Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag skrattar glatt.
- Åh som jag fått dig! säger jag överlägset med ett snett leende.
- Så...Sophie, Jones och Matthias, va? Jag tror Sophie är min favorit! skrattar jag lågt och synar Sophie gillande. När prinsessan går gör jag samma sak.
- Puss på dig med gumman! ropar jag efter henne och börjar gå mot stallet.
- Måste jag påminna dig om att det är förbjudet område för dig? säger Jones och trycker min arm hårt.
- Inte behöver du påminna mig bara stoppa mig! svarar jag enkelt och fortsätter gå trots Jones motstånd.

Jag hör rösterna bakom mig och tittar bakåt. Jag ger ifrån mig ett ljud som låter som en korsning mellan en suck och ett stönande. "Slå honom medvetslös om ni vill! Ni har min tillåtelse att göra illa honom! Enda platsen han faktiskt får vara är på Akiras trädgård och fängelsehålorna, i sin cell rättare sagt!" ropar jag åt dem. Sedan fortsätter jag gå.

Jag flinar.
- Där ser du Jones, så gör man! Du kan ju fråga vår vackra lilla prinsessa hur man gör! säger jag leende. Jones stirrar argt på mig. Han klipper till mig, hårt.
- Jag svimmar inte, inte än i alla fall...

Jag ler när jag hör slaget mot Long. Jag går in i stallet och söker med blicken efter min svarta hingst.
"Tornado!" tjuter jag av glädje när jag ser honom. Han tittar åt mitt håll när han ser mig. Jag ler stort mot honom och han frustar till.
"Gubben, har du sett Lukas? Eller har han gått i förvägen? Det skulle inte förvåna mig, aja", säger jag och går mot hans box. "Vad sägs om en... Jädrans! Lukas!" tjuter jag vettskrämt när han hoppar upp från ingenstans.
"Vi måste träna dina sinnen", säger han bestämt.
"Sluta skräm mig!"
"Nej, än är det roligt", flinar han. "Men, denna gång var det en slump. Jag höll på att sadla Tornado åt dig när jag hörde dig komma."
"Och därför valde du att skrämma mig?"
"Japp. Precis som alltid", flinar han och öppnar boxen. "Kom nu", säger han och ger mig en lätt puss på kinden. Jag ser på honom med förvånad blick, mina ögon smalnar.
"Vart ska vi?"
"Hemlis, kom nu", säger han och tar ut Bitterblue ur hennes box.
"Okej..." säger jag fundersamt och tittar snabbt på sadeln som ligger på hans rygg. Allt är perfekt. Min sadel, tillräckligt spänd, och allt annat. Jag för ut honom ur stallet innan jag tar mig upp på hans rygg.
"Jag visar vägen", säger Lukas och sätter fart på Bitterblue.
"Ja, för jag hade ju verkligen försökt göra det", himlar jag med ögonen. Jag hatar att rida damskritt, men blir så illa som tvungen då jag inte har bytt kläder och den här klänningen är en av mina större.
Tornado klagar högljutt under mig.
"Okej, ett ögonblick bara", mumlar jag och tar fram en av mina dolkar som jag har spänt fast i sadeln. Med den skär jag lätt av underkjolen på klänningen och de andra jobbiga delarna innan jag sätter fart på Tornado. Den här gången klagar han inte och vi sätter fart efter Lukas.
Så länge jag inte rider damskritt så klagar ingen av oss.

(Har 2 timmar tennis nu, så snälla bli inte arg för att jag inte svarar!!)

