Kriget om Akilia

Hon ser hur Erak faller mot vattnet, "Mikel...." hennes ögon tåras av rädsla, sorg, lycka och saknaden hon känt så länge nu. Det är som att hon kan andas igen. Nu när han är här, nu när han står framför henne. Hon ser på honom med ögon som tindrar, vinden har börjat blåsa igen och hennes hår börjar torka.
- Är du okej? Mumlar Mikel mot dig, hons er honom i ögonen. De går från att vara kolsvarta till sin vanliga färg, "det är så vackert när dina ögon skiftar..." Hon nickar mot honom som svar medan hon kramar sina armar om sitt bröst för att man inte ska kunna se hennes kropp. Klänningen som är dyngsur är nästan helt genomskinlig. Hon rodnar generat.

- Mikel, släpp Erak, han kan inte göra mig något när du är med mig... Snälla...? Frågar hon och lägger sin hand på hans arm. Hon ser på honom med sina mjuka ögon och ett litet, osäkert leende sprider sig över hennes fylliga läppar.

Han släppte lätt som om det inte vägde något och tog av sig kappan och lade den om hennes axlar.
- Du borde bära lite, mörkare eller grova kläder. Tunt, vitt tyg är alldeles för.. Tunt. Muttrade han och tittade generat ner även fast han inte rodnade. Men han kände sig varm, sur och lite varm igen.
- Jag hoppas han blir sjuk. Fnös han och sneglade sen över på henne.
Varför tyckte Mikel om henne? Han borde inte tycka om någon. Svartsjuka var en farlig känsla för någon som gav ifrån sig dödliga kyssar.

- Kom, vi går. Dina skor är där borta någonstans. Den där jäveln kan ligga där. Sa han och rösten blev långsamt kylig.
Sen tog han hennes hand och drog med henne därifrån och in i skogen för att komma därifrån.

Mikel drar med henne upp ur vattnet och vidare in i skogen, hon slänger en blick bakåt mot Erak som halvt ligger i vattnet och halvt sitter upp med sin blick mot hennes och Mikel. Sedan kan hon inte se honom eller sjön längre. "Det känns så bra att känna hur då håller i min arm Mikel... Det känns rätt... Men Selene sluta, han tittade inte ens på dig när ni stog i vattnet och din klänning var alldeles genomskinlig. Men tyst! Han kanske... Bara kanske... Eller..?" Tänker hon och ett förvirrat uttryck sveper över hennes ansikte.

Hon ser på Mikel som är ett steg framför henne, hon öppnar sin mun för att säga något men stänger den snabbt igen, sedan öppnar hon den ännu en gång men hon vet inte vad hon ska säga.
- Mikel, vart har du varit..? Frågar hon med låg och mjuk röst, den har en underton av oro men hon hoppas på att han inte ska märka hur mycket han betyder för henne, efter så kort tid. Hons er på honom med sina tindrande mjuka ögon och hennes gröna hår som äntligen slutat droppa tack vare vinden.

Mikel tittade ner i marken när han följde henne och plockade upp hennes skor på vägen. När han hörde hennes fråga stannade han upp och vände sig mot henne med en suck och såg på henne.


- Jag behövde vara ensam ett tag, eller... Tänk dig, att du kan klara dig utan att äta. Men du kommer alltid att vara vrålhungrig om du inte får din mat. Du går runt och är så hungrig i månader, kanske flera år. Du känner att du kan tygla den här hungern, du tänker inte så mycket på det längre. Det är en del av dig nu. Men du är ganska grinig, för du får inte den näring som är ämnad för DIG. Sen, en underbar dag, så får du mat. Vi säger att du äter den. Du har en fantastisk känsla i dig som gör att du känner dig varm och sömnig och glad. Du känner dig mätt. Sen, så vet du. Att du får inte göra så igen. Du kommer inte få ha kvar den här mätta känslan och fortsätta äta. Men eftersom du har ätit nu så måste du gå igenom den smärtsamma perioden då du måste vänja kroppen vid att vara utan mat igen. Det var därför jag behövde vara för mig själv ett tag. Så, jag inte skulle snappa till mig en till matbit, ungefär. Sa han och suckade.

Selene ser chockat på Mikel, hennes ögon stora och runda men de har en underliggande ton av oro och något som liknar sorg. Hon lägger sin hand på Mikels överarm och ser på honom med sitt huvud vikt lite lätt åt sidan så att hennes hår faller ner på sidan och böljer vackert i vindens andetag.
- Mikel... Du är, fantastisk... Mumlar hon försiktigt,
- Jag visste inte, att det var så svårt för dig. Men jag önskar att någon hade berättat för mig att du var okej, att du inte var skadad eller att du hade gett dig av härifrån... Viskar hon sedan mjukt, men hon ger honom ett litet leende. En kvist går av alldeles bredvid dem. Selene vrider sitt huvud och hennes hjärta börjar slå. "Vem... Vad... var det?" tänker hon nervöst och försöker gömma sig bakom Mikel.

- Bäst för honom att han inte följer efter oss för jag kanske inte är lika skonsam mot honom då. Mumlade han och kände sig generad av hennes komplimanger.
Så det var bättre att stöta bort den känslan med en dos av ilska.
Han vände sig mot henne och gav henne ett halvhjärtat försök till ett svagt leende. Men han kände sig så eländig att det inte var någon ide.
- Strunta i det, jag skyddar dig, jag är ju din barnvakt. Sa han hälften skämtsamt, hälften inte.
Sen tog han tag i hennes handled fortsatte gå.

