PRS (LunaLovegood1)

Joshua märkte att Ethan vaknat, men gjorde ingenting förrän Ethan började prata med honom.
"Åh nejdå. Jag vet inte om ni människor skulle kalla det långt, men jag tror inte det. Fast jag vet inte om jag är rätt person att fråga, jag menar, jag har ju levt så länge" svarade Joshua och log även han. Joshua märkte att Ethan inte verkade vara det minsta rädd, och han blev förvånad.
"Är du inte rädd?" frågade han sedan.

Ethan nickade sakta, han antog att det varit en liten stund då. Han undrade hur länge Joshua egentligen levt, säkert flera hundra år. "Nej jag är inte rädd" sa Ethan sedan och log fortfarande. "Du hade all chans i världen att döda mig, bara att fortsätta dricka...Och jag bjöd inte ens något motstånd, snarare tvärt om...Men du skadade mig inte...". Han kände sig bara yr och trött.

Joshua tittade på Ethan och undrade varför han inte hade gjort motstånd. Han hade en poäng i det han sa, men Joshua förstod det ändå inte.
"Det är sant. Jag skadade dig inte, mer än att du uppenbarligen är både yr och trött. Förresten, jag är några hundra år ja. 217 om jag ska vara exakt." sa han och log lite. Det var ganska länge, men tid betydde ingenting för Joshua längre.

"Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde något motstånd" mumlade Ethan då det fått honom att fundera. "Jag antar...Att jag..är konstig bara". Han höll på att säga något annat men ändrade sig snabbt.
Ethan såg fundersamt på Joshua en stund sen. "Kan du läsa mina tankar?" undrade han till sist. Det kändes verkligen som det i alla fall.

"Jag kan läsa dina tankar, ja. Jag kan inte alltid styra det dock" svarade Joshua utan att tänka efter.
"Vad var det förresten du tänkte säga nyss? Jag är hemskt nyfiken" sa han sedan även om han var ganska säker på att Ethan inte skulle svara. Det var alltid värt ett försök, tänkte han.

Ethan nickade sakta, som han misstänkt då. Han fick nog vara lite försiktigare med vad han tänkte då...Vissa saker ville han hålla helt privata nog.
"Jag...jag tänkte säga att jag ville det..." Han vågade inte möta Joshuas blick, han hade velat det, han...Ethan stoppade sina tnkar där då han inte ville att Joshua skulle höra.

Joshuas ögon blev smått större när Ethans ord sjönk in.
"Du... Du ville att jag skulle dricka från dig? Eller har jag missförstått dig nu?" frågade Joshua långsamt. Han var förvirrad och det blev inte bättre av att han inte kom åt Ethans tankar.

Ethan svarade inte först. Han möte fortfarande inte Joshuas blick utan satte sig upp mer trots att han var yr. Han kände vid sina läppar, det blod som var kvar hade stelnat.
Han kunde inte förklara hur, så han släppte lös sina tankar igen och rodnade lätt utan att han visste varför. Han hade velat det, han visste inte riktigt varför, inte riktigt att Joshua skulle dricka från honom...Men känslan då han pressat hans läppar mot hans...Ethans tankar virvlade hit och dit och han mindes den varme känslan igen.
Så fort han släppt lös alla tankar en stund så svartnade det för hans ögon igen och Ethan föll tillbaka mot kuddarna på sängen.

Joshua blev smått chockad när Ethans virvlande tankar återigen tog upp plats i Joshuas eget huvud. Även Joshua mindes den varma känslan och något sade honom att även Ethan hade tyckt om det. Kanske var det till och med därför som han hade velat att det skulle bli för mycket för Joshua. Joshua var på väg att fråga, men insåg sedan att Ethan hade somnat, eller ja, svimmat, igen så han lät det vara.

Ethan sov länge, flera timmar senare vaknade han äntligen till. Han var inte like trött längre, men svag. Trots det ångrade han inte att han låtit Joshua dricka av honom. Påtal om Joshua...Han satte sig upp och försökte hitta honom med sin blick. Var han kvar än? Ethan mindes de tankarna han tänkt innan han svimmat, hur hade Joshua reagerat på dem?