(Haha, nej då! Det gör inget! Förresten ska du skriva 50.000 ord på Nanowrimo? )

(Morsning Korsning ja jag ska skriva 50.000 ord D': WÄÄÄÄ)

Jones fortsätter slå mig och tillslut gör det faktiskt ont.
- Kan du sluta nu? Jag måste kissa! säger jag vänligt. Jones stirrar argt på mig och brister sedan ut i skratt. Jag ler undrande, gjorde jag något kul eller ? Jag får i alla fall gå på toa, tillsammans med Matthias såklart, men det är ändå bra. När jag är klar kommer jag på att jag vill kolla in alla trädgårdar, så mina nu personliga vakter följer mig runt slottsgården. Var och en av trädgårdarna har en förtjusande charm på sitt eget sätt och jag börjar tänka att kungen kanske inte är så dum som han ser ut att vara. Sophie verkar njuta av att gå runt buskar och träd hon med för ju längre vi går desto större blir hennes leende.
"Du borde le oftare!" kommenterar jag allvarligt åt henne, som genast slutar le.
"Jag tar inga order från dig!" fräser hon. Matthias ser misstänksamt på mig, likaså Jones.
"Vad? Visste ni inte att man bil olyckligare och åldras snabbare än tänk när man aldrig ler eller skrattar?" flinar jag med ett lätt ryck på axlarna och fortsätter gå. Sophie tystnar även om man ser att hon villprotestera, och Jones rycker bara på axlarna som för att säga 'Long är galen, inget vi kan göra åt det'. När vi passerar Akiras del dyker han upp och samtalar intresserat med den äldre av mina vakter, Matthias, och jag anar att de finner varandras sällskap rätt bra för att vara män båda två...

(Jag med x) Fast... jag oroar mig inte så mycket x) det kan förvisso bero på att jag har skrivit längre förut... ._. Dock så var det under fyra månader... OKej, nu är jag orolig och nervös! D: )

"Gläntan?" säger jag som ett eko när jag ser den närma sig. Framför mig så skrattar Lukas och skakar på huvudet.
"Nej, nej, en bit längre bort. Vi ska till... Ja, vi kan säga att Long hade rätt. Du har varit blind ett bra tag nu, kom!" ropar han sedan medan han manar Bitterblue framåt. Jag rynkar ögonbrynen och försöker komma på vad han menar med det, men lyckas inte utan manar själv på Tornado för att hinna ikapp Lukas.
Hoppas att han inte har något allt för dåligt i tankarna.

(Åh gud XO Nu tänker jag bara lägga mig ner på golvet och vara nervös x))

Akira väljer att följa med oss på rundturen. Han visar allt som finns att se och ber mig sedan stanna och klippa buskar med honom. Och eftersom att jag både tycker det är roligt att klippa buskar och att se Matthias och Akira tillsammans så tackar jag ja. Medan jag klipper och står i, pratar Matthias och Akira vid förrådet och Jones och Sophie spelar kort liggandes på gräset samtidigt som de håller koll på mig.

(Ojdå x) >.< )

