Divergent

Sol stelnade lätt till av beröringen och drog ett djupt andetag innan hon slappnade av. Hon lutade sig försiktigt mot honom och torkade bort tårarna med tröjärmen.
"Tack.....tack för du kom." fick hon fram otydligt.
"Och vi skulle inte bli infångade, jag skulle bli det. Jag skulle aldrig anmäla dig, vad tror du om mig?" sa hon med en ansträngd röst för att hålla den stadig.

Kai drog tillbaka armen så fort hon börjat tala. Han såg på väggen frwmför sig och sakta växte ett leende fram. Det var länge sedan han varit med om något liknande, och han älskade det även om det tog kol på honom. "Du kanske inte skulle anmäla mig, men jag skulle." sa han kort.

Sol stirrade på honom, förvånad av hans ord.
"Varför skulle du det? Det vore idiotiskt." sa Sol och flinade lätt åt honom. Hon verkade vara bättre nu, okej faktiskt och såg på det hela som något spännande äventyr.

Kai ryckte på axlarna, visste inte riktigt vad han skulle säga.
"För att du är du!" sade han tillslut ochs tällde sig upp. "Dags att gå, vi vill ju inte komma försent till nästa prov?"

"Det är inget svar, vad menar du med det?" sa Sol förundrat men nickade och reste sig upp.
"Kanske bäst att du visar vägen, det verkar ju inte så bra när jag gör det." sa hon och log snett.
"Känns som man inte har så mycket val. Det blir tråkig falang eller falanglös. Just nu vet jag inte vad jag föredrar." sa hon med avsmak, hon gillade inte se osjälviska.

Kai flinade, "Jo. Du måste bara lista ut innebörden av det jag sa." sade han. Han hade själv ingen aning om vad han sagt, så om Sol kom på något så kanske det hjälpte lite.
"Ja, det är sant. Om du ska följa mer fler gånger får du hålla dig nära mig!" muttrade han sedan men man såg skymten av ett leende när han ställde sig upp långsamt. Kai fick ett frånvarande uttryck i ansiktet när Sol nämnde falanglösa. "Mm... Fast falanglösa vet ju-" började han fundersamt men slutade tvärt prata när han kom på sig själv. "Glöm det där sista förresten, det var bara min trötthet som talade!" skyndade han sig att informera. "Vi borde gå nu!"
Kai vände ryggen mot Sol och började kvickt gå ner för trapporna.

Sol enbart såg efter honom, vad menade han med allt detta? Inget lät klokt eller uppenbart i hennes öron. Fler gånger? Betydde det att han ville ha med henne eller? Hur? Hon bara skakade på huvudet åt det sista och följde med honom ner för trapporna så snabbt hon förmådde för att inte hamna på efterkälken och Kai skulle bli arg på henne.

Kai gick före Sol genom kvarteren. Han var tyst under hela tiden och snart var de framme vid perrongen. Det var tyst och öde. Tåget skulle komma om runt fem minuter. Kai satte sig på marken och såg på Sol. "Det kommer snart..." mumlade han försiktigt, osäker på vad han skulle säga.

"Okej" sa Sol och stod nervöst bakom honom där han satt, tänk om hon inte skulle klara det?
"Hur visste du om detta ställa? Det är inte de tappras område? Brukar ni vara på andra ställen?" sa Sol imponerat men med en nervös underton. Själv var de bara hos sig, spelade sällskapspel och liknande tråkiga saker.

Kai blev lättad då Sol kom med ett samtalsämne. Speciellt detta. "Det är inte de tappras område, det är det som är grejen. Vi är överallt, provar nya grejer, utmanar ödet. Det är coolare än det låter." skrattade han lättsamt. "Tillexempel så brukar vi ofta åka linbana från de ärligas högsta hus till den ödelagda parken vid staketen. Du vet där det finns ett pariserhjul."