Om du visste sanningen [Dramione]

Nog skulle jag skicka ett brev till pappa om detta

HAHAHAH KLOCKRENT!!! :'''DDD så hiiimla bäääst! Du skriver såå bra, helt fantastiskt underbart awesome amazing! Vill ha meeer!

Guuud!!! Nu missade jag midnatts duellen!!! Och närmare beskrivningar på flyglektionen!!! OMG!!! Klaaaantigt.... Ska jag skriva det nu då.. Eller hur ska jag gööööra????

Wow, det gick snabbt!
Jättebra!!

Jättebra!!

Jag har bara hunnit läsa det första kapitlet men
det verkar jätte spännande!!!!!

Hur ska jag göra med midnattsduellen och flyglektionen? Måste få med åtminstone duellen..! :o



När lektionen var slut var Hermione fortfarande den enda som hade fått sin fjäder svävande. Och själv hade jag inte kommit på ett sätt att få henne att stanna.
"Ni kan gå," sa jag till de andra. "Jag kommer snart.
"Jag väntar Dracis." sa Pansy. Dracis. Dracis. Hur många gånger jag än upprepade det så lät det inte rätt. Zabini, Crabbe och Goyle hade dett Pansys snedsteg. Det såg man på deras miner, så jag bara spelade med.
"Ursäkta?" frågade jag i ett försök att låta överlägsen, och jag tror att det lyckades ganska bra, för Zabini formade ett o med munnen och satte handen för ansiktet.
"Förlåt Draco." sa hon ursäktande. "Vi går nu va?" Hermione hade precis svängt ut ur klassrummet, så jag sa:
"Visst, men kalla mig aldrig det där igen!"
"Aldrig." lovade hon.
Vi gick ut i korridoren och jag såg Hermiones hår en bit framför.
"Kolla nu." sa Zabini. "Hey! Granger?" Hon vände sig om, och jag såg slaget förlorat. Nu skulle jag inte kunna rädda min, redan så skadade, chans.
"Vad vill du?" fräste hon när vi kommit fram till henne.
"Ska du inte prata lite med din kille,va?"
Pang! Där kom det sista skottet. Nu var det slut för alltid. Hon backade ett steg, vände sig om och sprang. "Smutsskalle!" sa han, men jag tror att Hermione redan var för långt bort för att höra. Hon sprang in i Potter och Weasley en bit fram. Crabbe, Goyle, Pansy och Zabini tjöt av skatt. Jag försökte klämma fram nåt jag med.
"Såg ni hennes ansikte?" skrattade Pansy när vi slagit oss ner vid lunchen. Hermione var inte där. Hon hade nog blivit ganska sårad. "Vad kollar du på Draci... Draco?"
"Smutsskallen är visst inte här." sa jag och brast ut i skratt jag med. De andra kollade längs med Gryffindorbordet.
"Ska vi slå vad om att hon inte kommer till festen ikväll?" sa han och kollade på mig med en blick som sa:
"Du vet din roll Draco."
De andra fortsatte med sitt ändlösa skratt medans jag och Zabini stirrade på varandra. Jag lyckades bryta mig ur hans blick, och skratta med de andra. Nu var lågan helt slocknad, och jag kände på mig att Zabini visste.

Kriget var slut.

Stackars Hermione :'((((( Draco varfööööör?

Haha Dracis!
Men sedan stackars Hermione. Nu var väl Dracis dum mot dig??
Nej men det här kapitlet var jättebra som vanligt!!

Kapitel 11 ~Allhelgonaafton


Hermione syntes inte till på resten av eftermiddan, dock hade jag inga lektioner med henne, så jag intalade mig själv att allt var okej, att hon skulle glömma bort att detta någonsin hade hänt. Vi skulle aldrig någonsin kunna bli kompisar igen, och aldrig, aldrig komma längre. Då skulle vi båda slippa Cruciatusförbannelsen, det var det jag ville från början. Intalade jag mig själv. Bra. Zabini hade hällt vatten på elden och stampat på den. Och sen hade han skattat åt det. Jag hade nu kommit på varför det hade luktat pumpa. Det var det enda jag hade lyckats med idag. Om jag hade sagt någon till Hermione tidigare. Men det var Allehelgona idag. Det betydde fest. En till deppig fest.
Jag satt och skrev på ett brev till mamma, ett till pappa, ett till Scorpius, och ett till Hermione. Det kändes dumt att skriva brev till en som var bara tio meter bort i klassrummet bredvid.

Mamma
Hej, jag mår bra, inget farligt har hänt, hur har ni det?
Jag vet att detta inte är en så bra fråga men Cruciatusfö

Jag Kunde inte skriva klart brevet. Jag knögglade ihop det och brände upp det med en trollformel.

Mamma och pappa
Jag mår bra, allt är okej. Det går bra i skolan och jag kan gå på lektionerna.

