfter och lyfte upp mig. Ingen av oss såg att någon kommit in.
"Tacktacktacktacktack!", utropade han. "Jag visste att någon skulle rädda mig. Jag visste det!" Jag skrattade bara. Nu kunde jag vara tillsammans med Liam för evigt. Han sänkte ner mig mot golvet igen och kom allt närmare och närmare. Jag lade armarna runt hans nacke, och han kysste mig. Jag kände ingen kärlek till honom. Det var egentligen inte så mycket av mig kvar alls. Åtminstone inte så mycket att jag kunde ta kontroll över min kropp igen.

Steg hördes i korridoren utanför, men jag såg inte upp. Det var som om jag skulle kunna stå där i en evighet och kyssa Liam utan att någonsin se upp.
"Finite!", hördes en röst, och något inom mig vaknade till. Hon hade känt igen röstan, men vem hörde den till? Nu kunde hon inte låta bli att se upp för att se vem det var. Först kände hon inte igen pojken och flickan som stod i dörröppningen. Kände hon de? Sedan slog det henne att flickan nog hette Chen och att pojken hette Adam. En känsla välde ut i Isabelles kropp. En känsla av att hon älskade både pojken och flickan.

---

Chen var den som slog upp dörren, och Adam kunde knappt andas där han kom någon minut efter henne. Vad skulle de få se? Dörren öppnades, och Adam kände att han bara ville sjunka genom golvet när han såg scenen som uppenbarade sig framför honom. Därinne stod Isabelle tätt ihop med en en lång, antagligen sedd som attraktiv pojke. Adam kunde inte se direkt på dem. Var det vad allt handlade om? Att Isabelle hade en hemlig pojkvän? Allt föll på plats för Adam. Varför Isabelle hade dissat honom och varför hon inte umgicks med Chen mer. Hon hade aldrig varit stressad. Hon hade bara velat träffa honom, vem han nu var. Framför det kyssande paret låg en flicka, stel som en planka. Det var Alicia.
"Finite!", sade Chen och Alicia satte sig genast upp.
"Vad håller du på med, Isabelle?", frågade Adam argt. "Jag trodde att du gillade mig." Han kunde fortfarande inte se direkt på henne. Isabelle gav bara ifrån sig ett kort skratt.
"Det här är Liam, alla. Alla, det här är Liam." Adam kände det som om han ville spy. Han hade aldrig mått så dåligt som han gjorde just då.
"Hej Liam", sade Alicia blygt.
"Du har fortfarande din chans", sade han kyligt. "Du har inte blivit av med den än." Alicia verkade inte ens fundera på saken. Hon slängde sig fram mot Isabelle med knytnävarna riktade rätt mot hennes aniskte.
"Ser ni inte att han har förgiftat er?", försökte Chen ropa. "Han har tagit över er så att ni kan döda varandra. Du tycker säkert det är underhållande va?" Hon såg rasande på Liam.
"Ganska", sade Liam med ett flin. "Det finns en chans för dig också du vet." Chen höjde på ögonbrynen.
"Knappast." Sedan vände hon sig mot Adam, som inte visste vad han skulle göra. "Vi måste få Isabelle att bli sig själv igen. Om vi lyckas så kommer hon förstå vad som händer."
"Men hur?", frågade Adam. Han gick fram mot flickorna, som låg på golvet och slogs med varandra. Han drog upp de från golvet och drog de isär. "Lägg av!", skrek han, trots att han stod precis bredvid dem. "Det här är inte du, Isabelle. Du vet att det här inte är du." Han såg på hennes blåslagna ansikte. Hon var till och med vacker nu, när hon var täckt av blåmärken och småsår.

---

Isabelle såg in i Adams ansikte. Hon kunde inte få grepp om sig själv. Den andra Isabelle hade fortfarande kontrollen.
"Kyss henne!", ropade Chen, som hade fullt sjå med att hålla Alicia från Isabelle. Liam stod bara bakom alla och tittade på. "Då måste hon känna någonting."
"Lyssna inte på de där främlingarna, Isabelle", sade han lugnt. "Du känner inte dem." Isabelle blev med ens övertygad att hon faktiskt inte kände någon av dem. Vilka var de ens? De måste vara vän med den andra flickan. Den Isabelle kände en stark längtan att attackera.