När de kom till kanten av skogen så satte han sig ner på knä framför henne och satte mjukt på henne skorna igen. Sen reste han sig upp och suckade. Han försökte se henne i ögonen
- Jag gillar dig, lite. Muttrade han lågt och vände snabbt bort blicken efteråt in i skogen för att ha något annat att kolla på. Hans kinder blev smått rosa även fast man inte kunde se det så bra.

När han säger att han är hennes barnvakt vet hon inte om han skämtar eller inte, det är svårt för henne att avgöra. Nästan som om han skämtar och är allvarlig på samma gång.

De kommer fram till skogens kant. Hon stoppar försiktigt in sina fötter i skorna han sätter på henne medan han sitter på knä framför henne. När han reste sig upp kändes det som om han försökte att se henne i ögonen, men som om han inte riktigt kunde. "Mikel, vad är det?" tänker hon men hon säger inget.
- Jag gillar dig, lite. Muttrar han mot henne och sedan vänder han sitt huvud mot skogen. Selene ler och hennes ögon glittrar nästan magiskt. Vinden slutar blåsa och tre fåglar flyger glatt kvittrande förbi ovanför hennes huvud. "Han gillar mig... Lite. Men han gillar mig." tänker hon och hennes leende blir ännu lite bredare medan hennes kinder får en härligt rodnande färg.

Hon sätter sin hand i hans och tar tre steg så att hon ser upp på honom, in i hans ögon, sökande efter hans blick. Hennes ögon glittrar och blänker medan hennes hjärta bultar hårt i hennes bröst.
- Mikel. Jag... Jag gillar dig med, men inte lite... Ganska, öm, ganska mycket. Det sista viskar hon och håller ner sin blick mot deras fötter på marken. "Jag vill inte skrämma honom, vi har inte känt varandra så länge och, jag är rädd att han kanske inte kan accepter att han är omtyckt... Jag vet trots allt inte mycket om hans bakgrund. Sen måste han iväg på sitt uppdrag och jag på mitt... Så, jag vet inte vad vi har för möjlighet till en framtid... Men Selene, lugna dig! Du går för fort fram, han har precis sagt att han gillar dig. LITE!" Tänker hon och skakar sitt huvud medan hons er ner på marken.

- Mikel. Jag... Jag gillar dig med, men inte lite... Ganska, öm, ganska mycket. Selene nästan viskade det sista.
Ett glädjerus for igenom hans kropp att han ryckte till och släppte hennes hand, rädd att han råkat ta energi av henne. När han upptäckte att han inte gjort det så tog han hennes hand igen och lyfte lite på hennes huvud. Han såg nästan sorgsen ut över att hon besvarade hans känslor.
- Det bådar inte gott. Allt jag kommer göra är att skada dig. Mumlade han och lutade sig lite närmre så de knappt var fem centimeter ifrån varandra. Han böjde huvudet och kom nära med sina läppar, försiktigt snuddade han hennes läppar med sina i en knapp halv sekund innan han drog sig undan igen.
- Förlåt. Sa han hest.
Även om han knappast rört vid henne på riktigt var han rädd att han skadat henne ändå. Det borde egentligen bara gjort henne trött. Men oron tog det bästa av hans omdöme.

Selene ser upp på Mikel när han lyfte på hennes huvud, hans ögon nästan sorgsna över att hon besvarar hans känslor.
- Det bådar inte gott. Allt jag kommer göra är att skada dig. Mumlande han, han lutade sig närmre och närmre henne, hon kan känna hans mjuka andedräkt mot hennes hud och läppar. Han är så nära att deras läppar nästan möts. Hennes andetag fastnar i hennes hals och i nästa sekund så har hans läppar hamnat på hennes, även om det bara var för en kort sekund så kunde hon känna kraften han besitter, hur hennes ben blir svaga från längtan efter honom men också hur hennes kropp blir trött. Efter bara den korta sekunden.

- Förlåt. Sa han till henne med hes röst när hans läppar lämnat henne. Hon ser upp på honom och hennes läppar är halvt delade från varandra, hennes hjärta dunkar hårt i hennes bröst och hennes andetag är framtvingade.
- Mikel... Säger hon och lägger sin fria hand ovanpå hans bröstkorg, där hans hjärta sitter,
- Mikel, säg inte förlåt... Snälla. Jag, jag vet inte vad jag ska säga mer än... Kyss mig igen... Säger hon och ser upp på honom, djupt in i hans mörka ögon med sina gula ögon.

Han blev förvånad över vad hon ville, även fast han självklart också skulle vilja kyssa henne. Med det gick inte. Han såg henne i ögonen och log försiktigt.
- Det vet du att jag inte kan, jag kommer aldrig kunna kyssa eller röra vid dig. Inte på riktigt. Snälla, be mig inte om något sådant igen. Mumlade han längtansfullt.
- Vi måste tillbaka till Aragon och berätta vad som hänt. Så att någon kan hjälpa din förra livvakt, han kanske fortfarande ligger där borta, vem vet? Sa han för att kunna byta samtalsämne.

Lite senare tog han med henne till slottet, vakterna verkade spända av någon anledning och gav honom elaka blickar, men de kom in ganska lätt.
' Inte konstigt att det finns fiender här och var. Man kommer ju in så fort man är med rätt person. ' Tänkte han.