Zombieroll

(Jag vill ha gurka D: )

Clove märkte knappt att Carol försvann in i skogen och hade inte Carol gjort henne uppmärksam hade hon fortsatt rakt fram.
Clove ruskade på sig och kom ikapp Carol, hennes enda vän i denna värld.
"Förlåt och tack." mumlade Clove tyst till kvinnan och kramade om hennes arm. Det hade lättat något enormt att veta att hennes föräldrar nu var döda. Att de låg som begravda och inte tärde på hennes samvete och sinne. Även om hon kände att hon skulle vilja gråta ur allt så trodde hon att hon skulle orka vidare, hon visste det, Carol hade ju gjort det.
Clove såg sig om och funderade en stund innan hon pekade inåt åt vänster, hon visste att det fanns en liten sjö här. Clove ville bli ren, hon hade tagit med sig tvål och schampo till och med att de kunde rengöra sina kläder och sig själva från svett, smutts och denna stinkande smörja.

Carol såg på Clove och kramade hennes hand.
"Inget att tala om. Ingen bör se sin familj så som du gjorde" sa hon sorgset och följde sedan efter Clove till en sjö. Carol tittade ut över det blanka vattnet som speglade skogen runt sig. Området var lugnt och ingav en i en sorts trygghet, man kunde knappt tro att livet bortom sjön var ett farligt liv. Carol tog av sig regnkappan och började skrubba den ren i vattnet innan hon tog av sig resten av kläderna och tvättade dem så rena som det gick, hon satt där naken och tittade ner i vattnet, hon hade inte den unga vackra kroppen som Clove hade, men hennes kropp hade ändå bevarats och hon såg bra ut för att vara i hennes ålder och fött barn. Carol skämdes inte för sin kropp utan gick lugnt fram till sjön och dök i. Det svala vattnet kändes skönt emot hennes hud. Trotts att det var höst hängde sensommaren kvar i luften och Carol njöt av att kunna tvätta sig ren. Det var inte ofta man hade den lyxen att kunna göra det.

Clove var lite mer betänksam än Carol att bara klä av sig, att vara naken sådär. Hon Clove kanske inte skämdes för kroppen sin men visste alla fel som doldes där, oftast ara fel som hon märkte då hon tack vara modern alltid varit fixerad på sin kropp.
Istället tog hon fram schampo och tvål och mer därtill honvisade åt Carol att ta. Hon tvättade Carols kläder och sedan sina egna. Långsamt och betänksamt gjorde hon det men då allt var rent kom ven hon ner i sjön tvättade sig och det var härligt, härligt att äntligen var ren. Hon var så inte i att bli ren, att bli av med allt att hon inte ens tänka på sin nakenhet och redde ut det långa håret för att få det ordentligt rent.

Carol lånade schampo och tvål av Clove, hon kände hur skönt det kändes att äntligen få tvätta håret, det var lyx dessa dagar.
När hon kände sig färdig klev hon upp och tog på sig nya rena kläder, det kändes som om hon hade varit på spa, känslan av obeskrivlig, hon var så van att gå runt i samma kläder hela tiden. Hon hängde upp de gamla kläderna för att torka och tände sedan en liten eld för att börja tillaga maten.
"Jag tror vi kan stanna här inatt, om det kommer walkers kan vi alltid springa ner i vattnet, de kan trots allt inte simma" sa hon leende, att bosätta sig på en ö hade varit det ultimata, men då måste man ha en båt för att ta sig dit och alla båtar var sedan länge försvunna. Carol fyllde på deras vattensäckar medan pastan kokade i stekpannan, stekpannor var inte det ultimata instrumentet för att koka saker, men den var lättare att bära med sig än kastruller. Carol gick sedan för att sätta upp fällorna, så de hörde ifall de skulle bli anfallna.
Efter en stund återvände Carol och såg att pastan var klar och hon hällde upp den i två skålar. Konstigt nog kände hon sig lugn vid sjön, nästan för lugn och det oroade henne, i den här världen vågade hon aldrig slappna av helt.

