Privat roll med okänt tema

Lei kände en annan närvaro komma närmare, ryste när hon ur ögonvrån såg att någon satte sig bredvid henne. Snabbt snodde hon runt och fick syn på en kille hon aldrig sett förr.
- Kan jag sitta här? Frågade han vänligt. Lei såg irriterat på honom och bytte plast. Trodde han hon var dum eller? Aldrig att hon skulle låta någon okänd komma nära. Lei hittade upp när fröken kom in i klassummet och började skriva på tavlan.
Jag borde skippat lektionerna! Tänkte Lei och suckade.

Aaron ryckte på axlarna åt hennes kommentar om hur han var snäll. Visst kunde han vara det, speciellt mot intressanta, vackra kvinnor.
De nådde salen i sista minuten, då fröken höll upp dörren för dem att gå in innan hon stängde den efter sig. Aaron hade ingen lust att sätta sig långt fram, trotts att han inte längre var märkvärdigt trött längre. Han hade haft... porblem med lärarinnan i fråga föregående året, och trotts att det då varit uppeggande, hade han ingen lust att förnya alla problem förhållandet skapat dem. Som tur hade det hållits hemligt, för det mesta.
Aaron lade för första gången i sitt liv märke till Lei då han gick in i ett rum. Hon satt för sig själv, och Aaron tog platsen bakom henne, då den var en av de få lediga.

Lei sniffade i luften och kände en bekant lukt. Den hade funnits på caféet också. Med en fientlig blick stirrade hon på killen, Aaron eller vad han nu hette, som satt bakom henne. Fröken började tala och hon vände sig om mot henne och lyssnade. Aaron hade vart med Levinia. Var de vänner? Var det möjligt? Det kunde de väl inte, inte på såkirt tid? Eller var det bara Lei själv som var dålig på att kommunicera med andra? För hennes försök att bli vän med Levinia hade gått åt pipsvängen...
Lei suckandes och återgick till att anteckna i sitt skrivblock. Långsamt fylldes pappret med små, snirkliga och noggranna bokstäver.

En av de få platserna som var ledig var vid Lei, skulle hon ge henne en chans till? Levinia hade inte så mycket betänketid, lärarinnans blick sa henne allt och snabbt satte sig Lavinia vid henne. Tyst drog hon fram skrivblock och penna, lutade sig bekvämt tillbaka och började skriva. Hon slängde en leende blick bak på Aaron innan hon fokuserade på det läraren sa och antecknade. Antecknade tills hon tröttnade och lyssnade bara, hon började klottra i marginalen, ett landskap med små gårdar och träd.

Hazel hade kommit tillbaka till skolan men hon orkade inte gå på någon lektion så hon satt på taket. Hon njuter av den "friska" luften och tittar ned på stressen och det alldagliga livet hon för tillfället flytt från. Man kan ta sig upp hit på flera sätt, hon valde det svåra och klättrade på skolans exteriör. Men om man inte kände för det så kunde man ta trapporna. Det var bara lite svårt att ta sig till just det stället Hazel placerat sig på - vilket var där all ventilation drog sin luft. Den ar ungefär två och en halv meter hög så där behövde man kunna klättra. Men på grund av utsikten kan man säga att det är värt den extra mödan.

Efter första halvtimmen tog Lei en paus från lyssnandet och gäspade tyst. Hon sneglade på Levinias block. Det var fullt med små ritade träd.
- Fin anteckning! Flinade Lei för sig själv och såg på fröken som pratade på som vanligt. Stackars fröken, hon visste inte, men säkert färre än en fjärdedel antacknade och nästan ingen lyssnade egentligen på henne. Det värsta - för henne - var att hon hade ett vitt streck som löpte fullt synligt över den svarta kjolen, precis över högra skinkan. Fnissningarna hade kanske slutat, men alla var fortfarande roade av strecket

[Hah, Aaron doftar gott xD]

Mitch slängde sig ner på platsen bredvid Aaron, efter att ha övergivit sin plats längre bak med deras vänner. Han flinade brett och började viskande berätta om något som hänt under lunchen, men Aarons uppmärksamhet riktades åt annat håll då Levinia log mot honom.
Lärarinnan krävde deras uppmärksamhet snabbt, och Aaron fokuserade på att rita i sitt häfte. Olika skepnader tog snabbt form, och man kunde känna igen människor som besökte cafén.
Mitch var full av kommentarer på nästan allt, och då han påpekade att Miss Stacys skjorta var litet väl urringad gjorde Aaron misstaget att lyfte blicken ur häftet. Han träffade lärarinnans blick, och hon log litet innan hon fortsatte.

Levinia skrattar lätt och fortsätter klotta, ett helt landskap formades i marginalen. Men hon lyssnade faktiskt, hon lyssnade bättre än då hon antecknade för då var hon tvungen att fokusera på att skriva.
Levinia gav inte lärarinnan sin uppmärksamhet, hon tyckte att det hela var långtråkigt och egentligen verkade ingen av eleverna lyssna.

Hazel plockar ut sin mobil och börjar titta igenom låtlistan. Mobilen ifråga är inte speciellt märkvärdig om man inte räknar med att den inte har sprickor. Vilket hon tycker att hon förtjänar pris för med tanke på att hon hoppar och klättrar över halva staden. Hon pressar in lurarna i öronen och sätter igång en av hennes favoritlåtar. Smått sönderlyssnad men hon får leva med det, den är fin ändå. Mobilen lägger hon i läderjackans innerficka och så drar hon åt klättringshandskarnas band. Hazel tittar upp mot himlen och får syn på de grå moln som hopat sig i horisonten.
"Det kanske drar förbi." Mumlar Hazel för sig själv, tar upp mobilen igen och börjar läsa något hon haft uppe. Hon rycker till när hennes mobil plingar till.
"Glöm inte festen ikväll!" En av läkarstudenterna som heter Mindy har skickat det. Tillsammans med grundläggande information. Hazel får också syn på klockan som påvisar att hon tillbringat en lektion uppe på taket... intressant.

Lei suckade. Lektionen var slut och själv hade hon inga fler. Hon var en av de få som slutade tidigt, de flesta andra hade andra lektioner, frivilliga lektioner att gå till. Leis frivilliga lektion var ju innan lunch så hon behövde inte oroa sig. Men ensamheten tryckte jobbigt i bröstet. Istället för att gå hem till sin patetiskt tomma lägenhet gick Lei uppför trapporna i den stora byggnaden. Hon skulle till taket, där kunde hon vara ifred. Förhoppningsvis.