Pappa
Potter har fått en kvast, en Nimbus 2000. Det får man inte ha!

Jag kollade på brevet. Det fanns så mycket mer jag ville säga. Men jag kunde inte ens säga till mamma och pappa vad mina största eller mitt största problem var. Pappa skulle mörda mig och mamma skulle förmodligen bara slänga ut mig. Jag lät det vara så.

Scorpius
Om du en gång till använder ordet blodstatus så pratar eller skriver jag inte till dig igen. Men hon är mugglarfödd.
Okej så!
Min "kompis" sabbade allt.
Jag trodde att jag gjorde rätt, så jag var elak mot henne. Jag tänkte att pappa kanske skulle mörda mig om han fick veta. Både mig och henne.
Men sedan beslutade jag mig för att jag inte brydde mig om vad pappa gjorde och ville bli kompis med henne. Men sen sabbade han allt, och nu hatar hon mig.
Vad ska jag göra?

Jag kollade upp. Professor Binns verkade inte bry sig om att jag satt och skrev brev, så jag fortsatte.

Hermione
Förlåt, jag menade inte att såra dig


Men vad trodde jag? Att allt skulle bli bra? Nej. Hon skulle hata mig för alltid. Det visste jag.

Jag vill vara din vän. Jag önskar att du förlåter mig.
Draco


Jag kollade på klockan. Tio minuter kvar på lektionen. Jag satte mig bekvämt och gick in i en dvala som när alltid professor Binns pratade. Professor Binns var ett spöke, han var våran enda spöklärare. Alla sa att han en dag hade han somnat i en fåtölj och sen när han vaknat hade han varit död. Ingen visste om han visste om han var död. Och ingen hade ork att fråga.
När lektionen äntligen var slut så tog jag med mig mitt följe till ugglesalen för att skicka iväg mina brev med Mervolo. Jag hade döpt om min uggla till Mervolo. Jag visste inte själv vart jag hade hört namnet, men jag tror att jag hade hört det nån stans. Och det var mycket bättre än mitt tillfälliga namn.
Väl tillbaka till uppehållsrummet satte jag mig och gjorde läxor. Pansy satt bredvid och iakttog mig.
"Får jag kopiera sen?" frågade hon.
"Va?" Det är klart hon inte fick kopiera, men hennes blick sa att hon fick det. "Visst." mumlade jag till svar. Varför var hon alltid så på?
"Kommer ni snart?" Jag kollade upp från mina läxor.
"Va?"
"Festen börjar om tio minuter, korkskalle." skrattade Zabini.
"En sekund." sa jag och sprang ner för trapporna, dumpade mina saker på sängen och sprang upp igen.
"Klar." sa jag. Och med gänget på släp gick jag upp mot salen.

Hermione var inte någonstans. Jag kollade Gryffindorbordet flera gånger, men tillslut gav jag upp, hon skulle inte komma. Jag försökte äta lite, men all mat förvandlades till aska i munnen. Tänk om det vore Hermione som hade suttit bredvid och lutat sig på min axel. Tänk om det var Hermione, Potter och Weasley som skrattade med mig. För hur mycket jag än hatade dem så kunde jag inte låta bli att vara avundsjuk. De hade alla chanser i världen, men de sumpade dem. Hade jag varit i Gryffindor hade jag gett varje ledig stund till Hermione. Jag kan inte förstå varför de lämnar en så underbar människa utanför. Det finns många andra i Gryffindor som man kan tycka att de inte borde ha några vänner, men de tycks ha det. Det började bränna i halsen och jag fick kämpa emot tårarna. En än gång fick jag anstränga mig för att andas. In... Ut...In... Ut...
"TROLL!!! TROLL I FÄNGELSEHÅLAN!!! Ville bara att ni skulle veta..." Jag vände blicken mot ropet och såg professor Quirell ligga medvetslös på golvet. Jag följde alla andras exempel och ställde mig upp och skrek.
Det smällde några gånger i salen. Rektor Dumbledore hade använt en förtrollning, men sen blev det lugnt och stilla. Alla stod som fastfrusna och kollade på rektorn. "Prefekter!" mullrade han, "led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna!" Inte fören efter flera sekunder insåg jag vad det innebar. Slytherins sovsalar var i fängelsehålorna! Jag kollade runt om mig. Men Hermione visste hon? Det var mitt minsta problem nu, sa jag till mig själv. Nu skulle jag bara följa efter en prefekt till sovsalarna och stanna där. Nån himla Gryffindorare fick göra nåt modigt här.
Jag gick med mitt släptåg efter Slytherins prefekter genom labyrinten i fängelsehålorna. Runt varje krök kunde det stå ett troll. Spänningen var tjock som ärtsoppa. Jag visste inte vad ett troll hade för förmågor, och att de äldre eleverna hela tiden hyschade på oss gjorde inte saken bättre.

Jättebra!! ♥