A Dragon's Tale [SV]

Black forest The Daily Prophet viktor Eileen Prince Mily

Läs! ^^

Fanns det ett fel på titeln? O.o

det saknades en apostrof x'D

OMG VAd BRAA ♥

Haha ok XP

Förlåt att jag inte har kommenterat på några dagar fast det är så här:
Jag har typ 6 sidor med bevakningar så det är svårt att hinna med allt när man har läxor också. Men jag tycker fortfarande jättemycket om ditt skrivande och fanfiction!♥♥

Hmm, det här verkar vara en intressant ff.

Bevakar!!

Cha och tack för era underbara kommentarer!♥♥♥♥ Vi kom hem tidigare än planerat så hann skriva nästa kapitel nu i alla fall :' Slutet kanske är lite konstigt från Dracos sida och jag ber om ursäkt för det, hoppas det inte stör alldeles för mycket att jag inte fick honom att reagera som han säkert skulle ha gjort egentligen.. men enjoy!

Kapitel 7 - ”En äkta Malfoy”

Oh, my friend, you're holding out your hand
I take it like an oar from the depth
Hey, Lifesaver, I'm drowning in despair
But you're fighting for me right until the end.
You pull me back to land and save me once again.

”Följ efter mig nu barn...Nej, Ron du får vänta med att knyta skorna när vi är på plattformen...Ginny gör inte sådär med ugglan, han kan börja kräkas! Harry, tog du med dig boken som du hade på bordet? Bra...Cameron sakta ner lite där nu så vi alla hinner med...ååååh nu är det bråttom!”
Mrs Weaslet tågade fram mellan mugglarna med resten av oss på släptåg bakom henne för att komma fram till rätt plattform. Jag småsprang med min oberäkneliga vagn framför mig efter Charlie mig som till syntes tyckte att hela scenen var mycket roande. Själv kände jag mig illamående nervös över hur allting skulle gå till.

”Ginny, spring du först! Ron och Hermione skynda er nu!”mrs Weasley hade stannat mellan plattform tio och nio, men plattformen som vi skulle till syntes inte till någonstans. Jag kollade min biljett som jag höll i ett hårt grepp i handen än en gång, klart och tydligt stod det 9¾ på den, men vart var den plattformen? ”Skynda dig nu Ciara, tåget åker snart!”

Jag tittade upp för att precis hinna skymta min lillebror som sprang mot väggen som slukade honom hel. Häpet stirrade jag på den fläck som han försvunnit, hur kunde han gå genom väggen?

”Spring nu”, muttrade Charlie bakom mig och knuffade lätt till mig i ryggen med sin vagn. ”Spring mot väggen och stanna inte förrän du är igenom.”

Jag svalde hårt och vände vagnen mot stenväggen framför mig, om jag krockade med den kunde jag genast hälsa farväl till mina kvarlevande hjärnceller. Då jag började småspringa kunde jag inte längre hindra mina ben från att fortsätta fastän jag egentligen ville gira in och stanna. Väggen kom allt närmare och då jag var endast centimeter ifrån den knep jag ihop ögonen och förberedde mig för kraschen. Men den kom inte, mina ben fortsatte att springa fast jag borde ha träffat väggen för länge sedan.

Nätt och jämt hann jag stanna innan nästa vägg kom emot då jag öppnade ögonen och tvingade mina skakiga ben att sluta röra på sig. Hjärtat hamrade fortfarande hårt mot bröstkorgen då jag var kapabel att vända mig om och bemötas av den magiska scenen som tornade upp sig framför mig. Ett brett leende spred sig över mina läppar då jag såg det blodröda, ångade tåget som det stod Hogwartexpressen på. Då jag höjde blicken och fick syn på plattformens skylt gick ett sting genom hjärtat, för första gången på en mycket lång tid kände jag mig som hemma.

”Skynda dig nu Ciara!”ropade mrs Weasley stressat åt mig då hon dök upp genom portalen och vinkade åt mig. Genast vaknade jag till verkligheten igen och skyndade mig efter resten av gänget som skulle med. ”Såja upp med er på tåget nu och ta väl hand om er. Har du din uggla Ron? Inte? Vart är ha...ah där är han, sådär, seså upp på tåget med er nu!” Tåget visslade ljudligt till för första gången, vilket direkt var signalen åt alla på plattformen att knuffa upp sina barn på tåget.

