Ghost Hour [Rollspel]

( then let's move up a couple of stairs then Fellrendión vill du skriva ett inlägg först att du hittar Owen & Evelina? så skriver jag pangpanget sen :'D )

(Funkar bra )

(Ja, det kan jag.
Jag fick precis en idé om att Joseph egentligen är ute efter Erin men av misstag skjuter Owen som kommit i vägen

Förresten, om ni undrar varför inlägget var kort så kom jag inte på något annat.)

___



Erin gick långsamt framåt. Mitt i en korridor möttes hon av två personer. Den ena var en ung kvinna. Den andra var... Joseph.
Han måste ha följt efter henne, tänkte hon. Utan att visa att hon var rädd försökte hon backa och vända tillbaka från där hon kom.

"Så du lyckades ta dig ut...", sa Erin lugnt. Fast egentligen var hon inte så speciellt lugn.

( MAAAH that was my idea from the beginning!!! O.o damnit ;'D )

Joseph dök upp bakom kröken vid en av korridorerna på de högre våningarna, under hela hans tid hade han funderat på vad han skulle ta sig till. Han kunde väl inte döda en människa direkt, eller kunde han? Ett flin spred sig över ansiktet på honom, åtminstone kunde han skrämma Erin efter hennes misstag att låsa in honom i köket.
Han stannar då han får syn på två nya karaktärer i mörkret som han inte sett förut, en ung kvinna tillsammans med en äldre man. Bakom dem står ingen annan än personen som han planerat sin hämnd för.
Han lade huvudet på sned och närmade sig långsamt gruppen människor, han kunde känna Erins rädsla i korridoren, den fyllde hela området som en kvav dimma.
"Det var ett ganska stort misstag du gjorde där, sweetheart", sa han lätt med sin djupa brittiska accent och granskade henne med lugn blick. "Det är inte många människor som skulle våga sig på mig."
Han stannade fyra meter ifrån henne utan att väja undan blicken, det var väl nu det gällde, det var nu som han skulle bli stämplad som Ghost Hours egna villain.
"Hur som helst, jag tål inte personer som tror de är något mer än mig. Därbland dig och för det måste du straffas, inget personligt dock."
Kvickt hade han dragit fram pistolen från baksidan av sina byxor, laddat den och riktat den mot henne medan han slog ut med andra armen i en överlägsen gest och log ett av sina högfärdiga leenden.
"Sweet dreams, sweetheart."
Sedan tryckte han på avtryckaren och njöt över hur det hårda skottet ekade genom väggarna.

Erin såg hur Joseph tog upp en pistol ur fickan. Hennes ögon spärrades upp. ( )

Hon fick tänka snabbt och fort som vinden tog hon tag i närmaste föremål att skydda sig med och drog det framför sig. Som då råkade vara en man som stått och tjuvlyssnat i korsningen. Pistolkulan träffade honom i magen och han föll död ner.

Erin ryckte skrämt till. Men kämpade för att inte göra ifrån sig ett ljud. Hon släppte den döda kroppen och lät den falla mot golvet.

Hon sprang sedan i svängen för att ta sig därifrån. "Jävla mördare", tänkte hon. Hon gjorde bara vad man skulle gjort om man kände sig hotad och för det skulle hon bli mördad. Men nu slog farhågorna in... nu ville han döda henne på riktigt!

Evelina ser sakta på och skriker sedan till när psykopaten tar Owen och skyddar sig med honom. Han ramlar ner på golvet, död och hon flyr.
Evelina skyndar sig fram till Owen och faller ner på knä. Hon vänder bort blicken när hon ser hur hans ansikte blivit efter att kulan träffade hans ansikte. Hon ställer sig upp och undviker att titta på Owens kropp. Hon är i chock. En djup och stark chock.
'Om du någonsin träffar på en mördare som just skjutit någon, se till att göra dig till hans vän, Afrodite. Annars är du så gott som död.' Hennes brors ord ekar tillsammans med hans skratt. De hade diskuterat Ghost Hour under den tiden. Han hade sagt det som på skämt men nu tar hon hans ord på allvar. Hon ser på mördaren framför henne och hur ett leende sprider sig på hennes läppar, hon tvingar inte ens fram det. Det är som om hon redan från början velat göra det här.
"Om du inte har något emot det hjälper jag dig mer än gärna att döda henne, ifall du nu inte hade tänkt döda mig också", svarar hon och känner hur chocken går över. Owen var inte precis hennes vän men psykopater är någon hon aldrig tålt. Och att använda någon annan människa för att rädda sitt eget skinn är psykopatiskt, mer psykopatiskt än att den brittiska mannen avfyrade vapnet. Och lågt. Så jävla lågt.
Evelina fortsätter le, kan inte låta bli. Det är sådan här fara hon har väntat på i hela sitt liv. En sådan som får henne att känna sig vid liv. För sådana här faror utlovar strid. Och hon älskar strid.

