Mörkrets tid!

Talitha nickade.
"Nej det är inte det, kunskap är något vi alltid har nytta av, och trotts att det inte är någon kunskap jag har användning för när det gäller att skriva eller läsa är det ändå nyttig kunskap, det underlättar nämligen att kunna rida om man vill ta sig fram fort." sa hon och log sedan, även om hon inte var säker att det var en bra idé att sätta sig på en häst, hon var orolig över att Gud skulle anse att hon var för girig, och att detta skulle leda till att han inte skulle välsigna henne i jakten på Bacarra, men om Gud skulle visa att han var missnöjd skulle hon genast sluta med det och återgå till att göra som hon lärt. Talitha tittade upp på den unga kvinnan när hon kommit fram till deras bord och tilltalat dem, eller snarare Demandred för hon misstänkte att det var mannen hon ville prata med. Talitha undrade om kvinnan ville ge sig ut på resa, hon såg inte ut som flickan som var äventyrslysten, hon såg ut att vilja ha allt som vanligt, även om hon verkade vilja ha en nystart, ett nytt liv där hon kunde få ett riktigt arbete, men Talitha kunde ha fel, det var fel att döma människor på förhand. Hon drack upp det sista teet och lyssnade efter regnet men det verkade ha slutat regna. Men hon satt tyst och väntade på att de andra två skulle avsluta sitt samtal, det var oartigt att avbryta två människor i en diskussion. Hon knäppte händerna och tittade tålmodigt på dem.

Elvina såg på mannen, var detta en öppning till att följa med? Ville hon det?
"Du lovade mig pengar." sa hon för att vinna tid, att försöka förstå vad han menade. Hon slängde en blick på nunnan som åter verkade fått något fel, eller det ville säga hon talade med sin gud.
"Inte äventyrslysten precis......" sa hon tveksamt, eller det var kanske det hon var?
"Ingen människa kan ju gilla denna stad så det är inte konstigt att ni ger er av." sa hon och pratade nu även till nunnan. Med ingen människa menade hon självklart sig själv, allt i stan alla visste vem hon var, kanske inte namn med precis vad hon var för en eller annars var hon en av de alla man inte pratade om.

"Exakt så, kunskap är nyttigt och att lära sig något nytt ibland skadar aldrig.", Sade Demandred till nunnan med ett vänligt leende. Strupen hans var torr och det var mycket tacksamt när han förde stopet till läpparna för att ta sig en djup klunk av brygden. När den yngre flickan återigen talade fick det honom att le brett, hur hade han kunnat missa betalningen? Han förmodade att alla gjorde misstag och med en enkel rörelse drog han upp ett guldmynt som han sedan slängde åt kvinnan för hennes tjänster.
"Inte äventyrslysten? Nej, men ett miljöombyte kanske räcker? Nåväl, om du vill följa med i vårt följe får du krafsa ihop det du äger snabbt. Vi ger oss av så snart jag har fått i mig det sista av ölet och sedan ska jag gå för att hitta en hästhandlare. Nog måste det finnas i alla fall en här i byn?", Sade Demandred och tog ännu en klunk av substansen som skvalpade omkring i hans stop. Smaken var underbar och efter regnet värmde det inombords. Regnet hade avtagit och det var dags att ge sig av medan vädret ändå var hyfsat, i en svepande rörelse svalde han det sista av drycken innan han reste sig upp.
"Sådär, då ger vi oss av.", Sade han enkelt och gick mot dörren för att leta upp en hästhandlare.

"Det sa alltid abbedissan Maria, precis som hon varnade oss om att för mycket kunskap kan bli ens fall" sa Talitha leende och tittade på Demandred när han gav den unga kvinnan ett guldmynt, Talitha undrade hur många av dem han bar på sig, hon hade lärt sig att rikedomar endast inbjöd folk till att råna än. Hon tittade upp när den unga kvinnan kom fram till dem.
"Den här låg på ert rum" sa hon och räckte fram kniven och Talitha såg på den och nickade.
"Min examenskniv" sa hon och log stort. "Vi får alla en sådan här för skydd när vi avlägger våra löften"
Hon tog kniven och satte fast den på benet, allt hon hade sagt var en lögn, men att en nunna bar runt på en kniv utan anledning var något som kunde anses märkligt, så hon bestämde sig för att komma på en lögn.
"Jag är dock inget vidare på att använda den, har inte direkt behövt det" sa hon, detta var något som var sant, hon hade använt den på skräddaren, men det hade också varit första gången. Hon hade inte kraften att skada någon ordentligt, och kniven var inte stark nog för det, men det var allt hon hade haft råd med när hon flytt ifrån klostret. Talitha vände sedan blicken emot de andra två och såg på dem.
"Det finns en hästhandlare några kvarter härifrån" sa hon och reste sig upp när mannen gjorde det. "Jag kan visa vägen" sa Talitha och gick ut ur världshuset. Hon tittade på Demandred som gick ut framför henne, hon hoppades den unga kvinnan följde efter om hon ville följa med dem ut på resan.
"Den här vägen" sa Talitha och styrde stegen emot hästhandlaren.