Innan jag knappt hann reagera hade jag dragit med mig min koffert ner från vagnen och tagit den med mig in i Hogwartsexpressen. Jag gick tätt efter Hermione, Ron och Harry då jag var säker på att båda mina bröder hade kommit ombord att jag kunde slappna av en grad.

”Bäst vi hittar en kupé”, mumlade Harry framför mig medan vi trängde oss förbi ett gäng andraårselever som visade upp sina gobbstenar för varandra. Jag hade inte ens reagerat att tåget redan var i rörelse förrän vi satt till rätta inuti en av kupéerna. Jag satt bredvid Harry intill fönstret med Hermiones katt Krumben uppkrupen i min famn.

”Då var vi på väg då”, suckade Harry med en avslappnad blick i ansiktet medan han såg ut över landskapet som speglades utanför fönstret. ”Jag kan inte förstå att det här är näst sista gången som vi är på väg till Hogwarts.”

Hermione drog efter andan och stirrade på Harry med öppen mun. ”Säg inte sådär, jag börjar gråta om du påminner mig om det. Men vi har ju fortfarande mycket att lära oss och vårt FUTT-examens år nästa år kommer inte att bli lätt kan jag säga.”

Jag slätade regelbundet till Krumbens mjuka päls medan jag lyssnade på vad de pratade om. Två år kvar i skolan och sedan skulle jag vara fullt utbildad, det var helt otroligt men ändå ganska ledsamt på samma gång. ”Hur blir man förresten indelad i elevhem? Måste man genomgå något test eller?”

”Du får endast en pratande hatt på huvudet som talar om vilket elevhem du hamnar i”, sa Harry simpelt. ”Han brukar sjunga en sång före sorteringen för att förbereda oss inför året och presentera alla fyra elevhem.”

”E-en hatt?”stammade jag och stirrade på Harry. ”Ska en hatt avgöra vilket elevhem jag hamnar i? Herregud.” Det sista ordet jag yttrat hade av misstag kommit ut på svenska, jag var inte direkt van att svära på engelska än och svordomar var något av en dålig vana som jag behövde för att uttrycka mig ordentligt.

”Jag är nästan helt hundra procent säker på att du hamnar i Gryffindor”, sa Hermione uppmuntrande. ”Du är modig, snäll och omtänksam. Precis allting som behövs för att vara en äkta Gryffindorare.”

Jag log generat mot henne, jag var inte van vid att folk gav mig komplimanger direkt, för i Finland var det ganska ovanligt att man uppmuntrade folk för annat än sånt som verkligen syntes att de var överdrivet bra på. ”Tack.”

”Ingen orsak.” Krumben suckade nöjt i min famn då han sträckte på sig och hoppade sedan över till sin mattes famn innan han la sig till rätta och började spinna. ”Borde vi inte gå och patrullera korridorerna snart, Ron? Vi är väl fortfarande prefekter fast det har kommit två till från femte årskursen?”

”Äsch låt de nya prefekterna göra skitjobbet”, sa Ron lojt och kastade upp fötterna på bänken mitt emot mellan mig och Harry. Han lade bekvämt händerna bakom huvudet och stängde ögonen precis som om han var på väg att somna.

Med en blinkning åt Harry som såg på mig medan jag drog fram min trollstav ur bakfickan riktade jag den mot Ron. Utan att yttra ett ord svängde jag med min trollstav mot Ron. Tjocka rep sköts ut ur ändan och började vira sig omkring hans kropp medan han spärrade upp ögonen i en förvirrad min, stackarn hade ingen aning om vad som just hade hänt.

”Vad är det här?”skrek han och tittade ner på sin fastknutna kropp. ”Jag hörde inte att någon sa en besvärjelse.”

