Everything has changed [SV]

NÄR KOMMER DET?????!!!!!?

kapitel today!!! Bra julklapp

VI SÄGER ATT DET FORTFARANDE ÄR DE 24/12 OK? ok. *skäms*

Nejmen jag hann inte igår för jag åkte iväg till mormor och morfar efter jag skrivit det där och kom hem klockan 12 på kvällen och somnade direkt haha cx
Meeeen det är faktiskt jul i brittland (JA BRITTLAND) idag så vi säger att vi är brittiska nu.

Aja, är kommer (det sista) kapitlet lol

Kapitel 16
Avslutningsfest

Dagen fortsatte helt utan problem, Stephanie var fortfarande halvirriterad på tvillingarnas humör kvällen innan, men efter deras korta konversation på morgonen ryckte hon upp sig. Tvillingarna var också ganska nere, men det var mest för att Slytherin hade vunnit elevhemspokalen och nästa dag enligt Fred och George antagligen gå upp och skryta om det i deras ansikten. Stephanie hade bara himlat med ögonen åt dem och istället gått tillbaks till konversationen hon hade haft med Hermione och Ron, som bara någon timme tidigare hade varit och hälsat på Harry som fortfarande låg kvar på sjukhusflygeln för att vila av sig.

*

Några timmar senare var klockan nära att slå midnatt. Stephanie låg på soffan och läste en bok, hon var ensam i sällskapsrummet och det enda som hördes var knastrandet av elden i brasan som höll på att brinna ut, och ugglorna som hoade utanför fönstret, så det var därför Stephanie hoppade till när hon hörde fotsteg bakom henne. Hon vände sig snabbt om bara för att möta Georges blick. Han hade pyjamas på sig och såg, enligt Stephanie, inte särskilt trött ut.
George hoppade lätt till när han hörde någon röra sig i soffan också men lugnade ner sig när han såg Stephanie med frågande ögon följa hans rörelser när han satte sig på en fåtölj mittemot soffan innan hon återvände till sin bok.
”Kunde inte sova, huh?” frågade hon samtidigt som hon läste, bara för att sekunder senare glömt vad meningen hon precis läst ens bestod av för ord.
”Nej, jag är inte ens trött. Varför är du här nere?” Stephanie ryckte på axlarna som svar.
”Kunde inte heller sova, men att läsa brukar lugna ner mig och sedan få mig att somna lättare.” förklarade hon samtidigt som hon vände sin blick åt sidan bara för att se George som redan tittade på henne.
”Tja, det är fullmåne. Många har problem att sova då.” sa han medan han gjorde en gest mot fönstret. Precis som han hade sagt så lös hela den kolsvarta himlen upp med den vita fullmånen. Stephanie nickade.
”Ja, det är antagligen därför.” hon återvände till sin bok och hann läsa en halv sida innan hon hörde att George började prata igen.
”Jag är ledsen för hur jag och Fred betedde oss. Jag antar att vi bara blev så inlåsta i våra tankar att vi inte tänkte på vad vi sa, eller rättare sagt inte sa.”
”Det är lugnt, verkligen. Jag förstår er, och om ni inte vill prata om det så respekterar jag det.” sa hon och gav George ett litet snett leende innan hon återvände till boken igen.
”Vad du sa igår, om att du var trött på hemligheter… Vad menade du med det?” frågade George försiktigt och Stephanies blick stelnade innan hon låtsades att läsa igen medan hon egentligen bara snabbt skannade av sidorna i boken om och om igen utan att ens läsa ett ord. Efter en stund satte hon sig sakta upp och stängde igen boken. ”Om du inte vill prata om det är det okej.” lade George snabbt till när han förstod att Stephanie inte var bekväm med ämnet.
”Nej, eh, det är okej.” svarade Stephanie innan hon andades in. ”Ända sedan jag var liten har jag alltid vetat att min mamma var sjuk. Jag visste inte exakt hur, men nu efteråt förstod jag att hon var deprimerad, men det är inte det jag ska gå in på. Jag vet inte hur hon dog. Jag vet att mamma var väldigt sjuk, men jag vet inte vilket sjukdom det var eller varför hon dog. Jag vet inte om depressionen hade något att göra med det, jag vet inte om det är ärftligt och jag är så förvirrad. Jag vet inte heller varför mina föräldrar skildes. De var så lyckliga tillsammans, och varje gång jag frågar ignorerar de mig. Jag känner inte min farfar, jag vet inte ens om han någonsin har funnits. Varken pappa eller någon annan i min familj pratar någonsin om honom.
Jag är orolig, för jag vill inte att något – som till exempel sjukdomen - ska hända mig, men jag vet inte om det kommer att göra det eftersom ingen ville säga något till mig.
Samma sak hände med min morfar, jag vet inte om han hade samma sjukdom som mamma men
jag – ” Stephanie babblade på och hade inte ens märkt att hon grät innan George hade satt sig bredvid henne och kramade om henne.
”Schh, det är inte ditt fel, det kommer att gå bra.” viskade George lugnt i hennes öra medan han kramade om hans gråtande kompis. De stannade i den positionen några minuter till innan Stephanie sakta drog ifrån och torkade hennes kinder.
”Din tröja blev blöt.” påpekade Stephanie och pekade på Georges blåa t-shirt som hade fått en blöt fläck där Stephanies tårar hade spillts. Han log svagt.
”Det gör ingenting, jag har aldrig gillat den här tröjan ändå.” förklarade han hälften på skoj och hälften seriöst. Stephanie log, likt George, svagt tillbaks.
”Jag borde gå och lägga mig.” sa Stephanie efter en stunds bekväm tystnad, George nickade till svar och ställde sig sedan upp på fötter samtidigt som Stephanie. De gick i fortsatt tystnad upp till deras sovsalar innan de stannade för att skiljas åt.
”Ehm, tack.” sa Stephanie med en svag röst.
”Ingen orsak.” svarade George och precis när Stephanie vänt sig om känner hon George ta tag om hennes handled. Hon vände frågande blicken mot honom. ”Förlåt, igen.”
”Vad har jag sagt om att säga förlåt? Allt är inte ditt fel.” sa hon och försökte låta som George. Han skrattade tyst innan Stephanie fortsatte. ”Men tack. Igen.”

