PRS(Dragon Fantasy)

Nalel satte sig sedan i sitt fönster och såg ut, hon såg ljusen ifrån soldaternas läger. Hon skulle bli helt ensam som kvinnlig hob, och hon var den yngsta hoben som gått med också.
Hon gick tillslut till sin säng och kröp ner i den och försökte sova.

Meira såg upp i tälttaket, hon tänkte på Nalel. Eller ja snarare hennes familj, att lämna dem så? Hur var det att ha en familj? Meira var inte den enda som tänkte så, men Meira var en av de få soldatbarn som valt samma väg som sin döde fader.

Men innan Nalel kunde somna så tänkte hon på sin familj, det var lite tungt att lämna dem. Men hon skulle komma tillbaka hade hon bestämt sig för, hon skulle överleva....
Hon somnade tillslut och månen dök upp på himmelen och stjärnorna syntes.

Meira somnade tillslut, med handen om den guldmedaljong med sin mors och fars ansikte på. Det enda hon hade efter dem och även om hon inte alls mindes dem fanns de alltid i hennes hjärta.

Solen steg upp, och upp steg också de hober som hade djur och annat att ta hand om.
Nalel passade på att ta sig en rejäl sovmorgon, kanske en sista på länge? Hon hade ingen aning hur hårt de skulle ha det, eller hur lätt osm soldater.
Hon steg upp och åt en kort frukost innan hon gick ut.

Meira sov även hon länge, de brukade inte göra det men nu då de skulle stanna ett par dar fick de det. Hon klev ut ur tältet och sträckte på sig, barfota och iförd lös skjorta och byxor tog hon sig över gräset till eldarna för att få frukost. Håret var utsläppt och hon log lite lätt, hon gillade det här stället, dess lugn.

(Ska vi kanske säga att det blir ett anfall mot byn? x))

Nalel tog tid på sig att gå runt hela byn, för när hon väl gått med soldaterna, vem visste hur lång tid det skulle gå innan hon återvände hit? Men hon skulle återvända...

(Kan vi göra ^^ )

Plötsligt hörs ett rop och genast blir alla på spänn och drar sina vapen. Meira hämtar sitt svärd och halvt påklädda ska de möta en orcpatrull som är påväg mot dem.

Nalel stannade till, hon hade hört ropet, men hon hade precis kommit till skogskanten, så orchären var bara tio meter fram för henne.
Hon vände sig om och började springa, vapnen hon fått låg i hennes rum. Hon hann inte hämta dem nu!
Hon hörde hur deras steg ökade då hon försökte springa ifrån dem, och de var mycket större än henne....

"Nalel." skrek Meira och såg den stackars hoben springa, "Åh, herre gud." sa hon förfärat och ryckte åt sig en båge och pilar i språnget och sköt iväg den första liksom många andra.