Skinny Love [SV]

Alltså jag tycker du ska vara glad att du lyckas skapa sådana reaktioner.
Det är så jävla fint att jag liksom inte kan förstå att det inte är boken "Harry Potter och han från Slytherin (Harry Potter " jag sitter och läser.
Jag är faktiskt glad att det inte slutar sådär överlyckligt (fast det kanske det gör, detta var inte sista kapitlet, huh?) För att det finns ingen Drarry med lyckligt slut. That's it.

Ang ett nytt projekt tycker jag att du självklart ska skriva vad du vill, och om det hamnar på mugglis läser jag (om det inte är en disgusting story som jag inte kan läsa även om du skriver underbart) självklart! Du skriver som sagt så vackert.
Ett tips från mig är Wolfstar (Sirius&Remus) eller typ Lily&James.
Jag läser helst kärleksfanfics och kärleksnoveller av någon anledning. Men läser antagligen annat också så ahh.

Du skriver så underbart ♥

Åh det var tortyr att läsa om hur Draco hela tiden väntade och ingen kom, höll på att börja gråta :'(
DET ÄR FAN INTE SLUT, bara kyss varandra!!
Du är en av mina absolut favorit författare/skrivare, du skriver så unikt och fint och typ närvarande, älskar det iaf ♥ längtar efter mer 8}

Kapitel XVI.
“You do care. You care so much as though you will bleed to death with the pain of it.” – Albus Dumbledore.

Vi har kommit till den delen i historien, när vi sitter och frågar oss själva varför de där två pojkarna, var så otroligt idiotiska. Varför de inte såg vad de hade, och varför de inte insåg vad de skulle förlora. Men hjärnan är en konstig klump fylld av nerver, och jag tror liksom inte att man kan rå för vissa saker. Man kan inte rå för att man reagerar på vissa sätt, eller att man känner på ett speciellt sätt. Man blir rädd för att det är någonting nytt som händer och man vill inte bli sårad, man vill inte att någon ska komma så nära att de kan skada en. Man är rädd för smärtan som kommer uppstå om man ger det en chans. Så man bryter allting innan det går för långt. Rädsla förändrar människor. Ibland blir de modigare, ibland blir de svagare.

Såklart märkte Ron och Hermione att någonting var fel, trion hade knappt hunnit hälsa på varandra och berättat hur deras lov var innan de märkte att Harry inte betedde sig som vanligt.
”Harry, hur mår du? Du ser blek ut?” sa Hermione och ställde ner sin koffert på golvet så hon kunde känna på Harrys panna om han hade feber. Harry skulle ha uppskattat Hermiones omtanke alla andra gånger, men han ryckte till och föste bort hennes hand.
”Det är bra har jag ju sagt”, sa han och han insåg att det hela lät mycket mer snäsigt än vad han hade tänkt sig.
”Mamma var helt förtvivlad när du inte kom med oss, för övrigt”, sa Ron och ryckte på axlarna, ”Om du inte mådde bra kunde du ha sagt det istället för att oroa henne så, hon trodde att du inte kände sig välkommen.”
”Det är bra. Varför tror ni mig inte?”

Sanningen var att det var långt ifrån bra. Han minns inte riktigt vad som hände, dagarna flöt ihop och när skolan började igen hade han bara en sak att koncentera sig på: ignorera Draco Malfoy. Det var faktiskt ganska lätt, Harry trodde inte att han skulle kunna titta på Draco ens om han försökte. Han märkte hur Draco sökte hans blick och han kunde se hur Slytherinaren var helt borta i sina tankar. Man såg på honom att han inte förstod. Harry förstod inte riktigt själv heller, han visste bara att det inte hade funkat. Det spelade ingen roll hur bra allting hade blivit och hur bra det kunde bli; det funkade inte. Så han bröt sig loss.
Han försökte att intala sig själv att det var bättre såhär, att han mådde bättre utan Slytherinarens kyssar och att han inte brydde sig om hur det hade blivit. Det hade ändå inte varit menat att bli något förhållande av något slag, det skulle ändå ta slut förr eller senare. De hade inte varit någonting seriöst, ingenting värt att satsa på. Så varför gjorde det så ont varje gång han tänkte på Dracos leende eller Dracos kyssar eller Dracos doft eller Dracos varma kramar eller bara Draco Malfoy över lag?
Så när Harry mötte Dracos blick den där kvällen i Stora Salen så var det som om att förlora allting han någonsin hade ägt en gång till. Det kändes som att allting sögs ifrån honom, som om Gryffindoraren inte riktigt förrän nu förstod att han inte skulle kyssa Draco mer, eller höra honom skratta åt Harrys skämt.
Och på något sätt, så gjorde det ondare än alla elaka kommentarer han någonsin hade fått av Draco.

