Tom Dolder och livet innan makten.

Åhhh du skriver för bra!!!!

Wow du skriver verkligen fantastiskt. Du har sån fantasi. Jag kanse ska skriva något nån gång Har några ideér....


Dethär är en SUPER historia!!

Efter lång längtan och väntan, här är det!!!

---

Kapitel 9.
Först skulle han kolla upp om det fanns några vettiga trollformler. Sedan skulle han pröva dem när han var arg eller glad eller vad det nu var för känsla. Sedan var det bara att njuta…
Tom satt och planerade för sig själv. Han hade läst någonstans att de flesta trollformler var på latin, så det var ju en början. Han ville göra något som imponerade på folk, som typ börja flyga, försvinna eller trolla fram eld. Men man måste börja med något. Så han tog fram ett språklexikon som fanns i en hylla (de som ägde barnhemmet tyckte att det var nyttigt för barnen att få lära sig latin), och slog upp flyg.
Fugam.
Fugam, viskade Tom, men det lilla papperet bara vred på sig.
Han testade med Air excelsis, som betyder flyg högt, men inte heller det gjorde någon större verkan.
Men ett sista försök. Han försökte med Wingardium Leviosa, som betyder flyg lätt som en fjäder, och se! Tom ramlade baklänges av förvåning.
Det lilla papperet flög högt upp i luften, okontrollerat. Tom ville hoppa högt av glädje, men samtidigt ville han bara sjunka ner genom marken. Han hade trott att det skulle vara lite mer explosivt och iögonfallande, men det var inte mer konstigt än hans andra trollerier.
Steg hördes i trappan. Tom flög genast upp, och försökte grabba tag i papperet, men det var för högt upp. Han som var så liten och spinkig hade inte en chans!
Stegen kom närmare. Han försökte och försökte, men han hade ju ingen formel för att ta ned det!
Dörren öppnades. Det var Nova som kom in. Hon verkade ha blivit ditskickad, för hon verkade gå in högst motvilligt.
Hon sneglade runt i rummet efter Tom. Men han fanns inte där.
”Hallå?” viskade hon, för att försäkra sig om att det inte var någon där.
Men hon fick inget svar. Hjärtat tog ett skutt i bröstkorgen, och hon hoppade glatt ner på sin säng, och började läsa sin hästbok.
Men vart fanns Tom?
Jo, han hade gömt sig under sängen. Förvånansvärt fort, tyckte han själv. Han visste inte att det gick, för han hade liksom bara dykt upp där. Skulle han kunna dyka upp någon annanstans också?
Samtidigt gick en flicka utanför det ödsliga huset. Hon hade halvlångt, brunt hår i två flätor, och såg ut att vara 13-14 år fastän hon bara var elva. Hennes föräldrar var inte hemma, de hade åkt till London en vecka, så hon bodde ensam i deras hus nu. Eller, hus och hus, det liknade mer ett skjul. Men hon klagade inte.
Hon gick runt för sig själv och tänkte. Var det som pappa hade sagt? Var hon en… häxa?
Och det där Hogwarts lät rätt skumt. Hon kunde inte ana att det verkligen fanns något sådant. Visst var det inte helt omöjligt, det var ju pappa som sagt det, men hon kunde inte riktigt slita ifrån sig den tanken att det var en lögn. En stor, fet lögn som folk hade berättat för henne för att skrämma henne, och sedan förnedra henne.
Hon tittade upp mot barnhemmet. En annan flicka på nio år stirrade på henne. Hon hoppade till. Ingen på det barnhemmet hade tittat på henne på det där viset.
Då försvann den mystiska flickan från barnhemmet. Poff, sa det. Flickan nere på vägen tänkte först att det spökade, men det kunde det ju inte göra…?
Mycket riktigt var det Tom som slagigt till. Han var otroligt nyfiken på vad det var Nova tittade på, så han flyttade på henne med hjälp av en gnutta magi, och tittade ner på gatan.
En flicka stod där nere. Hon såg helt förskräckt ut.
Ingen fara mimade Tom till henne.
Vad var detta nu? Sa han att det inte var någon fara?
Men det var något med den här flickan som gjorde honom lugn.
Nej, det var bara inbillning.
Men hur kom det sig då…?
Bara inbillning.
Han kämpade med en inre kamp medan han såg på flickan. Hon hade ljusblå, glänsande ögon, runda kinder och kisade hela tiden. Tom gissade att hon behövde glasögon, men inte hade råd. De var dyra här.
Flickan vinkade till honom att komma ut. Tom öppnade fönstret med hjälp av magin, och halade sig ner vigt och graciöst.
”Hej”, sa flickan blygt.
”Tom”, sa Tom bara, och sträckte fram handen.
”Livia”, svarade hon, och skakade den.
Tom kände hur han blev alldeles varm i kroppen. Hur blodet rusade upp i kinderna, som sakta blev röda. Hans bleka hy tog genast en annan färg.
”Så, vad gör du här?” frågade Tom, för att ha något att säga. Den här flickan såg ju ut att vara flera år äldre än honom.
”Går runt och tänker”, svarade Livia tankfullt. ”Mina föräldrar är bortresta.”
En sten sjönk ner i Toms mage. Han hade hoppats att hon skulle bo på barnhemmet.
Nej, det hade han inte!
Men hennes ögon…
Men det är ju bara en dum tjej!
”Jaha.” sa han bara.
Men efter den kvällen kändes det som om hela hans liv hade förändrats. Han kände hur det pirrade i magen hela tiden, och han kände hur Livias ögon klibbade sig fast på hans näthinna, och stannade där. I en hel natt stannade dem där, så vackra, gåtfulla och underbara.
Han var tvungen att inse det.
Tom Gus Mervolo Dolder hade mot all förmodan blivit kär.

---

Jag vet, jag vet, men jag kom inte på något annat. Ville ha lite drama i det hela

Yey! Voldie blir kär♥ Bäst!
(Kanske är lite väl flummig...xD)
Jättebra kapitel!!