De 10 sista

Julian gjorde i ordning en mycket ynklig frukost åt sig själv, bestående av två smuliga kex och lite av vattnet som fanns kvar. Han behövde verkligen mera mat, men han visste inte vart han skulle få tag på det.
Efter frukosten satte han sig på sin säng för att kolla hur såret på hans högra ben läkte. Han hade bara hunnit lägga ett snabbt förband dagen innan - han hade varit för utmattad för att orka med något annat.
Julian virade försiktigt upp bandaget och försökte att inte flämta till av smärta. Såret på hans ben var inte särskilt djupt, men det gjorde hemskt ont.

Nikita:

"Hallå?" Sa jag på väntan efter ett svar.
Det fanns en trappa som var så ostadig att trappstegen gick sönder så fort man nuddade dom. Jag gick med försiktiga steg upp för trappan.
"Hallå?" Sa jag igen och hoppades igen på ett svar.

Lucia :

Jag hör något från andra sidan huset och stannar. En röst. Sedan börjar jag springa. Det är ungefär hundra meter kvar till huset... Jag gissar att jag inbillar mig rösten men jag hoppas att någon mer levande finns här

Elize
Jag log tacksamt när jag landade på marken.
Mina barfota fötter badade i en lerpöl, vilket betydde att det fanns vatten i närheten.
Jag blev besviken när jag inte hörde något brusande. Då fanns det nog bara stilla vatten som var drickbart.
Men det fick vara hur tyst det ville, jag skulle hitta rinnande vatten.
Jag började gå genom leran.

Taylor:
Jag vaknar med en bultande smärta i tinningen. Först tror jag att jag har ramlat av hästen. Men sen väller minnena från bombningen an gården över mig. Mamma som gör allt för att rädda djuren. Pappa som tar med sig mina syskon bort. Mormor som faller ihop på marken.

Lucia :
Jag fortsätter springa trots att jag inte längre hör rösten.
Jag tänker på min grotta i bergen. Där jag suttit ihopkrupen och önskat att jag kunde gråta för att släppa ut sorgen. Jsg ramlar igen på min skadade arm och skriker till.

Cat:

Jag öppnar den slitna dörren och tar fram min kökskniv. Jag smyger sakta och kollar igenom rummen. Jag börjar sakta slappna av och har precis bestämt mig att ingen är där då jag öppnar en dörr och ser någon där. (Julian då då :'P)
Jag skriker ett öronbedövande skrik och springer så fort mina sår låter mig. När mina muskler skriker efter luft så låser jag in mig på ett rum och andas tungt. Har någon faktiskt överlevt?

Nikita:

Jag fick inget svar och tog mig ut ur huset. Jag går igenom en stad. Var var jag? Antagligen så är jag ensam kvar. Det var ensamt och tråkigt. Varför fanns det ingen människa kvar? Jag suckade djupt och satte mig ner på gatan.

Lucia :

Jag springer fortare mot huset när jag hör ett skrik. Någon lever faktiskt...

Elize

Jag fick luta mig mot träd hela tiden för att inte ramla.
Det kändes som att jag aldrig skulle hitta vatten, jag tröstade ihjäl och det kändes som att jag simmade genom sirap.