Det gick en tid, och vårterminen började så som den alltid gör på Hogwarts. Tid bryr sig liksom inte om ifall du mår dåligt eller inte eller om du vill få saker ogjort. Man kan inte ändra på det förflutna, allt läggs hela tiden bakom en och det kan man inte göra någonting åt. Livet börjar om vare dag, varje sekund. Allt man kan påverka är nuet och framtiden. Det är bara lite svårt att acceptera det, när man är begravd i minnen som aldrig mer kan återspeglas.
Det hade gått tre veckor in på terminen när Harry och Ginny satt på golvet framför brasan i uppehållsrummet med ett pergamentpapper framför sig. De diskuterade taktik inför nästa quidditchmatch som skulle hållas samma lördag, och Ron och Hermione befann sig någonstans där förmodligen bara Mrs. Norris kunde hitta dem. Harry var glad för hans vänners skull, att de hade hittat varandra, även om deras relation ibland gick honom på nerverna. Så han var väldigt glad att han fortfarande hade Ginny, som aldrig nekade Harry sitt sällskap.
”Harry? Lyssnar du på vad jag säger?” Ginny knäppte med fingrarna framför Harrys ansikte och Harry rycktes tillbaka till verkligheten och uppehållsrummet. Hans tankar hade än en gång gått mot ett mer grönt och silvrigt håll.
”Um, förlåt, jag är lite trött tror jag”, sa han och drog en hand genom håret. Ginny nickade och rullade ihop pergamentet som innehöll quidditchplanen Harry hade ritat upp.
”Stör mardrömmarna dig fortfarande? Jag menar, det är snart ett år sedan, och du har inte kunnat sova ordentligt på hur länge som helst.”
”Kan du det då? Kan någon det?” frågade Harry och tittade in i brasan. Han ville egentligen inte prata om allt som hände för snart ett år sedan, han trodde inte att han skulle fixa de för tillfället. Och det verkade som Ginny förstod, för hon bet sig i läppen och sa,
”Vill du ha en kram?”

Lite senare den kvällen, när Harry låg i sovsalen och Ron fortfarande inte hade kommit tillbaka, så tänkte på hur mycket enklare allt hade varit om han och Ginny faktiskt inte hade gjort slut. För även om det hade varit den bästa lösningen just då så önskade han att han hade henne fortfarande. Eller nej, han önskade inte att han hade henne specifikt, han önskade att han hade någon som kunde hålla om honom och inte fråga saker när han inte ville prata utan bara låta det vara.
Harry försökte tänka att han inte brydde sig om Draco, det hade ändå inte varit något seriöst, de hade bara flamsat omkring och varit barnsliga och kom igen! Det är hur många tonåringar som helst som gör det! Som bara kysser varandra för att det är kul och det betyder inget, varför skulle Draco och Harry vara annorlunda? Harry suckade och begravde ansiktet i kudden. Han brydde sig inte. Han brydde sig inte. Han brydde sig inte.
Problemet var att han brydde sig alldeles för mycket, han brydde sig så mycket att det gjorde det omöjligt att ignorera känslan i magen. Men han grät inte. Han vägrade gråta. Inget hade hänt. Allt var stilla.

