Prs(Jessica Tonks)

Marie tog sig loss igen och sprang till slotten, soldaten följde efter henne. Hon nådde tillslut slottet där alla sov, fler soldater jagade efter henne. Hon sprang uppför alla trappor då hon plötsligt hörde ett vinande och kände hur något trängde sig in i hennes rygg, en kniv. Hon fortsatte springa och stormade in i Nithyas rum. "Nithya!". Soldaten uppenbarade sig över henne och satte svärdet mot henne. Han drog ut kniven ur hennes rygg och det var inte förens då Marie kände smärtan. Hon spärrade ihop ögonen och sjönk ihop. "Äntligen fick jag dig" flinade soldaten.

Nithya vrålade högt som ett monster då hon väcktes så plötsligt. Stackars soldaterna, som inte kände Nithya. När hon såg dem var hon genast på fötterna och som om hon inte hade någon medmänsklighet i sig alls högg hon tänderna i den förstas hals och bokstavligt talat slet sänder hans hals. Resten kastade hon ut genom fönstret. "NU FÅR NI TA OCH HÅLLA KÄFTEN!!" vrålade hon efter dem och sjönk med ett stön ner i sin säng.

Marie föll ihop på golvet medan Nithya tog hand om soldaterna. "Nithya" sa hon svagt och höjde huvudet sakta. Hon kände hur smärtan spred sig från ryggen. "Nithya...Jag tror de fick mig....De bränner stan...Dödar folk...".

Nithya satte sig upp förskräckt när hon hörde Marie. "JISSES KVINNA VAD DU SKRÄMMS!" utbrast hon dramatiskt. Hon for upp ur sängen och hjälpte Marie till badrummet. "Ta inte illa upp nu!" mumlade hon sedan och började knäppa upp Maries klänning för at kunna se såret bättre.

Marie rodnade och stelnade till då hon kände hur Nithya började knäppa upp klänningen. Hon gjorde dock inget mer än att luta sig mot väggen och sluta ögonen. "Hur illa är det?" mumlade hon tyst.

Nithya fick snart av Maries klänning och lät fingrarna dra lätt över hennes hud. Värmen spred sig snabbt i hennes ansikte. Hon sjönk ner på knä och inspekterade såret närmare. "Du verkar ha fått vad jag kallar en riktig reva i masten!" kunde hon tillslut konstatera med lite darrig röst. Han hade aldrig känt sig så skakig över att ha rört någon annan. Det fick henne att bli osäker på dig själv.

Marie rodnade kraftigare och höll andan då Nithya inspekterade såret. "Det gör ont som tusan..." mumlade hon och såg över sin axel på henne. Hon började darra lätt, av kylan utan kläder och hennes hjärta dunkade hårt utan att hon visste varför.

Nithya såg länge in i Maries ögon innan hon hastigt vände sig om och hittade det som behövde för att ta hand om såret. Åter hade hon minen som sade att ingenting någonsin hänt eller skulle hända mellan dem, som om allt var helt normalt. Hon började tvätta Maries sår med dunkande hjärta. "Jag far imorgon." for det plötsligt ur henne och hon stannade upp i sitt arbete.

Marie mötte hennes blick och kved lågt då hon började tvätta såret. Men efter en stund blev det bättre och hon drog ett djupt andetag och skulle säga något då Nithya sa något som fick henne att stirra på henne.
"Imorgon?" viskade hon och hennes hjärta sjönk som en sten. Hon vände sig sakta mot Nithya. "Jag kommer sakna dig" fick hon fram.

Nithya såg stint på Maries rygg och ryckte på axlarna. "Ja. Det sägs att kungen ska bli attackerad från nordöstra fronten om någon vecka och tredje kompaniet ska dit. Vi blir nog borta ett tag... Eller för alltid." mumlar ehon tyst och låtsades må som vanligt trots att hon inte alls ville åka. Hon skakade på huvudet bara, åt Maries 'jag kommer sakna dig'. "Klar!" sade hon och ställde sig upp.