*

Nästa dag satt Stephanie i soffan mest hela förmiddagen samtidigt som hon skojade och pratade med tvillingarna och Lee. William och Luke satt som vanligt och spelade trollkarlsschack bredvid, och Melanie satt mittemot Stephanie på soffan och läste.
Alla i sällskapsrummet väntade ivrigt till att avslutningsfesten skulle börja nere i stora salen, tvillingarna och Lee var tre av dem. Så när det var en kvart kvar tills festen hade börjat satt de redan i den halvfulla salen. Salen var prydd i Slytherins färger och en jättestor fana som visade Slytherinormen täckte väggen bakom Honnörsbordet och Stephanie märkte att tvillingarna och Lee inte var så särskilt peppade över det, men det förstörde fortfarande inte det glada humöret de hade.
Efter bara några minuter svämmade elever in och tillslut var det helt fullt, och när de flesta trodde att inga fler elever skulle komma in vändes allas blickar mot den magra pojken med runda glasögon som stod i ingången och sedan direkt skyndade sig till Gryffindors bord för att sätta sig bredvid Hermione och Ron. Stephanie slog lätt till Lee när han hade ställt sig upp för att titta på Harry lite närmare.
”Vad? Alla andra gör det ju också.” hade han sagt till försvar efter han satt sig ner, och han hade rätt; det var väldigt många elever som stod upp för att få en glimt av Harry, men bara några ögonblick senare svepte Dumbledore in och allt prat dog ut.
”Ännu ett år till ända!” utbrast Dumbledore glatt ”Och jag måste besvära er men en gammal mans rossliga svammel innan vi sätter tänderna i vår läckra festmåltid. Vilket år det har varit! Förhoppningsvis har ni allesammans huvudet fyllt med lite mer saker än när ni började… ni har hela sommaren på er att få det tomt och fint igen tills nästa läsår startar…
Om jag förstått det rätt är det nu dags att dela ut elevhemspokalerna och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryffindor med trehundratolv poäng; på tredje plats Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå.” Hurrarop, stampningar och glada utbristningar bröt ut från Slytherinbordet.
”Ja, ja, bra gjort, Slytherin.” fortsatte Dumbledore ”Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen” Salen blev väldigt tyst och Stephanie gav Fred en frågande blick som han svarade med en ryckning på axlarna.
”Ähum, Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig se. Ja… För det första – till mr Ronald Weasley – ” nästan allas blickar fästes på Ron som var illröd i ansiktet. ”… för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sett på många år, utdelar jag femtio poäng för Gryffindor räkning.” Bifallsropen som bildades från Gryffindors bord gjorde nästan så Stephanie var säker på att hon hade tappat hörseln.
”För det andra – till miss Hermione Granger … för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag femtio poäng för Gryffindors räkning.” Stephanie skrattade högt åt Lee och tvillingarna som hade ställt sig upp och jublade. ”För det tredje... till mr Harry Potter – ” sade Dumbledore. Det blev dödstyst i salen. ” – för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning.” Stephanie behövde hålla för öronen för de oväsen som kom. De som kunde räkna ihop poängerna märkte att Gryffindor låg lika med Slytherin.
Dumbledore höjde handen och det blev än en gång dödstyst i salen.
”Det finns alla möjliga sorters mod. Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra vänner. Därför tilldelar jag mr Neville Longbottom tio poäng.” George bokstavligt drog upp Stephanie på fötter innan han började hurra och tjuta med resten av Gryffindor och även Ravenclaw och Hufflepuff. Stephanie började också hurra samt skratta åt Lee och tvillingarnas reaktioner.
”Vilket innebär” ropade Dumbledore över det höga ljudet i salen. ”att vi behöver en liten förändring av dekorationerna.” Han klappade händerna och på ett ögonblick pryddes salen i Gryffindors färger och den jättelika Slytherinormen försvann och Gryffindorlejonet tog dess plats. Snape skakade McGonagalls hand med ett väldigt ansträngt leende och svepte sedan en gömd avskyvärd blick över Gryffindorbordet som fortfarande hurrade.