Vi gick genom det där vi hatar! Vi ville inte förlora varandra. Men jag var aldrig din och du var aldrig min. Det var omöjligt att det skulle bli vi två någon gång. Det var våra hjärtan som talade. Nu ska vi minnas den tiden vi brann för varandra, men vi släckte elden åter igen.


---

hejsan.
eftersom skinny love som sagt börjar närma sig slutet, och ligger färdigskriven i min dator, så har jag börjat planera och brainstorma idéer till nya, eventuella fanfictions.
jag har lite idéer och lite citat att bygga upp en fanfiction på, men jag har fortfarande inte bestämt mig vilka jag ska skriva den om.
så rent hypotetiskt, om ni skulle läsa en ny fanfiction jag har skrivit, skulle ni helt vilja läsa om (1) albus severus och scorpius malfoy eller (2) remus lupin och sirius black eller kanske (3) lily evans och james potter?
eller (4) att jag öppnar ett ff.net-konto och lägger upp one shots oftare? (för jag har väldigt mycket one shots-idéer som egentligen vill ut men jag vet inte om jag ska lägga energi på dem).

hoppas ni har haft en bra dag och att söndagsångesten inte är lika jobbig för er som den är för mig. ni kommer aldrig förstå hur mycket era kommentarer betyder och jag är så ledsen för att jag suger på att säga tack.

OMG, superawesome kapitel!! ;D

Och ohohoh, jag röstar på nr 1 och nr 4 mest, men det skulle inte vara fel med nr 2 och 3 heller ;D

Love ♥

Skulle mest se fram emot nr 1 och 2, men du gör vad du vill och jag läser vad du än väljer. :3

Vill bara säga åt dig Erica, att du har en fantastisk talang. Du skriver så bra att det känns som om man sitter där med Harry, du beskriver så perfekt att man känner varje känsla som går igenom Harry. Och bara genom att läsa den här ff:en har du fått mig att shippa Drarry så mycket mer än jag gjorde före jag läste den.



Varje gång ögat lyser rött och det står "Skinny Love" blir jag med ens gladare, för jag vet att det finns ett underbart kapitel som väntar på att läsas.
When I'm 80 years old and sitting in my rocking chair, I'll be reading Ericas book/novells/vad du väljer att skriva som författare. And Erica will say to me "After all this time?". And I will say "Always".

Jag röstar på nära. 2 samt 3. För det är det finaste shipsen någonsin och skrivet av en av de bästa författarna någonsin skulle det faktiskt bli det bästa någonsin.

Jag tycker att, även om det slutar som i 15 år senare, bör H och D prata igenom allt väldigt grundligt och noggrant.
Lite vemodigt att det snart är över - men skönt att du avslutar innan det händer så mycket att man (läs: jag) glömmer häften...

Åhhhh. Feeeeeels.
Det går knappt att beskriva din ff och talang, det är som att du stulit mina ord (men du gör dem till en fantastisk ff så jag klagar inte) ♥
Jag läser verkligen ALLT du vill skriva, men måste säga att första generationen och marodörerna är mina favoriter (alltså gärna 2 och/elr 3), men som sagt läser jag allt och det skulle vara jättetrevligt med lite one shots! kram // fredrika

ni är väldigt fina.
alldeles för fina.
om någon skulle vilja beta-läsa lite någon gång så skulle jag uppskatta det också.
hoppas ni mår bra.


Det här kapitlet blev väldigt ganska mycket långt i jämförelse med alla andra men jag antar att det är ganska okej för er ändå. Jag hittade inget bättre ställe att dela den på, egentligen ville jag att det skulle bli 4000 ord istället för 2000 um.


Kapitel XVII.
I felt a hole in my chest form and felt a sudden emptiness when I realised how easily you could forget me, and all the memories we shared.

