PRS Jessica Tonks|AlexZz

(Oh my god, vad var det för plan? We had a plan right? Det var att någon från hennes by skulle poppa upp, right? Jag minns inte. Faahk. D': )

Saergoth slog sig ned på en av de andra stolarna. Rummen är inte magert möblerade, det ser ändå ut som att han är redo för sammankomst när som helst. Trots de mörka korridorerna och avsaknaden av solljus i de flesta delar av byggnaden. Om man står på den högsta punkten kan man dessutom se byn och ett udda ställe längre bort i skogen där det är förstört och sönderbränt. Det är som ett svart hål mitt i skogen och Saergoth är där ibland... det är väl där han startar ifrån egentligen. Det är en korrumperad plats.
"Det är bara att äta." Konstaterar Saergoth med ett leende. Tjänare att positionerat sig runt bordet. Redo att assistera, lägga upp mat, och så vidare.

(Jag skrev precis om den till dig i meddelande innan jag kollade vad du svarat här O.O Så du kan läsa där xD)

Samantha såg runt på tjänarna, hon förstod inte riktigt varför de stod där, skulle de inte äta? Men hon sa inget mer utan bara sträckte sig för att lägga upp lite mat åt sig. Men hon hann knappt göra något fören en tjänare kom fram och la upp åt henne. "Något annat miss?" undrade han och hon mumlade det hon ville ha och han la upp. Sedan började hon äta. Det kändes väldigt konstigt, varför la de upp åt henne? Hon klarade väl det själv?
Hon var tyst sedan medans hon åt och bara koncentrerade sig på maten, den var riktigt god och mycket finare än någon av maten i byn. Då hon var mätt lutade hon sig lätt tillbaka och studerade Saergoth.

Dagarna passerade och Saergoth tillbringade... mycket tid med Samantha, mer än vad han ville erkänna för sig själv än någon annan. Men nu hade han lämnat henne ifred och tillbringade tid ute i den bristfälliga trädgården. Katten hade börjat dyka upp igen, vilket var roande. Så Saergoth lekte med katten.

Den var grå men brunspräcklig och hade udda gröngula ögon. Men de passade katten. Vanligtvis njöt Saergoth av kattens sällskap, men idag var han distraherad. Samt att katten hade gjort det till dagens uppdrag att förstöra varenda lös del på hans kläder. Fast han lät den villigt hållas samtidigt som han strök den bångstyriga saken över huvudet om och om igen.

Samantha började tänka mindre och mindre på sin familj och by, hon saknade inte dem lika mycket. Hon trivdes där med Saergoth, hon spenderade mycket tid med honom, och hon gillade honom mer och mer. Hon ville inte lämna honom nu.

Nu stod hon ute i trädgården hon med, men i en helt annan del. Hon hade en halvfärdig tavla som föreställde några blommor på ett staffli och stod och målade. Hon fann mycket nöje i att måla och gjorde det ofta. Hon var mitt uppe i att försöka få bladen på blommorna att bli perfekta då hon hörde något. Steg, men det lät inte som Saergoth, det var tunga steg, och snabba.
Hon vände sig snabbt om och ut ur skogsbrynet kom en man som var några år äldre än henne. Hon kände genast igen honom, Brock. Hon hade känt honom sedan hon var liten och lekt med honom. Men ju äldre de blivit hade hon börjat hålla sig undan från honom, han hade blivit obehaglig, frågade jämt vilka hon var med och brukade säga hur mycket han tyckte om henne.
Och nu stod han där, muskulös och lång som han var och han kom emot henne. "Samantha!" sa han lättat och kom fram till henne. "Jag har kommit för att rädda dig!". Det han inte sa dock var att han hade fått tillstånd att gifta sig med henne, han älskade henne, trodde han, men för att han tyckte att hon var så vacker.
Samantha stirrade på honom och tog ett steg bakåt. "Brock...Jag är glad att du är här men....Jag vill inte hem, jag är inte i fara!" försökte hon förklara och Brocks panna rynkades och ögonen blev mörka. "Du måste ha slagit i huvudet Samantha, du ska med mig, nu". Han var snabbt framme vid henne igen och tog hårt tag om hennes handled och började dra med sig henne. Han var stark så hon inte kunde komma loss.
"Släpp mig! Brock släpp mig!" sa hon högt och gällt då hon var rädd, han höll så hårt. Han stannade upp men släppte henne inte utan bara böjde sig framför henne, hans ögon var än mörka och de var fyllda med begär. Hon insåg då vad han försökte göra, han försökte kyssa henne.
Samantha vred bort huvudet och var mer panikslagen. "Saergoth!" ropade hon utan att tänka på det, han var den enda som kunde hjälpa henne.