Jag, Hermione och Harry brast i gapskratt och Ron vände genast blicken mot mig. Dramatiskt bugade jag mig för honom medan jag viftade med staven en andra gång så att repen läste upp sig och försvann in en hög på golvet. Incarcerus var en mycket användbar förtrollning, enligt mig då det gällde att retas med folk. Jag och Charlie brukade använda den hela tiden mot Cameron för han kunde inte använda sig av magi icke-verbalt än vilket betydde att han inte hade någon chans att kunna ge tillbaka.

Vi passerade en stor sjö som glittrade från solens starka strålar då kupédörren plötsligt sköts upp så att hela kupén skakade till.

”Ser man på, pottan, vesslan och besserwissern har visst skaffat åt sig en vän, var ni tvungna att hota henne för att ens få henne att våga prata med er?”Ingen mindre än Draco Malfoy stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med ett självbelåtet leende på läpparna. Hans utseende var betydligt bättre än dagen innan, de mörka ringarna under ögonen hade nästan försvunnit helt och hans hår såg inte lika smutsigt stripigt ut längre, jag gissade att magin hade gjort sina under än en gång.

Bakom Draco stod två storväxta killar, varav den ene grävde sig i näsan, som jag antog att var Crabbe och Goyle som Ginny tidigare hänvisat till som Bill och Bull.

”Jag som trodde att ni inte hade råd med ett välgörenhetsfall till, Weasley, var ni tvungna att sälja rucklet som ni kallar för hus för att få plats med henne i familjen?” Ron knöt nävarna vid Dracos förolämpningar och även jag kände hur nerverna sakta knakade inuti mig. Det här var inte den Draco som jag pratat med under de senaste veckorna.

”Håll käften Malfoy”, muttrade Ron medan hans händer våldsamt skakade. Han var illröd i ansiktet av ilska, som nästan flammade upp mer än hans eldröda hår.

”Åååh”, skrattade Malfoy och gav sina bullriga vänner varsin överdriven blick. ”Se efter att du inte blir rödare i fejset där, det kan få ditt hår att se ännu mer missfärgat ut.”

Ron hoppade upp på fötter och gjorde ansats att slå till honom men Harry lyckades nätt och jämt greppa tag om armarna på honom bakifrån och hålla honom tillbaka. ”Släpp mig...jag ska döda honom...SLÄPP MIG HARRY!”

Malfoy skrattade skadeglatt över sin förmåga att kunna såra andra, själv kände jag mig mer illamående än någonsin som ens övervägt att berätta för dem att Draco var min vän. Inte för att jag nu var lika säker på ifall han var det, med tanke på hur han betedde sig mot både mig och mina vänner.

”Bäst att du håller i vesslan, Potter, hans föräldrar har inte råd att betala sjukhusförsäkringarna”, fortsatte Draco. För några sekunder mötte han min ilsket blixtrande blick som resulterade en glimt av osäkerhet i ögonvrån. ”Inte för det, ni som redan är smutsskalle älskare tog säkert emot henne med öppna armar.”

Hans hånande ord var riktad mot mig, han stirrade rätt in i mina ögon då han uttalade orden. Jag satt som förlamad, inkapabel att varken säga något eller röra på mig. Jag måste ha sett skrattretande ut eftersom killarna bakom Draco brast ut i vrålande, bullriga skratt.

”Så äckligt, inte konstigt att ni blir skrattade åt genast som ni vänder ryggen till då ni tar in en oäkting till familjen ännu till.” Tårarna hotade bakom ögonlocken på mig, jag var tvungen att blinka för att de inte skulle börja rinna ner för mina kinder. Hur kunde han? ”Jag hade ingen aning om att ens du kunde sjunka så långt, Weasley. Men ni är ju vän med smutsskallen Granger så det är inte direkt till en stor förvåning.”

Tårarna började okontrollerat rinna ner för mina kinder där jag satt, jag kände mig utnyttjad och hemsk. Hur kunde jag ha varit så dum och blind som gått på hans någorlunda mänskliga attityd? Snabbt var jag uppe på fötter och rusade förbi Draco i dörröppningen innan jag fortsatte vidare i tågets korridor, jag kunde höra hans hånfulla röst efter mig ända tills jag hade svängt vid en krök spring iväg bara lilla oäkting till smutsskalle, tillbaka hem till äckliga Finland dit du hör hemma med din störda pappa!