Något underlige hände. Den okända pojken som kanske hette Adam gick allt närmare Isabelle. Han gick långsamt, och hans blick var sorgsen. Isabelle visste inte varför han såg så ledsen ut, och innan hon visste ordet av var hennes läppar tryckta mot hans. Något steg upp ur Isabelles inre. En känsla av att hon visst kände honom. Plötsligt spred sig en kittlande värme genom hennes kropp. Det var en minst sagt magisk känsla, och Isabelle ville aldrig bli av med den. Hon älskade Adam, och verkade inte kunna få nog av honom. När hon till sist släppte Adam och såg på pojken bakom sig suckade hon. Allt kom tillbaka. Allt konstigt hon gjort under de månader hon varit på skolan så här långt. Hon vände sig om mot Liam, nu med full kontroll.
"Du", sade hon. "Du gjorde allt det här. Varför?"
"Nöje", sade Liam och ryckte på axlarna. "Jag måste ju också få ha lite kul." Han sträckte fram sin vänsterhand mot Adam. "Trevligt att träffas." Adam höll om Isabelle som för att beskydda henne.
"Du är ju helt psyksjuk", sade Isabelle.
"Han är en spegel fortfarande", sade Chen. "Han tänkte skaka hand med vänsterhanden. Det är för att det för honom ser ut som höger." Alla såg på henne.
"Vad har det med saken att göra?", frågade Alicia, som hade lugnat ner sig en hel del.
"Ta sönder spegeln", sade Chen.
"Det är väl lite väl drastiskt", sade Liam vädjande.
"Gör det!", sade Chen till Isabelle och Alicia. "Om ni gör det så kanske han dör med den. Skynda er!"

---

Samtidigt som besattheten släppt Isabelle släppte den också Alicia, för de var som sammanknutna i allt som hade hänt rörande Liam. Hon såg nu hatiskt på Liam, som inte verkade kunna röra sig av chocken från vad Chen sagt. Alicia visste att allt Chen sagt var sant. De var tvungna att förstöra spegeln tillsammans. Hon nickade mot Isabelle och båda höjde sina trollstavar mot spegeln där Liam tidigare varit fånge.
"Expulso!", ropade Isabelle samtidigt som Alicia ropade ut en annan trollformel.
"Bombarda!"
"Nej!", skrek Liam, men det var för sent. Spegeln sprängdes i tusen bitar. Liam själv föll ihop på golvet, och han reste sig inte mer. Liam var borta för alltid.

Ja, jag skar faktiskt en skåra i en klasskamrats underarm, och jag ville döda henne. Jag var nära att göra det ett tag. Därför är jag inte oskyldig. Jag dödade en orm, och lät det att skyllas på Alicia. Jag tog och tog sönder saker i professor Snapes förråd och fick det att också skyllas på Alicia. Sedan skar jag henne i underarmen. På det har jag missat nästan alla lektioner den senaste månaden och minst hälften innan dess, så jag förstår om jag blir relegerad, men relegera inte Alicia. Det är inte hennes fel, det som har hänt. Det är mitt. Allt är mitt fel. Om jag inte hade litat på spegeln så hade han inte kunnat ta över mig som han gjorde, och då skulle jag inte gjort allt jag gjorde. Jag kommer alltid minnas hur det var att vrida nacken av den där kaninen, och jag kommer aldrig glömma hur jag skar bort gifttänderna på ormen efter att jag dödat den. Sedan svek jag mina vänner, och jag vet inte om de någonsin kommer att förlåta mig för det. Jag vill ändå be om en andra chans hos dig, för även om jag gjorde allt det där, så lovar jag att det aldrig kommer att hända igen.

25 maj, 2014 16:50

Detta inlägg ändrades senast 2014-08-11 kl. 17:18
Antal ändringar: 2

25 maj, 2014 16:57

25 maj, 2014 17:03

Jättebra!!!

---

25 maj, 2014 17:17

Detta var inte sista kapitlet. Jag tror det blir ett till. Dessutom finns det utrymme för en uppföljare om någon vill läsa det

25 maj, 2014 17:20

_{Skrivet av Borttagen:}
Detta var inte sista kapitlet. Jag tror det blir ett till. Dessutom finns det utrymme för en uppföljare om någon vill läsa det

Jagvilljagvilljagvill!!!!!!!

25 maj, 2014 17:21