Jag önskar att jag kunde berätta att det slutade bra, att Harry faktiskt svarade på alla ugglor han fick av Draco under de där veckorna i januari och att de började träffas igen. Men det gjorde han inte. Och de träffades inte. Istället pluggade han med Hermione, diskuterade strategier med Ginny långt in på nätterna, tog upp schackspelandet med Ron och spelade quidditch så ofta han kunde. Allt för att få dagarna att gå. Du förstår, Harry trodde att om han inte tänkte på vad som hade hänt under jullovet, så skulle han glömma. Han trodde att minnena skulle försvinna bara han distraherade sig själv med andra saker. Och det gick ganska bra, tills nätterna kom och han var ensam i sin säng igen.

Det var inte förrän i slutet av april som Harry frågade Ginny om hon ville följa med honom till Madam Puddifoots under nästa Hogsmeadevistelse. Han visste inte riktigt varför, han hade inte speciellt bra minnen från det där stället sedan när han var där med Cho, men någonting sa honom att det var en bra idé. Och det var det också, för när Harry mötte Ginny i entréhallen kände han sig glad för första gången på nästan fyra månader. Det var en varm vårdag och fåglarna kvittrade när de gick igenom Hogsmeade tillsammans, skrattandes och pratandes. Harry hade nästan glömt hur rolig Ginny kunde vara, och hur orädd hon var för allting. Hur lätt det var att prata med henne. Så när de väl satt inne på Madam Puddifoots så var det från deras bord vid fönstret det hördes mest skratt. Solen silade in genom det dammiga fönstret och Harry var nära på att sätta sin pumpasaft i halsen när Ginny berättade om den gången hon hade övertalat familjen Weasleys gengångare att förfölja Ron i en vecka.
”Jag antar att han blev ganska arg på dig?”
”Skojar du? Jag tror inte ens han har varit så arg på Fred och George någon gång”, Ginnys leende bleknade liten när hon nämnde hennes bror, men hon började snabbt prata om annat. Harry hade alltid varit hemligt fascinerad över hur stark Ginny var, hon var hittills den enda i hennes familj som pratade om Fred som hon gjorde just där inne på caféet. Just som när de hade som roligast och just som när de skrattade som mest så vände Harry blicken och såg en mycket välkänd person ute på gatan i vårsolen. Det blonda håret började bli lite långt och luggen föll ner i ögonen när han gick bredvid Zabini med händerna i byxfickorna. Han ryckte på axlarna åt någonting hans vän sa och gav honom ett litet leende. Han sparkade till en sten på marken och kisade upp mot solen medan han svarade något, skjortans översta knappar var uppknäppta och Harry kunde se hans nacke och nyckelben.
”Harry, vem tittar du på?” Ginny vände sig om i stolen och såg ut genom fönstret hon med. Hon rynkade ihop ögonbrynen när hon såg Malfoy och hans vän på gatan, precis som hon alltid gjorde när hon inte riktigt förstod situationen, ”Besvärar Malfoy dig fortfarande? Jag trodde att han hade slutat hacka på dig hela tiden?” Harry ville svara, Nejdå, men jag saknar honom lite… kanske. Men han bara ryckte på axlarna och tog ett bett i sin muffins som han knappt hade ätit någonting av. Harry försökte att inte tänka på hur länge sedan det var sedan han hade haft sina läppar mot Dracos nacke, eller hur varma Slytherinarens läppar alltid var. Men det gjorde han, för det hade gått nästan exakt fyra månader sedan den där kvällen i astronomitornet, och det gjorde fortfarande ont. Det gjorde så ont att han ibland inte kunde andas. Det gjorde så ont så att han trodde att han skulle explodera eller tyna bort om ingenting hände snart.
De båda pojkarna på gatan hade upptäckt att de hade åskådare, och Harry kunde se Dracos (perfekta) läppar forma ord och hur Blaise skrattade till. Med ens kände sig Harry förödmjukad, han var säker på att Draco hade lagt in någon spydig kommentar om Harry och Ginny på caféet. Men samtidigt visste han att det var såhär det skulle vara. Draco och Harry hade alltid hatat varandra, det kunde du se redan från första gången de träffades som elvaåringar. Redan innan de hade blivit uppdelade i elevhem hade Harry känt en avsky mot Draco, som skulle sitta i under många år. Och ingen utom de själva hade sett en förändring av deras relation när den utvecklades till motsatten av hat. Det var därför Harry hade tyckt att det varit så jobbigt att just ha det här ”förhållandet” med Slytherinaren. Han hade aldrig varit bra på att hålla sina känslor inom sig eller att låtsas. Men såhär efter allt så kändes det fortfarande som att han låtsades, och såklart kunde han inte låta bli att undra vad som hade hänt om de faktiskt hade försökt. Om han inte hade gett upp. Harry visste såklart nu att han hade varit kär i Draco, han var inte dum. Han visste vad de där känslorna i magen hade varit och han hade varit rädd för dem.
Ute på gatan hade Draco vänt dem ryggen och börjat gå igen, och Ginny vände sig tillbaka mot Harry.
”Han kommer alltid vara sådär, det har han alltid varit. Det är inget att bry sig om”, sa hon och Harry tänkte att hon förmodligen hade rätt. Det var inget att bry sig om. Ändå gjorde det så ont i honom, så ont så att han trodde att han skulle falla isär.