Elvina tvekade men ärligt, vad hade hon att förlora på det hela? Inget, nej hon hade inget att förlora men mycket att vinna. Allt hon ägde hade hon med sig, tänkte hon och tog girigt emot guldmyntet han kastade åt henne. Elvina gjorde stora ögon, ett helt guldmynt? För att utföra något han egentligen kunde klara själv.
"Tack" sa hon hänfört och gömde undan dem innanför skjortan.
Kniven som nunnan nämn det tyckte hon för sin del inte var konstigt hon hade kommit över knivar själv som var gömd bland kjolarna. Hon var inte den som gick med på vad som helst och hon skulle ha betalt för det.
Mer än kläderna på kroppen var det käraste hon ägde sin flöjt, hon hade fått den som liten flicka av en snäll farbror på marknaden. Inte något man överlevde på folk var snåla i sig och betalade helst inte för sin underhållning.
Tyst följer hon efter dem båda, skulle de ha hästar? Eller förmodligen enbart mannen, han verkade van att få allt han ville och pekade på.

När de kom ut på gatan tog Talitha snabbt täten för att visa den lilla gruppen till hästhandlaren, Demandred såg till att hålla sig nära henne och att ibland slänga en förstulen blick bakåt för att se om den yngre kvinnan var med; han såg henne flyktigt men snart var hon försvunnen i folkmassorna igen. Mycket snart kom de båda till hästhandlaren och han fick anstränga sig hårt för att inte skrämma hästarna; djur hade en högre känslighet mot sådana som han, de märkte ofta om något var fel. Djur var riktiga människokännare och därför var han tvungen att ta fram sitt mänskliga jag till det yttersta för att hästarna inte skulle bli rädda. När han närmade sig mötte han en man som stod redo att sälja hästarna.
"Jag är här för att köpa hästar; damen här kan välja ut några hon tycker passar bra och jag betalar. Gud väljer nog ut några passande hästar till oss, eller vad tror du, Talitha?", Sade Demandred och log vänligt mot henne trots att ordet "gud" fick det att kännas som att han hade slickat på en tvål. Denna gången vågade han inte riktigt gå in till alla hästarna då det fanns en risk att han skulle skrämma dem mot sin vilja; något han absolut inte kända för i detta sällskapet. Förhoppningsvis skulle nunnan välja ut två hästar och hoppas på att gud valde ut rätt kreatur åt henne.
Hästhandlaren nickade och vände sig till nunnan med ett roat leende medan Demandred stod där för att titta på.

Talitha tittade med stora ögon på Demandred.
"Men tänk om jag väljer fel" sa hon förskräckt, hon var inte helt säker på att herren skulle vägleda henne i valet om hästar. Men hon lugnade sedan ner sig, herren hjälpte dem alltid även om det var på andra sätt än man först kunde tro.
"Med herrens hjälp skall det nog gå" sa hon och gick efter hästhandlaren in i stallet. Trotts att Talitha aldrig hade suttit på en häst, hade hon tillbringat många timmar i stallet med att sköta om dem, hon älskade doften av hästar och hon njöt av att höra dem tugga. Hästarna i klostret hade uppskattat hennes sällskap och hon hoppades att hästarna här också skulle göra det.
"Så frun vilka hästar önskar ni?" frågade herrn och Talitha såg sig omkring.
"De är alla väldigt fina, ni gör ett utmärkt jobb herrn" sa Talitha och mannen sken upp.
"Tack syster" sa han och Talitha log vänligt, att göra människor glada var något hon verkligen uppskattade. Hon började gå ner längs stallgången och studerade hästarna hon passerade, hon kom fram till två hingstar en svart och en vit. Hon studerade dem noggrant, lät dem hälsa på henne och log sedan.
"Vi tar de här två" sa hon leende och hästhandlaren log.
"De är bland de bästa hästar jag har, frun har ett bra öga för hästar" sa han och hon nickade och log svagt. Mannen tränsade och sadlade hästarna. Packade ner lite foder i sadelväskorna, ett par grimmor, grimskaft och filtar till djuren innan han gav tyglarna till Talitha som gick ut till Demandred och log emot mannen.
"Jag tänkte att den svarta skulle passa dig" sa hon leende och klappade den vita hingsten.
"Den vita heter Gabriel och den svarta Lucifer, jag hoppas att detta inte är något som skall bekymra frun" sa hästhandlaren och Talitha såg på den svarta hingsten och skakade sedan på huvudet.
"Djävulen finns alltid runt oss, men ett namn frambringar honom inte, och vi har i så fall Gabriel som kan skydda oss" sa Talitha lite road över namnen. Hästhandlaren tittade på Demandred.
"Faller hästarna även er i smaken herrn?" frågade mannen.

