Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Den unge sprätten Mona dansade med blängde på Niel och hans syster. Han tyckte inte om den familjen, han var släkt med Lord Aron.
Mona fortsatte dansa med honom, tills han hade fått i sig så mycket vin under dansen att han blev allt mer fräck och började leda henne bort från dansen ut till korridorerna. Mona suckade tyst och bet ihop, hon var tvungen att lyda.

Niel dansade länge med systern innan han märkte att Mona fattades. Han ursäktade sig och sa att han skulle gå och lägga sig för kvällen innan han med åter nollställt ansiktsuttryck gick ut ur balsalen.

Sprätten kunde inte ens vänta tills de var i hans rum utan tryckte upp henne mot en vägg och kysste och tog på henne skoningslöst.
Mona stod stilla och såg plötsligt i ögonvrån hur någon kom ut ur salen, det var Niel...

Niel gick lugnt ur salen och märkte nästan inte Mona och Anton Aron, Lord Arons kusinbarn. När han fick syn på dem stelnade han till. "Mona?"
Anton vände sig om och såg på Niel med glansiga ögon. "Lite för mycket vin kanske, Aron?" väste Niel med förakt i rösten. Anton morrade och skulle antagligen attackera Niel, men full som hann var tappade han balansen och trillade åt sidan. "Hmph!" fnyste Niel och gick vidare utan en blick på Mona, han var alltför arg för det.

Mona drog ett djupt andetag och masserade sina ömma kroppsdelar. Hon såg på Niel då han bara gick vidare, utan att se på henne.
"Vänta!". Hon gick snabbt efter. "Jag måste säga tack igen sir, du räddade mig nog från fler blåmärken". Alla Arons var kända för sin hårdhet.

Niel fnyste enbart och fortsatte. Hon var säkert bara en fjäskare, hur hade han kunnat tro annat? Hon...hon kunde inte ens tala till honom med hans namn! Frustrerat torkade Niel en liten tår. Ingen hade någonsin älskat honom, inte ens hans syster, eller Isaac. De var enbart vänner, och vänner svek en alltid.

Mona stannade inte upp. "Sir?" frågade hon försiktigt då han bara fnös. Hade hon gjort något? "Förlåt mig sir...jag ska inte störa dig" mumlade hon tyst och stannade utanför dörren till sitt rum och gick in. Hon orkade inte ens låsa utan drog bara av sig kläderna och kröp ner.

Niel gick till sitt rum och la sig utan att varken låsa dörren eller ta av sig kläderna.

Hur mycket Mona än kunde så kunde hon inte somna, hon hade Niel på hjärnan. Hade hon förargat honom? Hon satte sig tillslut upp och drog en rock kring sig. Hon vågade inte gå ut för att se om han fanns där någonstans..Men han skulle åka om någon dag!
Tillslut öppnade hon dörren och kikade ut, korridoren var tom.

Niel kunde inte sova. Han hade till och med bytt till sina sov-byxor, men inget hjälpte. Mona var fastklistrad i Niels tankar. "Skit!" suckade han när han tillslut gick ut. Han styrde stegen på måfå mot tavlan som Mona målat. Den var kvar på balkongen när han kom dit. Niel suckade och lutade sig mot balkongräcket och huttrade svagt då blåsten kom åt hans bara överkropp. Det började kallna, hösten var påväg in. Det märktes.