Saergoth hörde rösten redan första gången hon skrek. Han blev dock tvungen att faktiskt reagera också, vilket var en annan femma eftersom han inte vet vad som händer. Hur som haver dyker Saergoth upp och tar tag i den hand som håller fast i Samantha.
"Damen sa åt dig att släppa henne." Konstaterar han med hotfullt tonfall. Man skulle kunna säga att rösten i sig dryper av hat och förakt och hans ansikte är fördunklat i skuggor. Han trycker åt såpass hårt att den dödlige idioten borde tvingas till att släppa taget. Saergoth gör ett försök till att tackla bort den storvuxne mannen med lätthet. Tyvärr tycks mannen vara van vid att slåss. Det är minst sagt irriterande att Saergoth möjligen måste sätta i mer kraft än han borde. Den andre mannen är dessutom beväpnad.

Brock skrockade bara mörkt och tog tag i hennes ansikte med den andra handen. "Det här har jag väntat på" sa han och skulle just kyssa henne då Sarergoth kom. Han tvingades släppa henne och vände sig mot Saergoth.
Samanhta tog snabbt några steg bakåt och Brock såg mörkt på Saergoth. "Men damen har inget att säga i denna fråga, jag ska ta med henne tillbaka till vår by och gifta mig med henne". Han drog en kniv han hade. "Kliv ur vägen eller så dödar jag dig" sa han enkelt och Samantha bleknade, gifta sig? Hade hennes föräldrar lovat bort henne till Brock? Hon tog fler steg bakåt och bara stirrade på dem. "Gå härifrån Brock!" sa hon tillslut med darrig röst. "Jag tänker inte gifta mig med dig och jag tänker inte följa med dig!".

"Du hörde henne, Brock, försvinn." Säger Saergoth och flinar snett. Han vet att han kommer vinna det här. Vem som än vågar sig på en demon av hans kaliber är en tvättäkta dåre. Fast med tanke på att han är beväpnad kanske han borde visa vad han har för vapen. Har han något? Ah, jo, det har han. Ett flertal faktiskt. Vilket borde han ta fram? Den främmande mannen gör ett utfall, klart han gör, Saergoth står ju faktiskt och filosoferar. Han skrattar lite när han tar ett steg åt sidan och denne... Brock missar honom totalt. Det var länge sedan någon faktiskt försökt attackera honom i sin mänskliga form. Tyvärr måste han bestämma sig för om han vill döda främlingen eller inte. Hur som haver så hoppar han vigt åt sidan och landar med händerna på marken.
"Manu Diaboli." Säger Saergoth leende och drar upp ett två och en halv meter högt svart svärd. Med båda händerna på handtaget svingar Saergoth det mot Brock, om han duckar eller ej ser han dock inte eftersom han är mer koncentrerad på de tjänare som kommit ut för att se.
"Se till att hålla er borta, det här vapnet är inget att leka med." Beordrar Saergoth och hoppar åt sidan för att få ett större mellanrum mellan honom och dåren.

