En släng av Cancer

Så braaa ♥

♥ Du äger på att skriva. ♥.

Sry, detta kapitel kom lite senare än jag trott, men hoppas det är okej ändå >.<

Kapitel 8

När jag vaknade nästa dag kände jag mig otroligt utvilad, och glad. Efter att slarvigt ha klätt mig tog jag mina kryckor och hoppade iväg. Kate satt vid bordet när jag kom in till stora salen.
- Susanne, sitt med oss! log hon. Jag rodnade svagt men satte mig hos henne. Sedan när hade hon blivit så snäll? Fast just nu ville jag inte tänka bittra tankar. Kate och hennes pojkvän pratade livligt om GETproven, och även om jag inte alltid hängde med så var det väldigt trevligt att vistas med dem. Efter frukosten gick vi tre till tornet där Mrs. Duum hade spådomskonst.

Spådomskonst var verkligen inte kul, man bara skrev ner konstiga och onödiga saker på pergamenten, som man sedan gav till fröken. Men inget stämde ju någonsin, och jag tvivlade starkt på att vi ens fått ha spådomskonst om det inte vore för att rektorn var orimligt förälskad i Mrs. Duum.

Till och med frökens efternamn gav en ledtråd till vad hon var. Dum. Inte elak då, utan bara okunnig. Vid slutet av lektionen spådde Mrs. Duum mig,
- ÅH KÄRE TID! LILLA GUMMAN, GÖM DIG INNAN DOM KOMMER!!! skrek hon förfärat.
- Om det är skolinspektören borde det nog vara ni som ska gömmas; log jag till svar. Kate hade för länge sedan stoppat båda nävarna i munnen, som för att inte skratta. Duum blängde ilsket på mig och ryckte åt sig sin hand. Därefter avslutade hon lektionen, en hel timme tidigare än planerat.

- Bra jobbat spinkis, tack för håltimmen! flabbade en kille jag sett i sällskapsrummet. En annan kille nickade instämmande. Sedan brydde sig ingen om mig mer.

Kate försvann med sin pojkvän, och jag kände ingen annan, kunde inte lära känna någon. För ingen ville ju lära känna mig.
De flesta tog ett steg bakåt när jag närmade mig så jag skulle nog aldrig kunna ha vänner här. Men idag, tänkte jag, idag skulle jag inte låta mig nedslås. Idag var en bra dag, precis som igår. Och precis när jag började tänka på honom, dök Draco upp runt hörnet.
Han gick hand i hand med Penelope, och mitt glada jag försvann med ens. Om jag hade varit en mugglare hade jag antagligen skrikit att Penelope var en häxa, men för oss två var ju inte det någon förolämpning, så jag höll tyst.
Draco fick syn på mig och ryckte generat åt sig sin hand. En snabb blick på mig och sedan gick han förbi. Penelope själv sprang förvirrat efter honom.

Under håltimmen övade jag på att ta mig fram med mina kryckor. Plötsligt sprang Draco fram runt hörnet. Samtidigt som jag också skulle runt det hörnet, fast åt motsatt håll. När vi krockade trillade jag ner på marken. Draco for genast ner för att hjälpa mig. Men då kom ju förstås Gabriel och Penelope runt hörnet de också.

- Eh, Draco....hjälper du psykfallet? frågade Penelope upprört. Draco stelnade omärkbart och sa sedan med ansträngd röst:
- Nej, jag knuffade ner henne och tänkte riva sönder hennes böcker, men nu när ni är här kan vi gå!
Penelope och Gabriel skrattade lättat. De hade gått på det. Men inte jag, och jag var rosenrasande. Så jag gjorde det dummaste jag kunde göra vid den situationen: Jag böjde mig fram och kysste Draco.
- Du suger på att hålla masken; sa jag hånande åt den chockade Draco.

Mödosamt tog jag mina kryckor och tog mig därifrån. Under ögonlocken brände saltvattnet som ville ut, men jag tänkte inte gråta när Penelope och Gabriel sprang efter mig, skrek att jag var en slampa. Väl i min sovsal kastade jag mig hullkandes på sängen och burrade ihop mig till en liten boll. Där låg jag och grät hopplöst ända till sent på kvällen, då jag äntligen somnade.

Aww! Stackars Susanne! Kan inte Malfoyacceptera henne? > Aja, men bra skrivet!

Draco kan du bara inte fråga henne det är inte så svårt!. Bra skrivet endå.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
Hur ska jag kunna skriva mer???
Å är en bra förklaring hur jag mår.

Jaj! Omr stackars henne </3
MEN ÄNDÅ. DRACO ÄR COOL. SKRIV MER!

Såå himlans braa skrivet!♥
Vilka hemska människor de är, Gabriel och Penelope, borde inte ens få tillhöra trollkarlsvärlden!
Det är så synd om Susanne, om hon bara fick förklara sin sjukdom...

Omr jätte bra ♥ Stackars Susanne ;// Men Draco cool, men som vanligt feg

Grät typ :'(
Kan inte de bara bli tillsammans så blir allt bra?!