*

Stephanie hade klarat sig med väldigt bra betyg när examensresultaten kom, även tvillingarna och Lee hade klarat sig bra, men Stephanie hade mycket högre betyg än dem.
”Bara för att du är fransk.” fnös Fred och innan Stephanie hann svara och rätta honom började de gå ner med alla deras tillbehör. De fick alla ett varsitt brev som påminde dem om att de inte fick använde magi utanför skolan.
”Jag hoppas alltid att de ska glömma ge oss de här.” sade Fred bedrövat, men Stephanie samt Lee och George bara skrattade åt honom. Tågresan gick förvånansvärt fort tyckte Stephanie, och innan hon visste ordet av var de framme på perrongen. Det tog dock väldigt lång tid för dem att ta sig från perrongen; en mager och rynkig gammal vakt stod och släppte ut dem två och två eller tre och tre, på så sett skulle de inte dra till sig så mycket uppmärksamhet från mugglarna genom att alla hundratals elever komma utstörtande från en stenvägg.
”Ni borde komma och hälsa på i sommar, båda två såklart.” sade George så fort de passerat utgången.
”Självklart.” svarade Stephanie glatt medan Lee instämde med hennes svar. Stephanie tittade kvickt runt men såg inte sin pappa någonstans, så istället sa hon hejdå till Lee tillsammans med tvillingarna och gick sedan tvekande fram till en ganska så kort, knubbig kvinna med lika eldrött hår som hennes söner och en liten flicka med lika eldrött hår som måste ha varit Fred och Georges syster. Deras mamma slog direkt armarna om hennes två tvillingsöner som snabbt försökte slingra sig ut ur sin mors grepp, men inte lyckades. Stephanie fnissade lätt åt dem när deras mamma släppt dem och de båda var helt röda i ansiktena, det var då mrs Weasley fick syn på Stephanie.
”Åh, du måste vara Stephanie!” utbrast hon glatt.
”Det är jag.” svarade Stephanie med ett leende som mrs Weasley snabbt gav tillbaks.
”Jag har hört så mycket om dig.” sade hon och Stephanie kände att hon rodnade lätt. Stephanie vände blicken mot den lilla flickan som nyfiket tittade upp på Stephanie samtidigt som hon pratade med Fred och George som hade böjt sig ned i hennes nivå.
”Det här är Ginny.” sade George och pekade på hans syster när han såg att Stephanie tittade på henne.
”Trevligt att träffa dig.” sade Stephanie till Ginny med ett leende som snabbt bleknade lite när hon hörde en gäll röst som hon inte hade hört på flera år, men ändå väl kände igen.
”Stephanie! Åh vad roligt att se dig!” Stephanie vände sig om och möttes direkt av hennes farmor Helens taniga armar som snabbt slogs runt om henne. ”Du blir bara likare och likare din mamma varje dag, jag är så ledsen över vad som hände jag – ”
”Ja, farmor, jag förstår.” Stephanie avbröt henne snabbt innan hon gick in på mer detalj. Stephanie drog sig ifrån sin farmors armar och log svagt mot henne innan hon vände sig till Fred och George igen, som intensivt hade lyssnat på Stephanies och Helens korta konversation.
”Ehm, hejdå.” log hon mot dem.
”Hejdå, syns.” George gav tillbaks ett lika stort leende Stephanie hade gett dem.
”Ja, och glöm inte bort att hälsa på oss i sommar eller att i varje fall skicka brev.” påpekade Fred. Stephanie skakade på huvudet som svar.
”Nejdå. Syns, hejdå!” var det sista hon sa innan hon följde med sin farmor till parkeringen där hennes pappa Michael stod och väntade på dem. Stephanie gav Michael en snabb kram.
”Så, har du varit helt ensam hela skolåret eller hittade du några vänner som delade dina personligheter?” frågade han med ett hoppfullt flin.
”Åja, det har jag.” svarade Stephanie med ett leende större än hennes pappas medan hon tittade bakåt bara för att se tvillingarna och deras familj försvinna bakom en krök.
___________________

