Ökendammen (Öppet rollspel!)

Blade tittar intresserat på medan
Max sätter upp vindskyddet och
kryper sedan in i det. Det är
trångt och varmt, men sandfritt.
Han kryper in så långt det går
och väntar på att Max och Cleo
ska komma efter.

Cleo går in efter Blade och och sätter sig så långt in det går för att max ska få plats. Det känd aningen skönt att bli av med vinden, även om hon tyckte att det inte var sååå hemskt.

Max tog sig in efter de andra och drog igen. Hon drog bort sjalen ifrån sitt ansikte och andades in. Sjalen hindrade sanden från att komma in men samtidigt gillade hon inte att andas igenom den hela tiden.
”Så, jag antar vi får sitta här ett tag. Utmärkt tillfälle för en bra historia”, sade Max som kände sig en aning obekväm med att sitta så nära främlingarna. ”Hur kommer det sig att ni är på den här sidan av muren?”
Max hade aldrig träffat någon som befann sig utanför muren avsiktligt, det fanns alltid en orsak. Många var som henne men hon hade träffat kraftlösa också, kraftlösa som på något sätt gjort sig fiende med ledarna eller hjälpt de med krafter.
Max drog av sig sjalen och lade den under ena benet för att sedan dra handen genom håret. Om de skulle vara där ett tag kunde och lika gärna göra det något bekvämt. Hon tog likaså av sig ryggsäcken och tryckte ned den jämte sig.

Blade sneglar på Cleo.
Han behöver ju inte berätta hela historien. "Tjaa, vi råkade ut för en,
hm, olycka och blev efterlysta",
säger han kort och drar upp affischen som han hade stoppat ned i fickan tidigare.
"Och du då? Varför är du här ute helt ensam?" frågar han sedan och tittar på Max med lutat huvud.

Cleo lutar sig mot Blade och lyssnar på när de pratar. Hon orkar inte säga något just nu.

Max rynkade något på näsan, det var inte mycket till berättelse men vad hade hon väntat sig?
”Jag inväntade mina vänner”, sade hon enkelt. ”Om det händer mig något kommer dem att hämnas mig, bara så ni vet.”
Det sista sade hon med ett leende.

Cleo tog till talan.
"Dem kan ju alltid försöka!"
Rösten var sur. Hon lutade sitt huvud mot Blades axel.
Hon var trött, ögonen verkade dra sig stängda. Hon var nu till synes sovande men för att vara helt ärligt visste hon inte själv om hon var vaken eller inte.

Blade sträcker ursäktande fram händerna. "Ehum, hon menade
inte det, hon är bara trött",
skyndar han sig att säga och
ler svagt mot Max.
"Vi är väldigt tacksamma,
eller hur Cleo", säger han sedan
och stöter menande till Cleo med
armbågen. De behöver ju inte
bli fiender till den första personen att hjälpa dem.

Ännu en gång ignorerade Max flickan. Varför skulle hon bemöda sig att lägga energi på en person som henne?
Hennes blick vandrade mellan flickan och pojken. Flickans sätt att luta sig emot honom och hans sätt, hans röda ansikte tidigare. Visst, hon var tvungen att erkänna att pojken såg bra ut, de blåa ögonen, det svarta spretiga håret och med de svarta märkena under hans öga och som såg ut att vandra nedför hans hals. Dock var han inte hennes typ, hon föredrog män framför pojkar.
Flickan kunde vara söt ifall det inte varit för hennes beteende. Det var lustigt hur personligheter på något sätt färgade de yttre.
Max vände sig åter igen emot pojken.
”Blade, jag är ingen liten flicka vars känslor du behöver skydda.”
Max lutade sig lite lätt ifrån de båda. Deras lukter trängde emot henne, beblandade sig med hennes egna. Hon skulle behöva ett bad fast då hon väl var tillbaka skulle det inte spela någon roll. Alla andras lukter skulle ta över och kväva henne i dess stank. Max slog ifrån sig tanken.
”Så varför för man med sig en blomma ut i öknen?” frågade Max med uppriktig nyfikenhet.

Cleopatra lyssnade på samtalet utan att säga något.
Det verkade onödigt för tillfället och hon orkade uppriktigt inte göra det heller.
Flickan kanske hade räddat dem, men var det en fälla, eller gjorde hon det här för sin egen vinning?
Hon gäspade och släppte lite på krafterna. Hon skulle kunna somna, men hon ville veta vad som pågicks.