(Haha, sorry guys xD )

Erin hittade på något sätt tillbaka till badrummet och stängde dörren. Sedan låste hon dörren från insidan.

Hon andades med tunga andetag. Någon hade precis försökt döda henne och för att rädda sig själv, blev hon orsaken till någons död.

"Jag hoppas att skåpet ger mig nya råd", tänkte hon.
"Hjälp, jag håller på bli sjuk, skåp som ger råd"!

Hon låste upp skåpet. Maten var borta... istället kunde hon se ett avhugget huvud. Personens huvud, som hon nyss dödat!

Det droppade blod från huvudet och där halsen skulle varit låg en köttyxa. På insidan av skåpdörren hängde en ny lapp:

"Använd denna... om det skulle bli nödvändigt".

Hon höll nästan på skrika. Men gjorde det inte.
Pistolmannen och hans vän, om inte en fånge, kunde kanske höra.
Hon skulle aldrig kunna döda någon igen. Kanske behövde hon kniven för att ta sitt eget liv?
Det kanske skulle bli nödvändigt!

Nej, hennes styvpappa skulle säkert bli belåten där han satt och drack framför teven. Var hon skulle ta vägen om hon någonsin kom ifrån huset visste hon inte. Antagligen göra detsamma som vanligt.
Försöka överleva och vara på flykt från den man som letar efter henne. Först hade han mördat hennes mamma och sedan var han ute efter henne.

Livet var hårt, kort sagt.

( OMG min char är såå bäst ;' Love It )

Joseph ser efter Erin men gör ingenting för att stoppa henne, det hjälper inte. Det var inte han som hade dödat mannen, det var Erin, det var Erin som drog honom i vägen för kulan och inte Joseph. För en gångs skull kände han inte det minsta skuldkänslor, det var precis som om hans mänskliga personlighet hade försvunnit. Allting han ville göra var att få de andra att frukta honom och inte våga göra något åt honom.
Han ser till att avsäkra vapnet innan han lägger det tillbaka på samma plats som tidigare och täcker in skjortan med den. Sedan höjer han blicken mot kvinnan som är i korridoren.
"Åh, jag tänker inte döda henne", säger han lugnt med en mystisk blick som snabbt förvandlas till ett charmigt snett leende. "Jag har andra planer för Erin."
Han tar ett steg närmare henne att han kan känna hennes puls slå emot hans ansikte, han hade förändrats betydligt på de få timmarna, om det ens var timmar, som han befunnit sig i huset.
"Och nej", fortsatte han lugnt. "Dig tänker jag heller inte döda på en bra tid."
Med det backade han undan och gav liket en snabb blick, slöseri med bra manskap egentligen.
"Nu så, kanske jag borde hitta utgången från det här huset. Lukten tar kål på mig", mumlade han och gick över liket på väg mot trappan.

"Tolv år sedan", börjar Evelina och känner hur sin puls ökar både när han närmar sig och backar av spänning. "Tio år sedan så försökte en pojke hitta ut ur huset, hittade dörren och gick ut... Och, boom, minor. Överallt. Huset är säkrare än utanför, tänkte att du kanske ville veta?" säger hon utan att ha medkänsla för ungen som dog då. "Det gjorde mig livrädd när jag såg det, jag var liten då och hörde hela jävla smällen ända hem till mig", säger hon och ler lite smått när hon minns det. Det är ett förfärligt minne, men en av många som hon delar med Sam. "Ungen trodde att han skulle kunna springa hem till sin mamma. Faktum med att det var hans sista ord... 'Mamma", fortsätter hon och som på given signal hör hon ett skrik eka genom husets väggar.
"HJÄLP MIG MAMMA! MAMMA!" ekar om och om igen. Men, hon vet inte om det bara är hon eller om även mannen framför henne kan höra det. Vilket det än är så får det hennes leende att dö ut. Nu är det inte lika roligt längre, även om hon känner sig någorlunda levande.
Undrar om det går att hitta kamerorna? Och sedan... skjuta dem? Utan kameror så är det inte mycket till att filma in. Men... Det klart, mikrofonerna finns fortfarande.
Fast, att folk skulle sluta se henne skulle hjälpa henne avsevärt mycket.

"Bakgården", sa han allvarligt. "Bakgården har hittills alltid varit säker, bara för att häckarna är både för höga och fulla med ström för att någon skulle kunna överleva."
"Och den ungen var självmordsbelägen, jag läste det senare att han hade försökt ta självmord flera gånger", fortsatte Joseph innan han kikade fram bakom hörnet som ledde till trappan.
"Vet du hur många andra vi är här förutom döingen?"frågade han och gjorde en gest mot den orörliga mannen.