PRS(Aia)

Cara började skratta då hon såg hur den underliga mannen drog fram en nål och stack soldaten. Ett mycket högt, tydligt och något hånande skratt. Så kände hon flickans händer treva efter henne medan mannen med den svarta saken såg ytterst förvånad ut över vad som skedde.
”Stanna, annars skjuter jag”, skrek han då han verkade lugnat ned sig något.
Cara däremot följde med flickan trotts mannens hot och trotts sina egna tvivel. Hon ville fortfarande tillbaka till Richard. Det var hennes plikt att skydda honom och även om han skulle avrätta henne så hade hon faktiskt satt Kahlan i fara. Även ifall hon inte menat det. Hon hade försökt att föra dem samman, hon hade hållit sitt ord till Kahlan för vad kunde hon annars göra. Kahlan var som hennes syster.
Flickan var röd i ansiktet och drog med henne in i en gränd bakom dem och fortsatte sedan.

Hattmakaren följde efter flickan även om han helst dödat Stayne där på fläcken. Men det fick vänta senare, han ville försöka lista ut vad som hänt, så han kunde komma hem och ta en kopp lugnande te.
Tillslut stannade flickan, framför ett litet hus. Hon drog med dem in och uppför en trappa innan hon stannade igen. "Så" sa flickan. "Vi är nog säkra nu...".
Hattmakaren såg sig omkring, det var ett litet rum med en säng, garderob och ett skrivbord. På skrivbordet stod en märklig sak med glas i, fast glaset var mörkt.

Cara följer med flickan och mannen. Hon ler fortfarande åt händelsen.
"Du är mig allt en respektinjagande krigare", säger hon till mannen, hattmakaren med det orangea håret och leendet som pryder hennes läppar blir större. "Du gav verkligen mannen i stål en kamp. Har aldrig sett en sådan man som ska slå ned sin fiende utan handskar förut."
Cara ser framför sig Lord Rahls män i sina rustningar.
Sedan drar flickan in dem i ett litet hus. Cara rör sig runt i det lilla rummet. Ser något konstigt på bordet. Allt ser så konstigt ut tills hennes blick landar på en bok. På framsidan ser hon en mycket bekant figur och hon grabbar tag i den och ska läsa men flickan rycker den ifrån henne.
"Det är inte bra att veta vad som komma skall", sade hon men slog sedan snabbt ned blicken, "säger i alla fall min pappa."

"Tackar" sa Hattmakaren till kvinnan. "Men jag är ingen krigare, jag är den vita drottningens hattmakare". Han ville helst inte slåss även om man måste ibland. Efter att han sagt det gick han fram till saken på bordet och petade lite på den, inget hände.
Flickan drog snabbt undan honom."Inte röra" sa hon och satte sig ner i sin säng och blev sedan tyst. Hattmakaren såg på henne. "Nå...Ta allt från början" sa han och och tog av sig sin hatt och borstade av den.

Cara skrattar till åt hattmakarens ord. Hon hade varit sarkastisk men hennes tonfall verkade inte ha uppfattat det. Men hennes skratt dör ut då hattmarkaren ber flickan ta allt ifrån början.
”Min far”, säger flickan och vänder undan blicken. Cara slår sig ned på sängen, mjukare än någon hon någonsin haft. ”Min far läste alltid för mig då jag var yngre men sedan slutade han. Jag minns att hans ord var magiska men något hände och han slutade. Han fick mig att lova att aldrig läsa högt och jag förstod inte riktigt varför då men …”
Ett ljud utifrån fick Cara att ställa sig upp och gå till fönstret. En pojke står där utanför och kastar sten på flickans fönster. Då han ser Caras ansikte hoppar han till och försvinner.
”Vem var det?” frågar flickan Cara men Cara visste att hon redan visste.
”Fortsätt”, säger hon istället uppmanande.

Hattmakaren lyssnade och la huvudet lätt på sne. "Magiska ord? Var han en trollkarl?" undrade han och skulle säga något mer då det for något mot fönstret. Han såg ditåt som kvinnan gjort innan han vände sig mot flickan igen. "Fortsätt, din var alltså en trollkarl" sa han uppfordrande. Han lät som han brukade göra, lite småtokig och plötsligt skrattade han till. "En trollkarl som trollar med ord" mumlade han.

Cara rynkar lätt på näsan som om hon kunde känna en otrevlig lukt. En trollkarl med ord, hennes tankar försvinner till Richard och hon känner hur hennes band till honom börjar svagt, svagt dra i henne. Dragningen får henne att känna något slags hopp och hon var övertygad om att han letade efter henne.
”men jag gjorde det ändå och insåg att jag kunde läsa ut saker ur böcker. I början var det bara små saker som en borste eller en sten eller så, sedan ändrades det och jag råkade läsa ut en hemsk man ur en bok. Min far försökte att få tillbaka honom men mannen tog honom och nu…” Flickans röst dör ut och Cara tittar upp på henne. Hon ser ut att ha svårt att prata om det. Hennes ögon är vattniga och ser ut att svämma över vilken sekund som helst.
”…så jag läste fram er, för att hjälpa mig få min far tillbaka.”

Hattmakaren slutade skratta och lyssnade klart på flickan. Han verkade ha tagit in allt men han hade speciellt lagt märke till en sak. "Vänta...Sa du att du läste fram oss?" sa han långsamt och flickan nickade. Hattmakaren var tyst en stund. "Men hur...Jag tror ingen har skrivit om mig, kanske i orakelrullen bara...Men du kan omöjligt ha den". Han fattade och ville inte fatta att han kommit ur en bok.

Cara börjar att röra sig runt i rummet och ser mycket ogillande på flickan och hattmarkaren.
”Så vad får dig att tro att vi ens skulle hjälpa dig?” frågar hon hårt. Cara känner ett visst motstånd emot flickan vars tårar nu väller över.
”Inte i din värld men i vår”, säger flickan till hattmakaren och pekar på en av böckerna som ligger vid hennes bord.

Hattmakaren hörde inte den andra kvinnan utan bara gick fram till boken och tog upp den. Han såg på omslaget och öppnade den sakta. "Finns jag bara i en bok?" mumlade han för sig själv, tydligt förvirrad. Han vände sig mot fickan. "OCh hur hade du tänkt att vi ska hjälpa dig?" mumlade han tillsist.