Clove kände sig bättre hon med som alltid då hon var ren och kände sig fin. Hon drog på sig rena kläder slitna jeans och en tröja. Hon var seg i rörelserna men gjorde sitt bästa att inte falla bort i tankar, hon gissade väl att det skulle bli bättre. Knappt hon visste av va Carol åter tillbaka och Clove fann mat i en skål i sitt knä. Hon hade börjat reda ut sitt hår med sin borste och åter fallit bort i tankar. Clove såg skuldmedveten upp på Carol.
"Förlåt, jag ska skärpa mig, jag är bättre än detta." sa hon med förtvivlad röst och ville helst bara slå skallen i något hårt. Carol hade ordnat med allt, Clove mindes inte mycket från staden, från huset och nu satt hon här utan att göra något alls.

Larry log när han såg hur de båda kvinnorna kom ut ur huset igen; smorda i en zombies innanmäte. Det såg kladdigt, obehagligt och illaluktande ut men zombierna lite längre bort på vägen tog ingen notis om de båda kvinnorna; det var ett fulländat kamouflage.
Intresserad av de båda kvinnorna tog han sin järnstång, packade sin ryggsäck med mat, hände en järnbur i den och drog på sig en läderhandske. När han hade tagit sig ned på marken visslade han samtidigt som han höll ut armen och en kort stund senare landade hans partner på hans utsträckta hand; en duvhök.
Innan den här världen hade kollapsat var han duktig på fågeljakt och det här hade varit hans partner i många år; den var inte lika bra som en falk på öppen terräng men när det kom till jakt i skogen var den mycket effektivare och han fördrog en fågel med ett mångsidigt användningsområde speciellt i en värld som denna. Höken, som hette Taka, tittade på honom och lade huvudet på sned, med ett leende gav han den resterna av en mus som han hade sparat från gårdagen.
"Det är dags att röra på oss nu, partner.", Sade Larry och började gå ut från staden, i kvinnornas fotspår men på ett betryggande avstånd så att han höll sig undangömd; kanske skulle de leda honom till ett område med fler människor? Kanske inte.
Irriterat svingade han järnstången i två snabba rörelser och de båda zombierna, vilka hade lockats av hans vissling, föll ihop lik två dominobrickor medan Taka upprört flaxade kring hans huvud; zombierna oroade honom aldrig så länge de inte var för många. Långsamma varelser utan möjlighet att tänka två steg före och det gjorde dem till de mest tacksamma fienderna man kunde ha; tills det att man stötte på en flock.

"Ta den tid du behöver, jag hade en grupp som tog hand om mig när Sophia dog, vi kan stanna här någon dag så du hinner samla dig, du behöver få ut känslorna" sa Carol bestämt, men hon log emot Clove. Hon visste inte hur de unga kvinnan skulle bete sig nu när hennes föräldrar var döda, man visste aldrig hur människor skulle bete sig, och hon ville inte ge sig av fören Clove mådde lite bättre. Att ge sig av nu och pressa henne kunde leda till katastrof.
"Jag vet att du är bättre, och du kommer snart hitta tillbaka till ditt vanlig jag" sa hon och tystnade sedan, det lät som dunsar längre bort, som om något eller någon ramlade ihop, det kunde bara betyda människor, någon som dödade walkers. Om det hade varit zombier som tagit en människa hade det hörts skrik. Carol tittade på Clove och drog sin kniv, hon tänkte inte lämna sin plats vid elden, men hon tänkte vara beredde på vad som kunde hända. Hon satte sig så hon hade sjön bakom sig och såg skogen framför sig, hon väntade för att se om någon kom emot deras håll.