Så det här är slutet på FÖRSTA "boken". Ehm, jag vet inte exakt när jag kommer lägga upp första kapitlet på bok två men jag ska försöka lägga upp det i veckan ^^

Purrfekt!!!! (Perfekt)!!!

jättebra!

AWESOME kapitel ♥♥

GEPHANIE ♥3333

väntade på the kiss men den kom aldrig

anyways, sjukt bra kapitel! som vanligt tho ♥

BOK TVÅ OMG 8D
Hoppas att ni gillar det! c:



Titel: Everything has changed, år två.
Rating: fortfarande runt PG-11


Kapitel 1
Tillbaks till Hogwarts

”Är du säker på att du har allt nu?” frågade Michael hans dotter som stod bredvid hennes säng i det ganska så stora sovrummet och stängde igen hennes koffert.
”Ja pappa, jag är säker. Lika säker som jag var de senaste fem gångerna du frågade.” svarade hon medan hon himlade med ögonen. Hon tog tag i hennes koffert medan Michael tog Stephanies bruna uggla Jessies bur ur rummet. Stephanie hade varit hos hennes pappa hela sommaren, hon hade frågat honom flera gånger om hon skulle få hälsa på Fred och George Weasley – som under hennes förra läsår på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom blivit hennes närmsta kompisar – men hennes pappa sa alltid nej. Så fort Stephanie hade sagt Fred och Georges namn hade hennes pappas ansiktsuttryck ändrats, och det märktes direkt att han inte var så fond av deras familj. När Stephanie hade frågat varför svarade Michael med att de var fattiga, och de skulle ändå aldrig vilja blandas med rikare människor. Stephanie tyckte det var en väldigt dumt och fånigt svar, men förstod vad han hade menat; Weasleyfamiljen var mycket fattigare än Stephanies pappas familj. Fred, George och alla deras andra syskon behövde köpa begagnade saker när Stephanie kunde få nästan allt hon ville ha direkt.
När Stephanie och hennes pappa kommit ut ur det överdrivet stora, vita huset lade Stephanie direkt in sin koffert i deras svarta bil, Michael gjorde samma sak med Jessies bur och de åkte sedan iväg mot perrongen där Stephanie skulle kliva på Hogwartsexpressen som tar henne och hundratals andra elever till deras skola mitt i ingenstans.