Det var ett under att mina ben kunde fortsätta bära mig fastän de kändes som en hög kokt spagetti, tårarna rann ner i floder nerför mina kinder utan att jag kunde hindra det. Eleverna som stod i korridorerna stirrade häpet efter mig då jag rusade förbi dem i all hast. Jag brydde mig inte, inte vid det tillfället, de fick säga vad de ville om mig. Förmodligen tyckte de samma sak som Draco, att jag var en oäkting till smutsskalle.

Invävd i min egen sorg dunsade jag in i någons rygg då jag hade varit klumpig nog inte sett efter vart jag sprang. Men då jag tittade upp på vem det var som jag hade brakat in i gav jag ifrån mig en hög snyftning och kastade armarna om personen.

”Åh hej Ciara men - vad är det?”Charlie tittade ner på mig med sina lysande blå ögon då han tog emot min omfamning. Hjärtat som skenade iväg med blandning av sorg och ilska bultade hårt mot bröstkorgen på mig då han öppnade dörren till en tom kupé och föste in mig.

Jag satte mig ner på bänken utan att svara medan jag fortsatte att gråta i floder, Charlie satte sig ner bredvid mig och lade tryggt armarna om mig. Hur länge vi satt så hade jag ingen aning om, en minut, en timme, flera timmar, jag brydde mig faktiskt inte men då mina höga kvidanden till sist hade avtagit till dova snyftningar släppte han mig och räckte fram en näsduk från sin ficka.

Jag torkade mig omsorgsfullt under ögonen för att få bort mascaran som runnit nerför mina kinder. Charlie studerade mig hela tiden, han var verkligen en omtänksam bror som ville mitt bästa. Han torkade bort det sista av mina tårar som fastnat i mitt spruckna ansikte med hjälp av sin trollstav, det enda tecknet på att jag skulle ha gråtit var mina röda ögon.

”Nu så, berätta för mig vad som har hänt”, sa han allvarligt. Jag berättade, allting som jag bara kunde komma på, allting om hur jag hade hört historier om Draco, hur jag hade sprungit in i honom i Diagongränden och sedan pratat med honom i parken intill Den Läckande Kitteln. Allting som varit begravt inuti mig i flera dagar kom ut ur munnen på mig precis som om det var ett inövat skådespel, jag utelämnade inga detaljer, inga beskrivningar och inget av det som jag och Draco pratat om. Då jag sedan var klar med min historia hade det redan mörknat ute och godisvagnen hade passerat för en god tid sedan (Charlie hade köpt två pumpapastejer och laktitsstavar åt oss).

”...och det var därför som jag grät, för att han...retade mig och mina vänner”, avslutade jag och tittade generat ner i marken. Kanske hade jag överdrivit lite med att börja gråta över de orden som han sagt, eller kanske jag hade gråtit i floder för att jag aldrig riktigt gråtit ut efter mammas död? Jag visste inte och jag var inte säker på ifall jag ville veta heller.

Jag fingrade på pappret till en pumpapastej som gav ifrån sig ett obehagligt prasslande ljud, jag hatade prasslande ljud, det fick mig att börja rysa.

”Jag ska spöa killen”, sa Charlie vars blick hade mörknat på några få sekunder. ”Ingen mobbar min lillasyster ostraffat!”

Jag skakade vilt på huvudet åt Charlies reaktion och förflyttade mig omedvetet närmare dörren ifall jag skulle bli tvungen att stoppa honom. ”Det blir bara värre då, det är bäst ifall vi låter honom vara.”

”Men han kan inte tro att han får göra precis vad han än känner för bara för att han är Malfoy!”envisades Charlie och jag visste att han hade rätt. Men ifall Charlie spöade upp Malfoy (vilket han lätt kunde göra) kunde det betyda att han riskerade att bli relegerad och det ville jag verkligen inte. Jag kunde tåla mobbning, jag hade varit med om det förut. Det var bara det att jag hade trott att han var min vän, men tydligen var han inte det i alla fall.