Clove skakade på huvudet, hon ville inte vara till last eller i vägen.
"Nej, det behövs inte, jag klarar mig." mumlar hon men är ändå tacksam till hennes ord. Men att få ut känslor och allt lät bara omständigt och jobbigt, bättre att glömma, gå vidare.
Hon uppfattade Carols blick och såg upp, hon hade inte hört ljudet men det var tre saker det kunde vara, människa, djur eller Walker. Djur var det inte, de skydde eld men de andra två? Vem följde efter dem? Som Carol gjort drog hon sin kniv och stirrade in i skogens mörker, det tåg tid att vänja ögonen från eldens ljus till skogens mörker.

Trip andades tungt och skakade på huvudet. "Det var så lite, du behöver inte bli i skult till något. Du skulle ändå gjort det samma för mig, eller hur." Han tillät inte det sista i meningen låta som en fråga, istället gnuggade han händerna mot sina ögon i ett försök att återfå sitt fulla medvetande.
"Och gällande mina livliga drömmar så är det det ända jag har kvar att hålla fast vid efter det här började hända. Om man tappar hoppet kan man lika bra ge upp och det vill jag inte göra", förklarade han lätt. "Fast för att vara ärlig så borde vi nog försöka hitta flera som oss och slå ihop oss med dem. Man är alltid starkare om man är fler."
Han höjde menande ögonbrynen åt henne, hon kanske inte gillade idén. Men det var något som han börjat fundera på och som han tyckte att lät som en bättre idé än att gömma sig ensam hela tiden.

Rhiannon ser på honom. Skulle hon? Om hon fann värde i det, självklart! Men skulle hon göra det annars? Tanken på att hon tvekar är skrämmande bara den. Har hon verkligen blivit såpass omänsklig att hon tvekar på att rädda någon annan? Nu så har hon aldrig varit en medmänniska, men hon brukar inte bara lämna människor åt sitt öde. Skrämmande, det är vad det är, det är skrämmande vilken liten skillnad det är på henne och de döda som vandrar. Helvete.
”Låter som du har stor tillit i mänskligheten enligt mig.” Säger Rhiannon kritiskt. ”Jag ber om ursäkt för att inte dela den.” Säger hon med en axelryckning och går in i huset. ”Välkommen till mitt lager.” Fortsätter Rhiannon och går in i huset.

I första rummet, hallen, är det länsat. Det är helt tomt på saker förutom möjligen skostället som är fastskruvat i väggen. Dessutom tycks det vara täckt av blod efter att zombien varit där. Rhiannon går vidare in och ser sig om. Ingen verkar ha varit här, det ser ut som när hon lämnade det. Lika stökigt och de fällor hon lagt ut i köket har ingen rört. Hon hade stängt alla dörrar och lådor, vissa hade fällor som Rhiannon gillrat. Larm, ljudfällor och en av skåpen hade ett kniv som kastades ut på den som öppnade skåpet. Den fällan är hon speciellt stolt över. Köket är orört. Förhoppningsvis stannar det så också för den delen.
”Rör ingenting i köket.” Säger Rhiannon till Trip. Fast det man kommer ut i är ett vardagsrum/matsal vars möbler slagit över och ligger lite överallt. Rhiannon har inte orkat ställa upp sakerna. Trappan till höger om dem är så gott som igensatt på grund av den enorma garderob som ligger där, fast nu när den är öppen ser man att det är hål på baksidan så man kan ta sig igenom. Blodet bevisar att det är vägen zombien tog. Rhiannon känner för att skrika rakt ut, om hon missade att låsa kommer hon aldrig förlåta sig själv. Rhiannon ska precis försöka till att ta sig uppför trappan innan adrenalinet lägger sig och istället för att lyckas ta sig fram till trappan ens en gång faller hon ned på knä och lyckas på något sätt hålla in det lilla maginnehåll hon har att komma ut. Yrsel, jävla yrsel! Hon hulkar igen men lyckas svälja det den här gången, fan hon hatar att spy! Hennes hals bränner av magsyra och hon kan svära på att hela världen är emot henne när den bestämde att hon skulle slå i skallen när hon hoppade ned på den jävla markisen. Varför gick den sönder?!