Tro nu inte att Dracos och Harrys vägar inte korsades igen. Att de aldrig mer pratade med varandra. Utan det gjorde de, bara ett par veckor efter utflykten till Hogsmeade.
Harry satt och försökte ta till sig vad Professor Levithan sa, men den här typen av svartkonster hade aldrig intresserat honom. Gryffindoraren ansåg att man helt enkelt borde öva på att skydda sig istället för att skriva uppsatser eller liknade. Det var nittonde maj, och vårsolen sken genom det dammiga fönstret i klassrummet. Det hade gått lite mer än ett år och två veckor sedan Hogwarts rasade samman under deras fötter, sedan de kämpade tillsammans mot Voldemort. Harry visste att tiden hade gått snabbt, han hade bara inte tänkt på hur snabbt det faktiskt hade gått. Nästa vecka skulle FUTT-proven börja, och alla sjundeårselever pluggade alla de vakna timmarna på dygnen. Harry var inte speciellt nervös, det spelade ingen roll vad han fick för betyg, Ministeriet hade redan kontaktat honom och föreslagit en plats som auror om han gick en utbildning under sommaren. Ron och Hermione hade också fått erbjudanden, och ändå stressade Hermione överläxorna och skrev scheman så att hon skulle hinna med allt. Det var slutspurten nu, om tre veckor när han lämnade slottet skulle han aldrig mer komma tillbaka som elev, och det kändes väldigt tomt när han tänkte på det.