Jag tittade bedjande på min bror med plågad blick för att han skulle förstå hur viktigt det var för mig. Då vi stirrat på varandra i över en minut gav han till sist ifrån sig en uppgiven suck. ”Okej då, för den här gången. Men nästa gång han ens så mycket som funderar på att göra dig illa på något sätt, lovar jag vid Gud att han inte kommer att säga mycket mer efter det.” Det var löftet som jag fick klara mig med för den här gången och det räckte mer än väl för mig.

”Bra”, sa jag lättat och sjönk ner i sätet. ”Har du sett Cam?”
”Han sprang omkring i främre delen av tåget då jag passerade där tidigare med några elever från Ravenclaw.”
Jag kände mig aningen bättre till mods då jag förstod att han hade skaffat åt sig jämnåriga vänner redan. Det viktigaste var ju att han och Charlie hade det bra, mig själv var det ingen större panik med tyckte jag fastän de båda förmodligen var av olika åsikt.

”Men jag följer dig tillbaka till din kupé i alla fall, kom inte med några invändningar”, insisterade Charlie då han ställt sig upp och sträckte trött på sig. ”Kom nu, du måste byta om till din Hogwartsklädnad innan vi är framme.”

Med de orden gick vi båda ut ur kupén och påbörjade vandringen tillbaka hela långa vägen genom korridoren. Nästan inga elever befann sig utanför kupéerna längre och till min innerliga befrielse fick vi inte en enda skymt av varken Malfoy eller hans gängmedlemmar.

”Där är du!”utbrast Hermione lättat då jag drog upp dörren till deras kupé, de alla var redan iklädda sina klädnader och såg allvarligt på mig. ”Är du okej?”

Jag nickade stumt och steg in i kupén, Charlie försäkrade sig om att jag klarade mig genom att ge mig en kort nickning innan han försvann igen. Den trygga känslan som nyss omringat mig var borta lika snabbt som man blåste ut ett brinnande ljus.

”Du ska inte lyssna på Malfoy, han är en idiot”, sa Hermione försiktigt då jag satt mig ner intill Harry. Han gav mig ett litet, milt leende som jag snabbt besvarade fast mitt leende såg mer ut som en plågad grimas.

”Det var inte bara därför.” Var det där verkligen min röst? Den lät inte alls som min egen, den var raspig, hes och bruten på en och samma gång. Jag lät som en överkörd katt med halsbränna. ”J-jag började tänka p-på mamma.”

Än en gång kämpade jag emot tårarna då Harry lade ena armen om mina axlar, den här gången lyckades jag alldeles utmärkt att inte börja gråta. Ibland måste man få gråta ut alla sina tårar för att få rum med ett hjärta fyllt av leenden, så hade mamma sagt då jag suttit vid hennes dödsbädd och baddat hennes panna med en våt trasa. Det var första gången som jag hade låtit en tår falla ner för min kind och träffa hennes bleka, ådriga händer. Men jag hade inte fällt en tår efter det förrän idag.

”Det kommer att ordna sig”, lovade Harry och av någon anledning trodde jag på honom. Hans ord lugnade mig, jag gav honom ett uppmuntrande leende som han genast besvarade.

”Hrm hrm”, hostade Hermione bakom handen. Jag ryckte förvirrat till och vände genast blicken mot henne, Harry skyndade sig med att ta bort armen från mina axlar. ”Du borde nog byta om.”

Jag nickade svagt, tog min klädnad från kofferten och banade väg till en av toaletterna för att byta om och tvätta av ansiktet än en gång. Harry var den omtänksamme killen som jag först hade sett honom som och plötsligt ångrade jag mig att jag någonsin hade tänkt på att jämföra honom med Draco. De var så olika två människor kunde vara, Draco var hemsk och Harry var bara...snäll, omtänksam och visade mer än gärna hänsyn åt folk.

Draco var precis som trion hade beskrivit honom, jag hade bara varit för dumdristig för att inte tro på dem. Men man lär väl sig av sina misstag, tänkte jag bittert då jag steg ut ur toaletten och vandrade tillbaka i riktning mot kupén.

”Ciara.”