*
Perrongen var redan fullpackad med människor i alla olika åldrar klockan halv elva när Stephanie och Michael hade kommit fram till stationen och sprungit igenom tegelstensväggen.
Stephanie tänkte fråga Michael om hon fick gå och leta rätt på Fred och George, men innan hon ens hann börja forma ord hade Michael redan gått fram till en annan man som hade stått ett par meter ifrån dem
”Martin!” Utbrast Michael glatt och mannen vände sig om och log brett när han såg vem som hade skrikit ut hans namn.
”Michael! Det var länge sen, jag har inte hört från dig sen i julas.” Stephanie smög tyst upp bakom sin pappa medan hon granskade hennes pappas bästa vän. Martin hade på sig vanliga mugglarkläder, blåa jeans och en svart, blå- och vitrandig skjorta. Hans svarta hår var stylat uppåt och hans gråblåa ögon såg utmattade ut. ”Stephanie, så roligt att se dig!” Stephanie slets ut ur hennes tankar och mötte Martins utmattade ögon som lyste upp en liten bit när han såg henne.
”Roligt att se dig också.” svarade hon med ett leende innan hon vände sig till sin pappa för att fråga om hon kunde gå och leta efter tvillingarna, men en ganska så bekant röst avbröt henne.
”Pappa, kan du ta och skynda på eller? Heather sitter i en kupé och väntar – Stephanie?” Alex Edmond stod och tittade fram och tillbaka på Stephanie, Michael och hans far.
”Alex.” svarade Stephanie irriterat, hon ville verkligen gå och leta efter tvillingarna nu, men ingen av de tre männen som stod runt henne verkade förstå det.
”Känner ni varandra?” frågade Martin förvånat medan både Stephanie och Alex himlade med ögonen.
”Eh, ja pappa. Herregud, vi firade jul hos dem förra året.” svarade Alex med en suck, Stephanie såg på honom att han var lika irriterad som henne själv.
”Men Stephanie var ju inte där?” Michael såg på hans dotter och Alex lika frågande som Martin.
”Pappa, herregud. Det finns faktiskt bilder på mig i huset du vet? Och hogwarts är inte så stort ändå.” svarade Stephanie snabbt när hon insåg att tåget skulle gå om tio minuter, Alex märkte det också, och var snart borta. ”Och kan jag gå och leta efter Fred och George nu? De sitter säkert redan på tåg – ” Stephanie blev än en gång avbruten, den här gången av Martin.
”Weasley?” han nästan spottade ut ordet, som om det smakade illa att bara säga det.
”Eh, ja. Jag måste verkligen gå nu – Hejdå!” sa Stephanie snabbt och kramade om Michael och vinkade sedan snabbt hejdå till Martin som fortfarande såg bestört ut.

*

”Så du är säker att du inte sett dem?” frågade Stephanie Lee som satt mittemot henne i kupén. Det var fem minuter kvar tills tåget skulle gå, och det fanns inte ett spår av tvillingarna.
”Nope. Jag tittade i varenda kupé när jag gick på.” svarade han och tittade likt Stephanie ut på perrongen som nu bara bestod av familjemedlemmar. ”Jag har ingen aning var de kan vara. Kanske så – ”
” – Är vi precis här.” både Lee och Stephanie vände sig förvånat om för att möta Fred och Georges blickar. Stephanie hörde att de flåsade, men de flinade stort. Fred satte sig direkt bredvid Lee medan George satte sig bredvid Stephanie.
”Vad hände?” frågade Stephanie medan hon tittade fram och tillbaks på tvillingarna som fortfarande satt och flåsade.
”Vi blev lite försenade, först så glömde George sin låda med Filibuster – fyrverkerier så vi var tvungna att åka tillbaka– ” började Fred.
” – Sedan glömde Fred sin kvast – ” fortsatte George.
” – Och efter det fick vi åka tillbaks igen för att Ginny hade glömt sin dagbok.” avslutade Fred.
”Så med andra ord blev ni väldigt försenade.” sa Lee skämtsamt efter ett par sekunder. Tvillingarna nickade till svar och Stephanie gav ut ett kort skratt.

*

Innan Stephanie visste ordet av var det redan mörkt ute och de hade stannat vid Hogsmeade. Stephanie gick ut ur kupén och ut i den fulla korridoren. Hon skrattade fortfarande åt ett skämt George hade dragit och koncentrerade sig därför inte så jättemycket på vad hon gick, vilket gjorde att hon nästan direkt ramlade in i någon bakom henne. Eleven hon hade stött till tappade balansen, och Stephanie skulle ha gjort det också som det inte varit för Fred som han ta tag i hennes arm innan hon landade på golvet. Stephanie vände sig snabbt omkring när hon återfått balansen för att se vem hon hade råkat knuffat ner. Brunetten hade redan ställt sig upp och glodde med ett par arga, brungröna ögon mot Stephanie. Stephanie såg direkt det gröna och silvriga märket på hennes dräkt.
”Förlåt, det var inte meningen – ”
”Såklaaart det inte var.” började hon med en fejkad, ljus röst innan hon bestämt fortsatte. ”Idiot, såklart du gjorde det med flit din lilla skit.” Fräste brunetten – som Stephanie kom ihåg som Noelle Austin – åt henne. Elever försökte med mindre mellanrum tränga sig förbi dem, men när de väl gjorde det tittade de nyfiket upp på Noelle och sedan tillbaks på Stephanie, samt tvillingarna och Lee som fortfarande stod kvar.
”Det var inte med mening, Noelle. Hon snubblade säkert bara på hennes egna fötter och – ”
”Börja inte, Weasley. Bara håll truten. Jag behöver inte ditt skitsnack.” avbröt Noelle Fred innan hon argt marscherade mot utgången, men hårt knuffade till Stephanie så hon vacklade bakåt på Lee som direkt tog emot henne.

