The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

Solena suckade och såg på honom och undrade hur långt tid det skulle ta honom. Han skulle inte vara medveten om vad som hände om honom tills han var färdig. Hon la honom i sin säng och la täcket över honom.

David låg så i hennes säng i flera timmar, inte fören sent på kvällen slog han plötsligt upp sina ögon, de var röda. Han satte sig långsamt upp och såg sig omkring, allt var konstigt. Han hörde bättre, såg allt bättre och det brände i hans hals.

Solena hade städat under tiden, själv duschat och kom in till honom med vått hår och handuken virad om sig.
"Så du vakna?" sa hon leende och sträckte ut sin arm.
"Vi kan inte ut och jaga var natt och någonannans blod är starkare än ens eget." sa hon mjukt.

David drog undan sitt täckte och gick fram till henne. Han såg först tveksamt på henne, men hans hals brände för mycket. Tillslut tog han tag i hennes arm och lät tänderna sjunka in, han kände hur blod började rinna och började dricka. Först lite äcklat, men då elden släcktes blev han ivrigare och höll hårdare i henne.

Solena reagerade inte särskilt på smärtan men att tömmas på blod från en annan var lite obehaglig. Hon bleknade, då det blev lite för mycket och lite för snabbt. Hon var heller inte beredd på hans styrka hon hade glömt hur starka nyfödda var och att det avtog med tiden.
"David." kved hon och såg svimfärdig ut då det började knaka i hennes arm och blodet började ta slut.

David höll än på att dricka då han hörde hennes kvidande röst. Genast släppte han henne och såg förfärad ut. "Åh nej! Förlåt mig Solena..." sa han ångestfyllt och torkade sin blodiga mun.

"Det gör inget." säger hon, tar sig fram på darrande ben och faller ner på sängen medan hon masserar sin arm. Han hade inte vetat vad han gjort.

David satte sig vid henne och stirrade framför sig med sin röda blick. Han la sakta armarna om Solena och drog henne intill sig.

Hans röda blick skrämde henne, men gjorde henne lugn, hon kunde inte göra honom illa mer. Hon skulle ha honom för evigt, de skulle ha varandra för evigt. Hon lutade sig mot honom, hon älskade honom verkligen.

"Solena, har du förlåtit mig för tidigare?" mumlade David tyst och la sig ner med henne som förut. Han kysste henne ömt och lät händerna glida längs hennes sidor.