Professor Levithan såg ut över klassen och suckade, han märkte mycket väl att ingen lyssnade på honom.
”Är det någon som tänker lyssna på mig?” frågade han och han kunde se ett eller annat förvånat ansiktsuttryck i klassen. Han suddade ut anteckningarna på tavlan och vände sig sedan mot klassen igen, ”Vad sägs som att jobba lite i par istället? Seså, två och två, Patil och Parkinson, Zabini och Thomas-”
Medan professorn gick runt och delade in eleverna (med personer de inte alls önskade att arbeta med) så hade Draco vaknat ur sin dvala och insett att de skulle göra någonting helt annat än att bara sitta och lyssna på en genomgång.
”Mr. Malfoy!” Draco ryckte till och tittade bort mot professorn, och att döma av Levithans ansiktsuttryck så hade han ropat mer än en gång. På något sätt lyckades Slytherinaren resa sig och gå fram till bänken professorn stod vid, men när han insåg vem Professor Levithan hade parat ihop honom med så ville han springa därifrån. Nej. Nej, nej. Glöm det. Aldrig i livet. Draco hade inte sett in i de där gröna ögonen på så, så länge. Han hade nästan glömt hur gröna de var, hur rufsigt det svarta håret var, hur tydliga käkben Pojken-Som-Överlevde hade. Men nu stirrade Harry Potter tillbaka mot honom, och han såg lika rädd ut som Draco kände sig. Det var inte meningen att de skulle prata mer varandra, än mindre jobba med någon idiotiskt uppgift tillsammans. Draco visste inte vad han kände, eller vad det var meningen att han skulle känna. Han visste inte ens om han ville kyssa pojken framför sig eller om han ville ge honom en riktig, jävla käftsmäll. Han visste däremot att Potter hade någonting på gång med Ginny Weasley igen. Dels hade han sett dem på caféet, och dels så gick rykten runt mellan eleverna på slottet (när Slytherinaren hade hört det så hade han försökt att dränka sig i duschen i ungefär fyrtiofem minuter innan Blaise hade hotat med att ”spränga sönder det jävla dörrhelvetet” om inte Draco var klar snart). Draco kunde helt enkelt inte förstå hur lätt Harry bara hade släppt allting de hade haft och gått vidare utan ett ord. Att de inte hade haft någonting officiellt eller ens sagt någonting om vad som hade hänt mellan dem spelade ingen roll för Draco, som äntligen accepterat det faktum att han hade varit (hm, var) kär i Harry. Draco kände sig helt tom när han tänkte på hur enkelt Harry skulle kunna glömma bort honom, och alla de minnen de delade tillsammans. Alla stulna, snabba kyssar, alla små lappar, alla upphetsade hångel. Det verkade så lätt för Harry att bara låtsas som om det var ingenting, som om det inte betydde någonting. Nu stod i alla fall Slytherinaren och stirrade in i allt för gröna ögon som fick hans knän att kännas som gummi, vilket bara gjorde honom ännu mer frustrerad, att Harry fortfarande hade den effekten på honom efter över fyra månader.
”Är det något problem?” frågade Professor Levithan, som tydligt kunde se hur skrämda de båda pojkarna såg ut att vara. Draco såg hur Harry skakade sakta på huvudet. Det var inget problem. Problemet satt i dem själva.
På något sätt lyckades Draco slå sig ner i stolen bredvid Harry, som fortfarande var varm efter att Granger hade suttit på den för bara någon minut sedan. Medan Levithan började dela ut speciella läroböcker så kunde Draco känna hur Harrys blick brände. Han vågade inte titta på Gryffindoraren, än mindre säga någonting. Vad skulle han säga? ”Hej du förlåt men jag saknar dig ganska väldigt mycket ska vi hångla?” Nej, det kunde han inte säga. När Professor Levithan kom fram till deras bänkar var böckerna – ironiskt nog – slut.
”Mr. Potter och Mr. Malfoy? Skulle ni vilja gå till biblioteket och be Madam Pince om några fler sådana här böcker?” frågade han och tog Zabinis exemplar av Sätt att skydda sig och andra användbara förtrollningar och höll upp det för dem. Draco fann sig själv nicka på huvudet, mest för att han inte visste vad han annars skulle göra. Han kunde gå till bibloteket med Harry, det var inga problem. Det tog bara en kvart eller någonting att gå dit, det kunde inte vara så farligt. De skulle inte behöva prata med varandra alls.
Trodde han.

-

vem är redo för sista kapitlet? inte jag är i alla fall.


PS: ALLTSÅ Lills MINA MAIL KOMMER INTE FRAM TILL DIG JAG VET INTE VAD SOM ÄR FEL JAG HAR FÖRSÖKT SKICKA MITT SVAR I FYRA DAGAR

åh herregud vad bra o: Kan inte beskriv hur otroligt bra allting var i detta kapitel, alla beskrivningar, alla ord, allting var perfekt. Kan knappt vänta till nästa kapitel (SOM ÄR DET SISTA NEJ?!) men vill ändå inte att något av det här ska ta slut. Jag kommer att sakna allt från den här ff:en till ditt skrivande och jag hoppas och önskar att du skriver något mer efter det här.

Jag trodde att du dissade hahah Jag har haft samma problem själv, inte på ett tag, men förut. Irriterande när man måste skriva om allting (det slutade med att jag kopierade hela meddelandet när det hände mig) :<