Privat rollspel(fashion7)

Helene nickade sakta, hon förstod hur han tänkte. Hon kramade om hans hand och skrattade sedan darrigt. "Tja, mitt hår är det sista jag tänker på nu". Hon följde med honom sedan och de lyckades komma ut, Helene blev genast mycket lugnare även om de inte hunnit sticka helt än. "Vart som helst blir bra att sticka till...Jag vill bara komma härifrån".

Eric nickade. Han ledde dem ut och mot stallet. Då de kom fram till Erics sto gjorde han iordning henne med vana och kvicka rörelser. Sedan vände han sig mot Helene, "Vänta här, gå inte." Han gick ut, mot det ihåliga trädet och hämtade sina grejer.

Helene nickade och började klappa hästen för att lugna sig själv. Hon väntade på Eric och hästen puffade mjukt mot hennes axel innan den plötsligt spetsade ögonen. Plötslgt las en äcklig hand över hennes hennes mun och Swilts klev fram och höll fast henne. "Så du försöker rymma?" väste han och vände henne mot sig för att slå henne. Han hade inte sett Eric än.

Eric hade varit nära att kliva in i stallet, men i sista sekund hörde han lord Swilts. Och såg hans stora sko. Väldigt stor faktiskt.
Eric backade sakta ut ur stallet och sprang runt det, blicken sökte efter ett annat sätt att ta sig in. Tillslut hittade Eric ett träd han kunde klättra upp på taket med. Han började långsamt klättra upp mot högsta grenen, som var i höjd med taket på stallet. Eric fick glida långsamt över grenen för att den skulle hålla. Det skakade något förfärligt när det blåste och Eric ryste. Han vågade inte titta ner. Det var ganska högt och när det inte var jättehögt eller jättelågt blev han snurrig av att se ner. Det var underligt faktiskt, varför han inte kände något på varken låga eller höga höjder, utan bara emellan.
Nu var han tillräckligt nära för att nå taket och sträckte ut sitt ben. Samtidigt brast grenen och lämnade kvar Eric hängandes uppochner i bara fötterna från taket.

Swilts slog till henne hårt i ansiktet och började spotta ur sig hemska ord mot Helene medan hon darrande stod och tog emot det. Hon visste att Eric skulle komma snart, hon skulle komma ur det här. Han höll än på då plötsligt en hög duns hördes utanför. Swilts släppte henne och gick ut och fick syn på grenen och började titta efter det som orsakat att den fallit.
Samtidigt tog Helene upp en spade som fanns i stallet och smög sig upp bakom Swilts samtidigt som han upptäckte Eric. "Du!" morrade han. "Din oäkta slyngel! Tänkte du ta med dig min fru?!". Då slog Helene hårt itll honom i huvudet med spaden och Swilts föll ihop avtuppad.

(ugh, lyssnar på T.o.p....hur snabbt får man rappa egentligen??)

Eric såg uttråkat på Swilts då han morrade. Han svarade inte, lorden skulle ändå inte nå honom.
Då Helene slog till Swilts flinade han rått. "Bra slag." kommenterade han innan han med ett ryck gjorde en bakåtkullerbytta och landande på marken framför Helene. "Vi borde gå, vi har inte hela dagen på oss!"

Helene släppte spaden och såg ner på Swilts avsvimmade kropp och kunde inte låta bli att känna tillfredsställelse över att ha slagit honom en stund.
Hon nickade sedan till Eric och tog sig in i stallet och hoppade upp på stoet och väntade på Eric. Nu skulle inget hindra dem när Swilts var avsvimmad.

Eric kom strax efter Helene och satte sig upp på hästen bakom Helene. De for iväg. Eric lutade sig fram lite för att få känna värmen från Helenes rygg då de for över åkrar och byar mot Helenes egen gård. De skulle inte kunna stanna där tyvärr, eftersom Lorden inte längre förväntade sig ha dem i hans slott. Men just nu var det det som fick gälla. De kunde alltid sova i stallet.

Helene log lite då de for från Swilts gård till marker hon kände igen mer, hennes hem. Hon visste att de inte kunde stanna där länge, bara någon natt. De kom tillslut fram och nu började det mörkna ute och Helene insåg hur trött och mörbultad hon kände. Tyst så hoppade hon av vid stallet.

Eric stannade in och hoppade av hästen. Han lät hästen gå själv eftersom han ansåg att Helene verkade behöva mer hjälp. Han lyfte upp henne i sin famn och bar henne till en av boxarna som var helt fylld med halm. Där hade han ofta sovit. Han gick in där nu, och lade Helene. Han rättade till hennes klänning och hämtade ett par filtar som fanns i stallet och lade en under och en över Helene. "Sov nu." mumlade han tyst och lade sig bredvid. Han somnade till den bekanta och älskade doften av halm.