Samantha såg förskräckt på då de stred. Hon visste att Brock kunde vara dåraktig, men så här dåraktig visste hon inte att han var. Hon ville bara att han skulle gå, lämna henne ifred. Hon återvände till byn då hon hade en förklaring. Och hon hade ingen nu, och hon ville inte lämna Saergoth....Hon hade inte insett det fören nu, men hon tyckte om Saergoth väldigt mycket, nu när hon stod och såg på dem slåss kände hon hur hennes hjärta slog snabbare i rädsla för att han skulle skadas.
Brock lyckades ducka undan det jättelika svärdet och såg tveksam ut, han visste att han inte kunde vinna det här, han hade ett svärd men denna man, eller vad han var måste vara den konstigaste han träffat.
Hans blick gled över till Samantha då hon sa att hon inte tänkte gifta sig med honom. Hans uppsyn blev ännu mörkare och för en stund fick han något galet och farligt i blicken. Snabbt som en vind var han framme vid henne igen och tog tag i henne. "Tänker du inte vara min så ska du inte vara någons" väste han och gjorde sedan något som nog ingen väntade, med en av sina långa knivar hög han Samantha, rakt i magen. Hon stirrade ner på sin mage och sedan upp på Saergoth och tog tag om kniven och drog ut den innan hon föll ihop på marken och en stor mörkröd fläck spred sig från såret.

(Hon är inte död så du vet xD)

Tjänare ryggade när Saergoth såg blodet. Eller snarare kände lukten av det för han var mer koncentrerad på Samanthas ansikte för tillfället.
"Laminas odium." Orden låter väsande när hans svärd förändras i händerna på honom. Det ser ut som färgen pulserar.
"Jag vinner!" Skrattar Brock samtidigt som Saergoths leende blir snett.
"Alla som dör här..." Börjar han roat, han får Brocks uppmärksamhet. "...blir mina för alltid." Fortsätter han och skrattar lite. "Så du har förlorat." Konstaterar Saergoth när han höjer svärdet över huvudet. "Farväl." Det blixtrar till om svärdet, hans ansikte är dolt i mörker och när han tittar upp på Brock lyser det rött från där hans ögon borde sitta innan han låter svärdet drabba marken. Klyftan som uppstår är inte djup, men endast tillfällig. En illusion om man så vill. Brock faller ned och lyckas backa från klyftan. Fast Saergoth tänker inte låta honom komma undan, han får kniven med Samanthas blod kastad till sig av en av tjänarna. Brock gör ett fruktlöst försök till att resa sig. Men kommer inte långt förrän Saergoth stuckit in kniven i hans mage. Brock hostar ut blod, Saergoth drar ut den och sticker den rakt in i huvudet på honom samtidigt som Brock lyckas sticka sin andra kniv in i Saergoths bröst. Lyckligtvis för Saergoth är det inte hjärtat. Dåre. Brock sjunker till marken och Saergoth låter sina vapen försvinna. Han själv rusar fram till Samantha.
"Samantha?" Mumlar han och höjer upp henne. Såret är djupt, men han borde kunna göra något åt det... han måste kunna.

Samantha förstod inte vad som hände, även fast hon själv dragit ut kniven och ramlat ihop hade hon inte förstått. Men då exploderade smärtan. Hon drog efter andan och kved sedan till. Allt gjorde så ont, så ont att allt blev suddigt och och hon hörde striden som om den var långt borta. Sakta förde hon handen över såret och såg mot det. Klänningen var förstörd, det var synd, hon hade gillat den riktigt mycket. Hon skakade sakta på huvudet, hur kunde hon tänka på klänning nu när Brock och Saergoth slogs och hon själv var huggen?
Då han kom fram till henne log hon svagt och tog bort handen från såret, handen var alldeles blodig. "Du vann" sa hon svagt och lutade huvudet mot honom.
"Jag kan inte fatta att Brock gjorde såhär...Vi var vänner sedan vi var små..." mumlade hon sorgset sedan. Han hade tänkt döda henne då han inte fick som han vill. "Jag vill aldrig återvända till mina föräldrar igen, de tänkte gifta bort mig med honom, jag vill stanna med dig för alltid" sa hon och såg nu i Saergoths ögon. Hon gillade honom så mycket, hon hade aldrig gillat någon så. "Men jag antar att för alltid är slut nu...." mumlade hon och slöt ögonen. Hon skulle dö...Såret var djupt och det gjorde så ont.