”Är du okej?” frågade George när de var några meter från utgången en stund efter.
”Jadå. Vad var det med henne egentligen?” frågade Stephanie medan hon hoppade av tåget och sedan sprang ikapp tvillingarna och Lee som redan hunnit gå några meter framför henne då deras ben var längre än hennes.
”Hon är Noelle Austin. Jag antar att det går i släkten.” sa Lee kortfattat men Stephanie såg fortfarande ut som ett frågetecken, så George bestämde sig för att fylla i.
”Hennes pappa jobbar på ministeriet. Han har nog den kortaste stubinet någonsin, men han är riktigt bra på sitt jobb och får därför stanna kvar. Hon har två syskon också. Matthew Austin går två klasser över oss i Slytherin, och Kyle Austin är Noelles tvillingbror som också går i Slytherin. Du har säkert sett honom i någon klass.” Stephanie nickade som svar. Om Noelle och Kyle skulle ha varit av samma kön skulle de ha varit identiska, troligen mer identiska än Fred och George. ”I varje fall har de också ärvt den korta stubinen av sin pappa. För två år sedan slog Matthew ner två killar från Hufflepuff så de blev medvetslösa för att de skojade om hans frisyr. Tro mig; Austins är inga du vill bråka med.” avslutade han seriöst.
”Men det är liksom för sent nu, Noelle kommer säkert sätta upp bannlystlappar runt hela skolan nu. Typ; `Stephanie Grey, levande eller död! För henne till mig så får du belöning.` sa Fred skämtsamt. Stephanie himlade med ögonen åt honom och klättrade sedan upp i en av de sista vagnarna som stod kvar vid den stora grusgången.
De stora, beniga hästarna började dra vagnen och Stephanie började undra varför det bara var hon som egentligen såg dem. Hon vågade inte fråga någon; de skulle nog ha trott att hon var galen.

*

Några få minuter senare satt de alla fyra vid Gryffindorbordet. Så fort de hade kommit in i salen hade de fått syn på Luke, William och Melanie som ivrigt vinkade dit dem. Luke var mitt inne i en historia om hans farbror som skulle spela en mugglarsport nämnd Golf, och helt hade missförstått reglerna, när förstaårseleverna travade in genom porten med Professor McGonagall före dem. Hela salen tystnade direkt. Hon ställde ner en gammal pall, förklarade sedan för förstaårseleverna vad som skulle hända och började sedan ropa ut deras namn.
När McGonagall hade ropat upp ett dussintal namn hörde Stephanie äntligen ett namn hon kände igen.
”Weasley, Ginny.” Fred och George såg hoppfullt på sin tre år yngre lillasyster som blygt klev ut ur massan av förstaårselever som nu var extremt mycket mindre än var den var några minuter tidigare. Stephanie såg hur Ginny hoppade till så fort den gamla hatten nuddat hennes huvud – troligen för att den började prata. Varken Ginny eller de andra eleverna i salen behövde vänta särskilt länge innan hatten skrek ut ”GRYFFINDOR!” Fred och George ställde sig glatt upp och jublade med flera andra Gryffindorelever innan de satte sig ner när Ginny klumpigt hade tagit sin plats mellan Fred och Lee på andra sidan bordet av Stephanie.
”Var är Ron?” frågade Ginny efter en elev med namnet Samuel McVey hade delats in i Hufflepuff. Stephanie, Lee och tvillingarna tittade snabbt runt Gryffindorbordet som var helt fullt av elever. Alla som bara snabbt blickade bort mot Gryffindors bord skulle nog tro att alla elever var där - men Ron och Harry var spårlöst försvunna.
”Jag vet inte. Jag ser dem inte.” svarade Stephanie medan hon för andra gången tittade runt Gryffindorbordet, utan att bry sig om Dumbledores tal alls.
”De var precis efter mig och mamma. Jag är helt säker på det.” sa Ginny oroligt.
”De kommer säkert, de kanske bara är på toa eller något.” svarade William – som satt mittemot Ginny – med ett lugnt leende.

Älskar't! Åh, jag älskar hur du väver in Austin-syskonen så naturligt alltså really.


"Ginny glömde sin dagbok." undrar vilken dagbok det kan vara.... C;

Men iaf, sjukt bra som alltid ♥

jättebra!