"Framme", säger Lukas leende när han drar i tyglarna så att Tornado stannar.
"Lukas... Vet du vart vi är?" säger jag och ser mig nervöst runt omkring. Jag vet i alla fall vart vi är. Vi är vid landgränsen, som råkar gå över ett berg, vilket vill säga att vi är på toppen av ett jäkla berg.
"Jodå, absolut. Kolla runt nu, eller rättare sagt, kolla ner på landet som inte är ditt", säger han.
Meningen får mig att rynka på ögonbrynen, jag är van vid att äga marken... Meningen får mig även att inse hur bortskämd jag egentligen är. Innan jag tittar ner på landet så tittar jag på klänningen jag bär. Hur mycket kan den ha kostat? Hur många slet i timmar med den? Och hur mycket fick de betalt? Jag ångrar att jag tog sönder den med dolken...
Jag biter ihop och ser på landet nedanför, tänker mig att det inte är jag som äger det, utan någon annan. Jag låtsas att jag är en personerna som syr det landets prinsessas klänning. Tanken får mig att le. I fantasin tar jag med mig Lukas, låtsas att han är en av pojkarna jag bor granne med, och då, där i fantasin kan jag kalla honom min förlovade, kanske till och med min man inom något år, och då hugger ingen huvudet av honom för att han inte är prins.
Jag ler. Och bestämmer mig för att trots min lyx så är det ingen synd. Jag har vissa förmåner, men jag måste även lida. Jag kan inte ha den enkla känslan av lycka utan bekymmer, eller veta att jag kan se på mannen framför mig och veta att vi ska gifta oss snart, och att ingen kommer ta honom ifrån mig. Jag saknar det enkla, och min lyx... Jag delar den trots allt med folket. De vet inte när jag är nere i staden och ser på vilka som behöver den desperata hjälpen, och skickar sedan det de behöver. Jag säger aldrig att det var jag som skickade det, men jag skickar det de behöver, det gör jag jämt.
"Lyssna", säger Lukas plötsligt. Jag stannar upp i mina egna tankar och lyssnar. Jag hör vindarna, fåglarnas kvittrande röster när de visar upp sig själva, och sedan hör jag... skratt, men även skrik. Jag ryser till. Jag biter ihop för att inte gråta. Naturen har inte blivit skadad, snarare tvärtom, det verkar som om djuren har ett bättre liv här än i mitt land, men folket... Jag lovar att det var en kvinnas plågade skrik jag hörde medan en man skrattade. Jag vänder bort blicken och hoppar av Tornados rygg. Lukas hoppar av Bitterblue.
"Vad var det där?" frågar jag och kan inte låta bli att gråta. Min fantasi är borta. Jag kan inte tänka mig att vara lycklig i det där landet.
"Skrik. Det här är inte det grannlandet Long pratade om, det är det andra. Du kan namnet på det, men du vet inte hur de lever. Här tvingar man folket att arbeta hårt för att landskapen ska överglänsa ditt, men människorna behandlas illa. De piskas ifall de inte matar en varg, eller liknande. Här... Kungen vill att det ska överglänsa ditt land, men han bryr sig inte om människorna."
"Vet mor och far om det här?" undrar jag.
"Varför tror du att de är borta?"
"För... för att hjälpa människorna, eller hur?" frågar jag. Lukas nickar. Jag kastar mig om hans hals och börjar gråta.
"Lukas... det här är hemskt!" snyftar jag medan han stryker mig över huvudet.
"Du log... i en minut innan jag bad dig lyssna, vad tänkte du på?"
"På oss. På livet. Jag tänkte att jag levde ett enkelt liv, ett enkelt liv tillsammans med dig där vi var förlovade... jag tänkte att jag inte behövde oroa mig om att jag inte var en god prinsessa", mumlar jag.
"Det var därför jag tog dig hit. Du skulle börja oroa dig snart, speciellt med tanke på att din mor och far är borta i några dagar till, kanske så förlänger de resan, och att du... jag visste att med tidens gång så skulle du undra hur bra du egentligen är som prinsessa", säger han. Jag nickar.
"Vad ska det betyda egentligen?" undrar jag.
"Att du inte får abdikera, oavsett vad", säger han.
"Varför inte?" undrar jag.
"Du får inte abdikera, då kanske det kommer en annan person, en person som förvrider ditt land till något... sånt här", säger han och vänder på mig medan han sveper med handen. "Det här riket... det är inte vackert, Sarah. Om natten så hör man de plågade skriken och de fruktansvärda gråten. Bergen ekar nästan... Man hör dem trots att det är så långt borta. Det här får aldrig ske mitt vårt land, okej?" frågar han.
Jag nickar.
"Säg det", beordrar han.
"Jag lovar", snyftar jag.
"Ge mig ditt ord."
"Jag, kronprinsessa Sarah Lancer lovar att aldrig abdikera oavsett vad, det har du mitt ord på Lord Lukas Shadowsoul", säger jag.
Lukas grimaserar. "Du hade inte behövt lova mig, och speciellt inte uttala mitt efternamn..." säger han. Jag ler svagt, sedan ställer jag mig på tå och kysser honom. Bakom mig hör jag hur Tornado frustar till.
Lukas kysser mig med, och för en sekund är det som om hela världen tystnar, och i den här sekunden vet jag att det är Lukas och jag som kommer gifta oss i framtiden.

(Ursäkta... det blev ett långt inlägg igen... ._. )