Den tredje världen

Atala viftar undan Esthers ord, "Inget att tala om, bara en upplysning." sa hon och mötte sedan flickans blick, "Vad jag gör här angår dig inte, inte på vilka grunder mer än att jag flyr från maktens män." säger hon kort och börjar sedan samla ved till en brasa, hon suger fundersamt på klubban under tiden, den var snart slut liksom dagen.
Hon lägger veden i en hög och börjar göra plats för en brasa, med ögonen på de andra för att vara på sin vakt. "Någon som har något att tända med?" frågar hon dem, hon kunde göra med pinnar mot varandra men det tog lång tid även om hon hade blivit bra på det.

Esther drog fram tändsticksasken ur väskan. Hon kastade den till Atala. "Här"
Hon reste på sig och borstade av lite jord från kläderna. Sedan drog hon bort en hårslinga från mungipan. Hon betraktade dem, som alla andra gjorde och snörpte på munnen. Ingen av dem verkade särskilt pratglada eller ens glada, för den delen. Esther ville nästan le, men höll tillbaka för att istället korsa armarna över bröstet.

Atala tar emot tändstickorna "Tackar." säger hon och drar en av dem längst tänd stålet på asken. Snart flammade det upp en varm brasa som gav ifrån sig ett vänligt orange sken i mörkret som nu fallit. Atala sitter framför den med benen i kors, hon funderar på dem andra vem var de? Men hur det än var så skulle nog inte soldaterna ta sig hit, de var långt inne i skogen och på natten var inte många ute.
Hon ser upp och kastar tillbaka tändstickorna till Esther och ser sig tyst om på de andra, vad många de blev helt plötsligt.

Esther fångar asken och låter den slinka ner i väskan igen. Hon tar en plats på andra sidan elden, vakade över de andra.
"Okej", sade hon. "Ni vet vem jag är. Vem är ni?" Och hon lutade sig tillbaka en aning, tittade upp på dem, försökte tyda deras ansiktsuttryck. Leendet hon försökt dölja tidigare kittlade hennes ena mungipa vid det här laget.

Zet svarade henne inte förrän han kommit fram till henne ordentligt, av olika orsaker. En av de var att om han ändå kom fram dit så skulle han nog klara det till huset också, och väl där skulle det förhoppningsvis finnas möbler som han kunde stödja sig på.
"Ja, vid den här tiden tror jag att det funkar. Röken kommer inte att vara så synlig, och doften kan beblandas med den starka trädoften, tror jag" svarade han och styrde sina klumpiga steg mot huset. Det störde honom att han inte kunde gå snabbare, och att han inte visste vad som var själva felet med det. Följande dag skulle han försöka att leta upp en stödjekrycka bland träden om det var så att han fortfarande hade svårigheter med benet då.
Zet saktade inte ner på stegen innan han nådde fram till dörren på huset, som var något ruttnad och handtaget var bortdraget. Det enda som fanns kvar var ett hål. Zet stoppade in handen i hålet, och svängde upp dörren felfritt, innan han gick in i huset. Direkt omfamnades han av en omtumlande doft inifrån som gjorde honom yr. Det var inte gift. Doften påminde honom bara om hans gamla hem. Han försökte att stå emot yrseln och var tvungen att luta sig mot väggen, andas in ett djupt andetag, och sedan fortsätta in längre i huset på jakt efter den ideala matlagningsplatsen.

Darren gånade bandaget Lotus kastade åt honom och nickade till tack. De andra började tända en eld, så Darren satte sig nära den och lindade vant om handen, innan han räckte över det han inte behövt tillbaka åt Lotus.
"Tack", sade han med ett litet leende. Atala fick fart på elden och Darren undrade för en sekund om det hade varit en klok idé. Röken skulle kunna leda soldaterna till dem, men å andra sidan var de djupt inne i skogen.
Darren hade ingen lust att berätta mer om sig själv åt de andra än, speciellt om de skulle skiljas åt följande morgon. Han presenterade sig dock åter och lade sig mer bekvämt på marken, så att han lutade mot ena armbågen.
"Hur länge har ni varit på rymmen?" frågade han då de alla hade lagt sig tillrätta. Det var en fråga han inte trodde någon skulle ha problem på att svara, och han ville veta något om sina kumpaner innan han vågade sova nära dem.

Shea flinar och sätter sig vid de andra.
"Hm...Vem är jag? Jaa du. Kalla mig Shea. Jag har hittat på det själv."
Shea tystnar. Ensamheten och undran från förr smyger sig på. Vad heter hon egentligen? Shea vet inte. Hur skulle hon kunna veta det? Hon må se äldre ut men egentligen är hon ju bara....hm...9 år. Ja, de andra åren kan man inte räkna med för de kommer hon ju inte ihåg. Hon kommer bara ihåg synen av hennes familj när de dog. Shea ryser lite. Hon trycker undan tankarna, suddar ut det bekymrade ansiktsuttrycket. Darrens fråga hjälper inte direkt, Shea ser åter bister ut.
"Jag vet väl inte!" Muttrar Shea och ser ner i sitt knä. Varför ställer alla så dumma frågor hela tiden!?!?

Esther tittade på Darren. Hon log åt hans fråga. "Tja, om jag inte är helt fel ute så kanske fyra, fem år", svarade hon så fort Shea tystnat. Men hon ryckte också på axlarna och började sysselsätta sig med att snöra skorna istället. När de till slut satt som gjutet på fötterna tittade hon, mötte deras blick en efter en. Blicken fastnade hos Atala när en tanke växte fram hos henne, eller kanske var det mer en kunskap? Atala hade hjälpt henne hitta kläder och hon visste att hon nu stod i skuld till henne. Tanken skrämde henne, visste att hon inte skulle kunna betala tillbaka. Hon tryckte undan rösten som skrattade åt henne i huvudet och flyttade blicken till Darren istället. "Jag vill gärna fråga dig samma sak"

Ronnie stannade och väntade tills Zet försvunnit in genom dörren innan hon vände och gick tillbaka emot skogsranden. Även om hon hoppades på mat på den övervuxna åkern var det inget hon var säker på och hon ville inte dröja längre än hon var tvungen då hungern åter igen rev i henne.

Det tog hennes en bra stund innan hon återvände. Förutom rötterna som hon redan växte hade hon endast plockat blad, några örter och hade även haft turen att finna några smultron. Månen stod fortfarande högt på himmelen och lös upp natten vilket både skrämde och gjorde det hela lättare för henne. Väl tillbaka tog hon sig uppför trappan och in genom den halvruttna dörren.
”Zet?” sade hon frågande och hoppades att det inte varit någon inne i huset även om hon tvivlat på det.

Atala såg på dem, hon kastade in en pinne i elden och bet sig i läppen. "På rymmen....." sa hon fundersamt när tanken faktiskt inte hade slagit henne. Ett par år på barnhem mindes hon, men hon platsade inte dög inte för att avla fram nytt liv då hon blev mogen för det. Hon hade gjort massa undersökningar, inte de trevligaste. När hon hörde pratet om sterilisering hade hon fått nog och rymt i en banankartong hennes smartaste drag faktiskt.
"Fem år tror jag, inte för att det är lätt att hålla reda på åren." mumlade hon och stirrade in i elden. Vilket konstigt gäng de samlats, sådär utan vidare.