Snart hann Elvina ikapp dem och såg två hästar i nunnans hand, en vit som snö och en svart som natten, vackra var de. Hon blev förvånad över att det var två, men kanske ville mannen hålla sig mån med kyrkan?
Hon kom upp vid mannen men höll sig ändå några steg ifrån, de kunde mycket väl ha ändrat sig eller skämtat om alltihopa. För vad hade hon egentligen trott? Varför ville de ha med henne? Och vart skulle de? Att hon inte skulle ha en häst tänkte hon knappast på de var inte för sådana som henne och på det viset skulle hon komma efter dem och de skulle lämna henne mitt på vägen. Troligen skulle det bli så, Elvina skulle inte bli förvånad.

Efter en liten stund såg han hur Talitha dök upp med två hästar i vardera hand, namnen fick honom nästan att skratta och utan att säga något om det tog han hästen som hette Lucifer från nunnan; det passade honom bra mycket bättre än den snövita, nästan heliga hästen. Hingsten var lika svart som han och det trivdes han med.
"Det är alldeles utmärkt herrn, här har ni betalning som förmodligen täcker kostnaderna för båda hästarna.", Sade Demandred och slängde åt mannen sex guldmynt. Uppenbarligen var det bra hästar och då var det bäst att betala, speciellt om man ville hålla sig på god fot med hästhandlaren i framtiden. Utan att tänka mer på det satte han upp på Lucifer och när han satt där uppe fick han syn på den yngre flickan ännu en gång. Hästen verkade lite nervös men han fick den snabbt att lugna ned sig; förmodligen var den vaksam kring honom och hans egentliga natur.
"Så, gatuflickan visar sig igen. Om du vill kan du följa med, jag hade ändå inte tänkt att rida hästarna till döds.", Sade Demandred med ett brett leende medan han tittade ned på flickan från sin höga häst.
"Eller vad säger du, Talitha? Lite kvinnligt sällskap åt dig kan väl inte skada?", Frågade Demandred lite skämtsamt. Han var bara glad över att inte behöva resa ensam men två kvinnor var inte det resesällskap han hade tänkt sig i det första taget.

Talitha klappade den vita hingsten.
"Hej" sa hon och hästen frustade. "Gabriel? Det är trevligt att stifta bekantskap med dig" sa hon och ställde sig sedan på sidan och satte försiktigt in foten i stigbygeln och drog sig upp. Gabriel stod stilla och väntade tålmodigt på att hon skulle sätta sig till rätta.
"Första gången till häst, frun?" frågade hästhandlaren och hon nickade.
"Jag har endast hanterat dem på marken" erkände hon, det var ovant att sitta i sadeln, delvis för att hon satt högt upp, hon hade inte höjdskräck men att bara vara en liten bit över marken var annorlunda. Men det som hon kände mest rädsla för var att hon inte var den som gick, hästen under henne var den som kunde styra vart de gick. Ifall hästen blev rädd och skenade misstänkte hon att hon inte skulle ha en chans. Hon tittade sedan på Demandred när denna tilltalade henne.
"Nej, sällskapet är alltid uppskattat" sa hon och log vänligt emot flickan. "Gud måste ha velat att vi alla skulle ha träffats, vi är annars inte människor som rör oss i samma kretsar, men han måste ha en tanke med detta" sa hon leende och såg på sina resekamrater.