Jag fortsatte medvetet gå framåt med huvudet höjt, jag skulle inte stanna, inte till vilket pris som helst, inte ens ifall han skulle börja be om det. Nej, som den självständiga, starka flickan jag var, var jag fullt kapabel till att ignorera honom. Enda tills han tog tag i min arm och ryckte med mig in i en kupé fyllt med förstaårselever som han skrek åt att försvinna.

”Vad vill du?”Han stirrade oförstående på mig då kupén var tom på andra människor, jag hade inte varit medveten om att jag frågat det på svenska istället för på engelska men jag var för arg för att ens bry mig om att upprepa frågan på hans modersmål.

Vad var det? Skulle han sätta sig på knä och be om att jag skulle förlåta honom? Aldrig i livet, fast han berättade att han led av en allvarlig depression eller nåt skulle jag inte vika undan. Aldrig mer skulle jag ens ge en känsla av dåligt samvete eller sympati åt honom.

Istället stod han bara tyst och blockerade dörren för mig, själv stod jag så nära fönstret som jag kunde förmå mig själv att göra för att inte vara i närheten av honom. Han kunde ju bli smittad av min smutsskallighet, tänkte jag bittert för mig själv och himlade med ögonen.

”Tänkte du säga nåt eller bara stå där som en jäkla idiot?”fräste jag då det enda vi kunde höra var varandras andetag.

”Jo...öh...jag ville liksom...”

Han tittade inte på mig, skämdes han verkligen eller var det hans skor som var extra intressanta en sådan dag? Jag förblev tyst med tron om att han skulle fortsätta prata vilket han gjorde efter att han stått och tänkt efter en stund. ”Jag öh...jo...ber om ursäkt för...öh...att jag...”

Det var lite roande ändå, det var jag tvungen att erkänna. Han såg faktiskt plågad ut i det bleka ansiktet, som ändå inte såg lika blekt ut då han hade på sig sin Slytherin-klädnad. Men vad var det jag tänkte med egentligen, om jag förlät honom nu skulle han tro att han fick göra precis vad som helst mot mig för att jag skulle ändå förlåta honom efter ett tag.

”Är det där det bästa du har att komma med?”frågade jag trött medan jag lutade mig bakåt mot det kalla, fuktiga fönstret med armarna i kors över bröstet. ”Du måste nog göra bättre än det där för att få min förlåtelse efter vad du sa åt mig och mina vänner.” Jag betonade ordet vänner extra för att han skulle förstå att jag brydde mig om dem och att de faktiskt var personer som jag kunde lita på.

”Du förstår inte-”
”Förstår inte?”utbrast jag innan jag hann hindra mig själv. ”Förstår inte att du måste uppföra dig som en komplett idiot bara för att dina vänner förväntar sig det? Jovisst Draco, fortsätt med det du, men tro inte att du och jag ska kunna hänga som på sommarlovet om det är på det viset!” Jag hade börjat skrika vid slutet, utan att jag egentligen visste varför. ”Jag har fått nog på både dig och dina omogna fasoner, Draco, så varför lämnar du mig bara inte ifred?”

För tredje gången på knappa fem timmar hade mina ögon tårats, men den här gången för att jag var förbannad. Om det hade funnits något i kupén som inte kunde gå sönder av mina slag skulle jag inte ha tvekat en sekund innan jag skulle ha rammat till men jag tyckte att Dracos näsa skulle få behållas som den var än så länge.

Ilsket stormade jag förbi honom och knuffade till honom i farten att han föll ner på bänken i kupén. Jag brydde mig inte ens om att se efter om han hade något mer att säga, istället jag fortsatte i korridoren mot kupén där mina äkta vänner satt och väntade på mig.

________________________________________________________________

Kommentera gärna för jag älskar kommentarer! ♥ :'

YES!!!! DÄR FICK DU SÅ DU TEG DRACO
AAAAH!!! JAG BLIR SÅ JÄVLA GLAD :' )
OCH DU ÄR TILLLBAKA FELTON :*
SKITBRA KAPITEL, MER SNART HOPPAS JAG!
OCH CHARLIEEEEE ♥♥♥
AJ LÖVV JUUUUU CHARLIEEE :*******

Jättebra
Gillar alla kapitel, den här FF:en är ju otrolig!